Ljuvliga Linda ryter till om citronmunnar och höjda ögonbryn

God kväll!

När jag var mammaledig förra gången så började vi vara i kyrkan och det var då Pip förälskade sig i en mycket ljuvlig kvinna. Ljuvliga Körkvinnan.

För ett drygt år sedan berättade Ljuvliga Körkvinnan om en idé. Det handlade om en annan slags julkalender. Inte en julkalender som innehöll små, rätt trista och skröppliga, presenter utan en kalender som innebar att hela familjen gör en aktivitet tillsammans varje dag.

Inga avancerade aktiviteter, utan lättsamma saker - som ändå ska göras, alternativt tar väldigt kort tid.

Jag och Ljuvliga Make fann denna idé enormt tilltalande och tyckte att det skulle passa vår Ljuvliga Familj.

Nåväl. Månaderna gick och snart var det dags jul igen, och vi är nu i full gång med denna aktivitetskalender.

Aktivitetskalender. Smaka på det ordet, vettja.

Aktivitetskalender.

Det verkar vara ett ord som sticker folk i ögonen något alldeles fruktansvärt.

Ljuvliga Familjen. Pyttsan.

Prettofamiljen, hör jag hur de tänker - de där andra.

När jag har pratat om detta så är det faktiskt förvånansvärt få positiva responser jag möts av. Snarare är det citronmunnar och höjda ögonbryn som avslöjar de negativa tankarna. Ofta hinner jag inte ens förklara vad det innebär innan kommentarerna kommer:

"JASI DAGENS FÖRÄLDRAR. Jag läste minsann om att dagens föräldrar slår knut på sig själva för att överträffa varandra med AKTIVITETER"

"Jaha. Som att det inte är NOG att göra så här innan jul"

"Det är för att överträffa varandra på SOCIALA MEDIER som sådant här hittas på"

Eller, så kommer inga ord utan det stannar vid citronmunnen och de höjda ögonbrynen.

Riktigt skittrist faktiskt.

Det är inte så att vi ska bestiga Mount Everest varje dag. Inte heller ska vi hyra en ponny till pojkarna och låta dem sköta den. Nä, vi ska inte ens åka till det lokala leklandet.

Vi kanske leker björnen sover tillsammans. Vi kanske dansar disco i tio minuter. Vi kanske tänder ett tomtebloss. Den mest avancerade aktiviteten är att gå på bio och det ser jag faktiskt riktigt mycket fram emot.

Jag fotograferar inte ens aktiviteterna och lägger ut det på något socialt media.

Liks piks.

Kalla mig pretentiös, men jag tycker faktiskt att om familjer inte har tid att spendera tio minuter tillsammans varje dag - ja, då kanske det är dags att omprioritera i de, tydligen, fullspäckade kalendrarna.

Blicken i Pips ögon när han öppnar aktivitetslådan är oslagbar.

Han vet att det är Tomten som har bestämt vad vi ska göra tillsammans.

Och har någon något problem med detta så kan denne någon försöka svälja sin citronmin och låta mig vara glad över att vi har hittat något som passar vår familj. Det är enkelt att göra saker en och en tillsammans med ett av barnen. På det här sättet gör vi något tillsammans hela familjen, varje dag, tjugofyra dagar.

Så där ja.

Nu har jag rasat klart för idag.

God natt.

Ljuvliga Linda i förvirringens tid

Godkväll!

Long time - igen. Jag är inte direkt flitig på att uppdatera denna fantastiska blogg. Det handlar mest om att jag inte har så mycket att uppdatera om. Självklart skulle jag kunna berätta om både ditten och datten och drutten, men det skulle bli så nedrans mycket gnöl och gnäll och det passar sig inte för en Ljuvlig Kvinna som jag.

Nåväl.

Kvinnor brukar skylla på amningshjärna efter förlossningen. Med amningshjärna kommer man undan med det mesta.

Glömde visst ungarna på dagis idag. Hoppsan! Men, det är ju på grund av min amningshjärna.

Glömde visst köpa middag och laga middag och äta middag. Hoppsan! Men det är ju på grund av min amningshjärna. Fast det skulle nog inte hända, jag har nog aldrig glömt äta en måltid.

Glömde visst vad jag hette idag. Hoppsan!

Hoppsan!

Hepp!

Men,vad ska jag skylla på nu? Jag ammar ju inte nu. Graviditetshormoner i all ära, men jag kommer inte riktigt lika lätt undan som när boobisarna är fulla med mjölk.

Förra veckan hade jag en lektion då eleverna var tvungna att upprepa allt de sa, för jag kunde inte förstå vad de menade. När en tjej gestikulerar och tydligt och högljutt artikulerar:

NU SKA JAG GÅ OCH SKRIVA VID EN DAAATOOOR, så fattade jag. Både vad hon menade och vinken,

Vid ett utvecklingssamtal så frågar en ung man:

"Men, hur är det med DIG? Det kan inte vara lätt att arbeta när man är så förvirrad som du"

Hmm

Jag misstänker att min förvirring inte har gått eleverna förbi.

Inte barnmorskan heller. För jag glömde visst även bort en tid där förra veckan, men jag fick en ny tid i veckan så det gick bra. Däremot upptäckte jag att jag hade skrivit upp fel datum även nästa tid. Jag ligger en vecka efter i min värld.

Så om ni ser en Ljuvlig Kvinna irra omkring på stan, så kan det mycket väl vara jag. Bli inte arg på mig eller generad över mig. Bjud mig på kaffe och visa mig sedan vägen hem.

Om ni vill, så kan ni även fästa en adresslapp runt halsen på mig. Jag lovar att inte ta illa upp!

God natt!

Ljuvliga Linda och ätstörningen

Ojdå. Den där rubriken hade ni inte väntat er va?

Och håll i hästarna, det betyder inte riktigt vad det vanligen betyder.

Jag och Ljuvliga Maken väntar som tidigare nämnts tillökning. En Krumelur växer i min mage. Den sparkar och hoppar och övar förmodligen Body Step för fullt.

Mitt liv fortsätter ungefär som förrut. Jag umgås med familjen, jobbar och tränar. Jag har ju som så himla tur med mina graviditeter. Inga foglossningar att klaga på, lite aggressivare och framförallt gråtmildare än vanligt, men inte värre än att livet fungerar.

Däremot maten.

Jag är känd för att vara den mest enkla personen att bjuda på mat. Jag älskar mat. Jag älskar att äta och är dessutom alltid hungrig, vilket gör att jag kan äta vad som helst när som helst. Min ämnesomsättning jobbar på och mitt matintag har aldrig bekymrat mig. Jag har aldrig räknat kalorier eller funderat över min vikt. Vi äger inte ens en våg.

I vår stad pågår däremot ett hälsoprojekt. Stadens invånare ska bli världens friskaste är det ödmjuka målet, och detta gäller inte minst de gravida och de ofödda fostren.

Vid inskrivningen räknades mitt BMI ut. BMI står för Body Mass Index och är ett rätt trubbigt och, i mina ögon, rätt fjantigt sätt att beräkna huruvida en person är överviktig eller underviktig eller alldeles ljuvligt lagom. Detta tillvägagångssätt tar inte hänsyn till muskelmassa eller fettprocent och därmed tycker inte jag att det visar någonting egentligen. Kanske att det kan ge en vink åt vilket håll det barkar, men någon exakt sanning är det banne mig inte.

Mitt BMI gav i alla fall idikationen att jag inte bör (läs: ska) gå upp mer än 8-11kg under graviditeten.

Ojdå.

Det var ju trist att höra. Under förra graviditeten gick jag upp ca 17kg och då ledde jag pass ända in i vecka 38, jag åt relativt hälsosamt och tyckte själv att jag såg fullkomligt normal ut - för att vara gravid alltså.

Om argumenten skulle handla om att jag skulle hålla vikten för att jag inte skulle bli tjock och ha svårt att komma tillbaka till min ursprungliga vikt efter förlossningen så skulle jag räcka finger åt sjukvården och tala om för dem att de kan "talk to the hand" eller ännu hellre "talk to the finger". Med ¨min livsstil så behöver jag garanterat inte oroa mig för min postgravida vikt. MEN, nu går argumentationen så här:

Om du överskrider gränsen på 11kg, så kommer jag att måsta varna dig. Allt över 11kg skulle betyda att du utsätter bäbisen för en risk. Det är inte bra för din bäbis.

Och, DET ringer i öronen på mig.

Det är inte bra för min bäbis. Det är inte bra för min bäbis. Om det är något fel på min bäbis så är det mitt fel. Det är fel på min bäbis. Jag kommer att mörda min bäbis.

Detta gör att jag räknar kalorier. Jag tänker på varenda onyttighet jag sätter i mig. Jag äter allt som jag vill äta, men jag njuter inte av det. Jag fokuserar på mat på ett sätt jag aldrig gjort tidigare.

Jag har ett stört ätbeteende.

Om 15 veckor kanske bäbisen är här. Då ska jag äta utan att tänka på kalorier. Förhoppningsvis. Min stora skräck är att beteendet ska ha sått ett frö i hjärnan på mig. Tänk om jag inte kan njuta av mat på samma sätt som tidigare?

Det tackar jag i så fall världens friskaste stad för.

Tack.

Ljuvliga Linda argumenterar och kastar sten

 

God kväll!

Dagen har färgats av argumentation och diskussion. Och, varför sluta med ett vinnande koncept? Låt mig fortsätta argumentera, diskutera och inte minst kasta stenar stora som mindre berg.

För några veckor sedan åkte jag och Fröken S på kurs. Med oss hade vi även vår nya bekantskap Frk S nr 2. Kursen handlade om hur ungdomar kan utbildas i miljöfrågor i allmänhet och hållbar utveckling i synnerhet.

Det fanns många dalar under den kursveckan, men även några toppar. En av topparna handlade, ödmjukt nog, om det diskussionsämne vi svenskar tog med oss från Svea Rike.

Överkonsumtion.

Vi ville hävda, och hävdar än idag, att överkonsumtionen är ett av de största miljöproblemen vi har i Sverige.

Jag äcklas lite då jag av eleverna får höra att deras fritidsintresse är shopping. Ja, det är faktiskt rätt äckligt. Finns det inget vettigare att intressera sig för? Ja, jag är medveten om att mer politiskt korrekta och accepterade fritidsintresse som idrott och musik innebär ett visst konsumtionsbehov. Det sticker jag inte under stol med. Men att ha shopping som intresse? Allvarligt?

En sak jag tog med mig från denna hållbarutvecklingskurs var:

Reduce
Reuse
Recycle

I den ordningen.

Vi är ruskigt bra på att recycla saker här uppe i norr. I alla fall om vi jämför med Bulgarien, Italien, Turkiet och säkerligen fler länder.

Vi börjar även bli rätt hyfsade på att reusa saker. Det handlas vintage. Det byts saker mellan varandra. Auktionssajter besöks frekvent.

Men att reducera vårt köpbehov? Där brister det.

Och, det är där vi bör börja. Behöver vi allt vi köper och vill köpa?

En av mina elever uttryckte sig ungefär så här: alla borde kunna köpa det de vill ha. Utan att känna att de ska behöva jobba.

Skrämmande?

Absolut.

Men, vi vuxna, medvetna, politiskt korrekta och kunniga vuxna konsumerar också. Och, vi konsumerar garanterat mer än vi behöver.

Att vi köper fint miljömedvetna saker som dyra kläder gjorda av återvunna pet-flaskor, kör finfina så kallade miljöbilar drivna på etanol och talar i tjusiga I-phones med skal så miljövänligt gjorda av sand kanske är politiskt korrekt. Men, visst kastar vi sten i glashus?

Att tröjan förmodligen kostar enormt mycket i energi vill vi inte fundera på. Att etanolproducering skövlar enorma mängder skog blundar vi för.

Frågan vi bör ställa oss är inte huruvida Houdinis tjusiga huvtröjor är miljövänliga, frågan vi bör ställa oss är:

Behöver jag den där tjusiga Power Houdin?

Nä. Förmodligen inte. Men, jag vill ha den och jag ursäktar mitt köpbeteende med att tröjan åtminstonde är mer miljövänlig än den där billiga skiten från H&M.

Är Ljuvliga Linda bättre än någon annan?

Absolut. Inte.

Jag kastar både skit och sten. Jag föraktar arrogans och ignorans men jag är både arrogant och ignorant - när det passar mig.

Däremot är jag medveten om mitt beteende. Och, det är en början tycker jag. Det får mig att ifrågasätta mitt beteende och det kan jag lära mina barn.

Där tycker jag att miljöarbetet bör starta. Medvetenhet är en grym början. För våra ungdomar, men även för de gamla hundar som har viljan att lära sig sitta. Vill hundarna inte sitta, så kan jag tyvärr inte göra så mycket. Det har jag varken ork eller vilja till.

Och med detta önskar jag er en trevlig kväll. Själv ska jag ladda inför lördagen, då ska jag och svägerskorna besöka konsumtionens högborg. Det blågula varuhuset i norr.

Och shit, vilka stenar jag kommer att kasta. Inte en glasbur kommer att vara säker. Ja, jag kommer att krossa mer glas än Eric Saade gjorde i Melodifestivalen.

Och jag kommer att vara medveten om det.




Eric Saade?



Ljuvliga Linda?

Ljuvliga Linda flännar och håller inte med

Jag upplever just nu en höst fylld med jobb. Höstterminen är ofta tung i skolan, som på alla andra arbetsplatser. Det blir mörkare, kallare, regnigare. Ja, kort och gott vidrigare.

Mitt schema för året var minst sagt oljuvligt. Det var snedfördelat så till den grad att min 80%-tjänst var fördelad till 100% på hösten och 60% på våren. 100% arbete skulle alltså uträttas på fyra dagar – med 80% lön.

Inte så ljuvligt. Nä.

Detta ändrades så att jag nu jobbar 100% och får betalt för 100%. I vår kommer jag att jobba 60% och få betalt för 60%.

Ljuvligt? Jovars. Det duger. Jag ska ändå vara hemma och pussa på bäbis i vår igen.

Men, nu var det inte arbetsmängden detta skulle handla om.

Det är dock svårt att undkomma. Jag har nämligen den stora äran att slutföra en 50-poängskurs på 8 veckor för att sedan starta upp en ny kurs på 8 veckor. Det innebär i genomsnitt inlämningsuppgifter varannan vecka för eleverna. Alternativt prov.

Stackars dem.

Och, stackars mig. Rättningsmängden blir rätt tung, så att säga. Jag har snittat på ca 60 uppgifter att rätta per vecka.  

Visst finns det folk som har det värre. Men, gissa vad? Jag bryr mig inte.

Så det så.

I min blogg är det jag som är drottning. Det är jag som bestämmer och idag är det mest synd om mig.

På arbetsplatsen fick jag idag höra att det finns en tjusig lösning på detta: Låt teknikingenjörerna och forskarna forska fram en förträfflig lösning, vettdu! Snart finns det datorer som kan göra vårt jobb. Och, så mycket bättre datorerna kommer att göra mitt och alla andra överflödiga lärares jobb. Datorerna kommer att kunna rätta all slags rättning. Allt från analyser till skönlitterära uppsatser.

Intuitionen då, frågar ni er? Känslan för text? Känslan för ord och innehåll? Äh, den är ändå inte viktig.

Låt oss förlita oss på vetenskapen.

Då behövs ju inte lärarna. Och, då behöver inte våra löner höjas heller. För då finns vi inte.

Halledudandes då! Vilken förträfflig idé.

Och inga läkare kommer att behövas heller. För det kan datorerna också ta hand om. Datorerna kan både ställa diagnos och skriva ut recept. Så, det är inte bara läraravskummet som ska raderas. Även mer tjusiga yrken som läkare och ekonomer kommer att försvinna.

Liks piks.

Miljöproblemen är då ett minne blott för det kommer också tekniken att ta hand om. Vi kommer förmodligen att självdö. Och, det är också bra – för då minskar även överbefolkningen.

Och de som trots allt överlever kan njuta av sin icke självvalda fritid. För alla vet ju att den icke självvalda ”fritiden” är lika ljuvlig som semester. Då kan de överlevande ta på sig sina dyra kläder av återvunna material och klappa sig själva på axeln. De hade ju rätt.

Åh. Ljuvliga underbara framtid. Så jag ser fram emot den. För jag tycker ju inte om att arbeta med elever. Jag tycker ju inte om att lära ungdomar svenska och psykologi. Eller?

Ja, varje dag lärs något nytt ut. Men, i framtiden är det inte en människa som kommer att lära oss saker – för det tar tekniken hand om.

Förresten, datorerna kommer förmodligen att underkänna denna ljuvliga text för den är på icket sätt vetenskapligt bevisad och innehåller dessutom föråldrade och främmande begrepp som just icket och blott.

Men, vem bryr sig?

Tekniken har väl alltid rätt?

 

 

 

Ljuvliga Linda filosoferar om blottares makt

I vår stad påträffades en naken man vandrandes runt på en skogsstig för ett tag sedan. Mannen ifråga verkade njuta av den förträffliga värmen på 14 grader och hade valt att bära sina kläder i handen i stället för på kroppen.

Polis tillkallades och som jag förstod det, så valde mannen att utan motstånd klä på sig sina paltor igen.

Händelsen har väckt en del funderingar så som:

Var det verkligen så varmt att mannen kände det nödgat att klä av sig alla sina kläder?
Var det månne ett vad som mannen hade förlorat?

eller

Ville mannen visa på makt? Att han genom sin, förmodligen, bleka lekamen kunde skrämma både kvinnor och barn och kanske även en och annan man?

En god vän till mig har träffat på flera blottare genom åren. Jag vet inte varför just hon har råkat ut för dem, men så är det i alla fall. Inte en av dessa blottare har varit kvinna.

Nepp. Endast män har valt sig att på ett eller annat sätt ofreda min väninna.

Jag har funderat lite på det där. Ja, egentligen har jag nog funderat ganska mycket på det här fenomenet. Jag har aldrig hört talas om en kvinnlig blottare. Jag har hört talas om en lärarinna som flashade sina bröst inför några elever, men jag tror inte att det var i blottningssyfte. Jag har för mig att det var i ren frustration. Så frustrerad har jag aldrig blivit dock.

Jag har stött på en och annan pappa i kalsonger, så där lite avslappnat "jag-är-hemma-i-mitt-hus-och-känner-lugnet-så-jag-känner-att-kalsonger-är-en-trevlig-outfit-jag-är-dessutom-sjukt-bekväm-i-min-kropp".

Phu! Jag vet däremot ingen kvinna som lite avslappnat går runt i trosor hemma när det finns andra än familjen i närheten.

Jag tror inte att detta handlar om makt dock. Snarare om normer och kultur.

När jag luftade mina funderingar med Ljuvliga Maken så såg han lite rött. Jag tror inte riktigt att han ville lyssna på att jag minsann inte tror att han vill visa makt genom att strutsa runt i t-shirt, kalsonger och sockar. (Grymt sexig outfit! I KNOW!!!) Han är nog bara varmlivad och van vid sin lättsamma klädsel - på hemmaplan.

Ljuvliga Maken tog tag i dammsugaren, börja städa i ren frenesi och hojtade:

TITTA PÅ MIG! JAG VISAR MAKT!

MED EN JÄTTESTOR SLANG!!!

Kära nån!

Ja, det verkar vara en känslig fråga det här.

Känslig, men ganska så intressant.

Eller vad säger du?

 

Titta! Jag kan också städa och visa makt. Gulligt va? Även om jag inte riktigt vågat ta steget till att städa i trosor.

Ljuvliga Linda recenserar: Hungerelden

Oj. Det tog som stopp det här med recensionerna. Men, det blir lätt så när man blir så där ljuvligt gravid mitt i allt. Jag ber så mycket om ursäkt och ska genast ta tag i det här med recenserandet igen. Det är ju inte så att jag inte läst. Å nej, det är snarare så att jag har plöjt böcker.

Förlåt än en gång.

Nu är det dags!



Hungerelden är den direkta fortsättningen på Kråkflickan och är därmed skriven av samma författarpar som föregångaren. Alltså Jerker Eriksson och Håkan Axlander Sundqvist.

Jag tyckte mycket om Kråkflickan, ämnena till trots. Och, till skillnad från en hel del andra, så uppskattade jag Hungerelden mer.

Boken bottnar fortfarande i pedofili, incest och otäckheter, men det är inte samma vidriga, detaljerade beskrivningar utan här kommer mer av det psykoanalytiska in. Och, det är ju det jag saknade och längtade efter i föregångaren.

Boken ger faktiskt en rätt djup, och förmodligen rättvis, bild av problematiken multipla personligheter. Det blir inte det där lite läskigt sensationella som skrivs i kvällstidningsblaskorna när de väljer att belysa just multipla personligheter utan det här känns nytt och fräscht. Faktiskt riktigt lärorikt. Jag kommer på mig själv att vilja använda boken i utbildningssyfte, och det är inte så ofta jag känner så av en skönlitterär bok.

Jag kommer däremot även på mig själv med att fnissa åt de illa dolda samhällstolkningarna. Ibland är namnen lite väl mycket rip of, eller vad sägs om åklagare Kenneth von Kvist som dessutom drar paralleller till Quick då och då?

Nåväl.

De två kvinnliga huvudpersonerna, utredaren Jeanette och terapeuten Sofia, börjar mer och mer dras till varandra på ett privat plan och jag gillar att de manliga författarna faktiskt har låtit bli att frossa i lesbiska sexakter - vilket jag annars ofta tycker att det lätt blir i skildringar av lesbisk kärlek. Bra där, Erikson och Axlander-Sundqvist, bra där!

Så där ja, nu tänker jag faktiskt inte orda mer, utan endast konstatera att jag gillar´t!

Faktiskt mer än föregångaren. Och vet ni? Jag har läst tredje delen också, men den karamellen kan ni gott få suga på!

Mammahjärtat svämmar över

Pip testar föräldrakärleken rätt mycket just nu:

"Visst är Mikro gulligast", "Visst är Mikro gulligare än mig". Detta med huvudet på sned.

Nej, älskade, älskade Pip. Du är världens gulligaste storkille. Mikro är den gulligaste lillebrodern.  Och bäbisen i magen är det gulligaste lilla fostret.

Mammahjärtat räcker till för alla. Men, ibland brister mammahjärtat. Som när du skriker och gråter och slänger dig runt halsen – allt för att vi ska se dig. Dig och dina behov.

Vi ser dig, älskade barn. Vi ser dig och vi älskar dig. Underbara, älskade Pip.

 Det finns inget som gör mig så varm i hjärtat som när vi sitter tätt, tätt 18.50 och tittar på Jake och hans pirater tillsammans. Den där sista, varma, mysiga stunden innan det är dags för nattning och godnattsaga. Och omstoppningen som ingen gör så bra som jag. Det vet jag, för det har du sagt.

Men, det är inte så lätt att förstå än. Du är så liten, min älskade lille storkille. Men, du kommer alltid, ALLTID, att vara vår gulligaste, äldsta son.

Underbara, älskade Pip.

 

 

 

 

Ljuvliga Linda recenserar: Någonstans inom oss

"Gripande om att slarva bort sitt liv" skriver Skånska Dagbladet om Kajsa Ingemarssons senaste roman Någonstans inom oss.

Jag gillade den formuleringen. Jag har, som ni som läst hela min blogg, haft en del existentiella funderingar - speciellt efter barnen. Det är kanske det jag är så rädd för: att just slarva bort mitt liv.

Någonstans inom oss startar med att Rebecka, en kvinna i 30-års åldern, väljer att ta sitt liv genom att hoppa från en bro. Läsaren får sedan följa tre parallella historier. Dels Rebeckas historia innan döden, dels hennes makes fortsatta liv efter dödsbudet samt även Rebeckas tillvaro i limbo.

Limbo, förresten, det nämns aldrig vid namn, men jag tycker att det är det som beskrivs. På baksidan står att läsa: "[...] någonstans mellan himmel och jord tvingas hon möta det hon gjort allt för att undvika".

Jag gillar idén skarpt. Jag gillar tanken att kunna följa de tre parallella historierna. Jag gillar även huvudpersonen. Rebecka är en rätt speciell kvinna, hon är egoistisk och osäker som få. Att hon väljer att ta sitt liv är av rent egoistiska skäl, även om det finns anledningar till varför hon är så osäker. Jag kan dessvärre känna igen mig i några av hennes inte helt sympatiska drag - och det tror jag att många kan göra.

Ingemarsson är en välkänd författare i må-bra-genren. Jag har läst de flesta av hennes romaner och finner dem tämligen trevliga att läsa. Med detta i bakhuvudet borde jag ha förstått att även denna roman skulle sluta lyckligt. I mitt tycke är det dock inte endast ett "lyckligt" slut, utan ett rätt sliskigt och ett inte så lite icke trovärdigt slut.

Det är synd. För med romanens grundstomme skulle slutet kunna göras mycket mindre rosaskimrande och den skulle ändå kunna höra hemma i må-bra-genren.

Så? Är detta något Ljuvliga Linda kan rekommendera?

Absolut. Boken väcker en hel del tankar och funderingar - för den som vill det. Vill man inte tänka och fundera, så går boken att läsa precis som Ingemarssons övriga böcker, och bara må bra.

Ljuvliga Linda recenserar: Kråkflickan

Otäck bild, men om ni kopplar ihop den med en betydligt trevligare bild så är ni på rätt spår.

"Mord och psykoterapi", så står det på framsidan av Kråkflickan, skriven av Eriksson och Axlander-Sundqvist. Det var lite det som lockade mig, jag gillar ju som det där psykologiska. Att det sedan skulle ingå något slags mord hör ju sommaren till. Mysig sommardeckare, vi kör på det tänkte jag.

Nu var jag inte riktigt så blåögd som jag vill ge sken av. Nej, jag förstod att detta skulle vara en vidrig bok. Och, det var det.

Pedofili.
Incest.
Barnpornografi.

Vidrigheternas vidrigheter.

"Hur mycket lidande kan en människa utsätta andra för, innan hon själv upphör att vara människa och blir ett monster" frågar sig de två kvinnliga huvudpersonerna. Jag skulle vilja vända på frågeställningen: "Hur mycket lidande kan en människa utsättas för, innan hon själv upphör att vara människa och blir ett monster".

Boken handlar i huvudsak om kriminalkommisarie Jeanette Kihlberg (och nej, hon har inte alkoholproblem, men dock problem i äktenskapet - precis som sig bör) samt psykoterapeuten Sofia Zetterlund. De båda utreder olika fall, men som så småningom visar sig vävas samman tätare och tätare. Kihlberg utreder ett gäng olika mord på okända invandrarpojkar och Zetterlund utreder klienter som kopplas samman med morden.

Kråkflickan då? Jo, hon är en dold huvudperson. En, numera, vuxen kvinna som blivit utsatt för grymma saker. Ganska snart förstår läsaren att Kråkflickan ligger bakom en hel del av de mord som polisen utreder.

Nåväl. Jag tänker inte älta innehållet något mer, utan konstaterar att boken är bland det vidrigaste jag läst - innehållsmässigt. Dessutom är det första delen i en triologi. Andra boken "Hungerelden" finns ute som pocket i en affär nära dig. Och snart i en bokhylla nära mig.

Stilistiskt då? Jovars, det här är en rätt välskriven bok. Den är skriven av två författare: Jerker Eriksson och Håkan Axlander Sundqvist. Duon beskrivs som "mångkonstnärliga" och har tydligen turnerat runt i baltstaterna med sitt elektropunkband. Författarbilden föreställer två, förmodligen yngremedelålders, män med svår blick.

Jag har nippran på att lusläsa allt från "orginalets titel" och böckernas tillägnan till det obligatoriska tacket och när författarna väljer att avsluta med tack till: Inte en jävel, så blir jag mest irriterad.

Ljuvlig bok? Nej, men absolut läsvärd. Jag tyckte om den trots all misär och ser fram emot nästa, även om det tar emot att läsa mer i ämnet.

Ljuvliga Linda recenserar?

Förra julen recenserade jag glögg i tid och otid. Det var en trevlig idé tyckte jag. NU är det dags igen tänkte jag. Ja, det är ju inte säsong för glögg, men jag har rivit av en del böcker i sommar och tänkte att kanske borde de vädras av Ljuvliga Linda. Eller? Tja, ni kan ju delge er åsikt här eller på Fejjan om ni är nyfikna på litteraturen som lästs här i sommar.

Ljuvliga Linda och 3-talet

I sagans värld är 3-talet ofta något speciellt. Det talas om tre önskningar, tre söner/döttrar och tre små grisar. Ja, det finns säkerligen fler exempel på 3-talet, men nu är jag lite trött i huvudet så jag kommer inte på fler.

I verkligheten är 3-talet också ofta speciellt. Men, där är ofta siffran tre synonymt med "three is a crowd" (för att vara lite internationell och modern).

När jag var liten var vi tre flickor som gick hos samma dagmamma. Vi hade väldigt svårt att leka tillsammans alla tre. Det gick så långt att vi turades om att stöta ut en i gruppen - och det blev okej och accepterat. Rätt vidrigt beteende egentligen, men det var så det var.

Det är nog ganska vanligt att tre flickor inte kan leka tillsammans. Jag vet inte hur det är för pojkar, för jag har aldrig varit pojke.

Däremot vet jag mycket om hur det är att vara tre tjejer. Jag har nämligen två systrar också och vi leker väldigt sällan tillsammans. Mina två äldre systrar verkar hitta på en hel del tillsammans, ja de umgås titt som tätt. Jag är ytterst sällan med. Det är väl egentligen inte något större problem, för vi är rätt olika som personer och det enda vi har gemensamt är blodsbandet och det faktum att vår dna-uppsättning ser rätt lika ut. Hade vi inte varit systrar hade jag förmodligen aldrig lärt känna dem och då inte heller reagerat på att jag inte är med i gemenskapen. De är några år äldre än mig också. När vi var små var de lastgamla, men åldersskillnaden krymper ju som bekant ju äldre man blir.

Däremot kan jag fundera lite krasst på framtiden. Det finns högtider då det ska vara så väldans familjärt och trevligt. Julen till exempel. Jag funderar lite på vad som händer den dagen VI är äldsta generationen. Kommer vi att umgås då, eller är alla band klippta?

Huvva. Det där tänker jag inte fundera på, men jag har varit så väldigt existensiell och känslig idag.

Ljuvliga Maken har också två systrar. Systrarna umgås mycket med varandra och jag umgås med dem också. Jag gillar mina svägerskor och tycker att jag är en lyckans ost som fått just dem som svägerskor. Däremot umgås inte Ljuvliga Maken så mycket med dem, inte på tu man hand i alla fall. Undrar just om det beror på att han är kille och de är tjejer, eller om det är 3-talet eller möjligen åldern som spelar in.

Det är nämligen lika många år mellan Ljuvliga Maken och hans systrar som det är mellan mig och mina systrar.

Jasi, det där 3-talet.

Vi vill gärna ha en till bäbis i framtiden, Ljuvliga Maken och jag. Men, det kanske är lika bra att satsa på 4,5,6,7 stycken i stället?

3 verkar vara en så knepig siffra.

Vi har inte riktigt samma prioriteringar vid städning, Ljuvliga Maken och jag

Ljuvliga Familjen har bytt bil. Vi har bytt ut vår gamla, pålitliga, svarta bil, som kunde vända på en ettöring. Nu har vi en modern, säkert pålitlig, svart bil som är kall när den ska vara det och varm när den ska vara det.

Ljuvliga Maken älskar bilen. Ja, det är rent lite otäckt vilka varma känslor han hyser för det där fyrhjuliga åkfordonet. Han putsar och han fejar och han gnuggar och han sköter om.

Vi har nyss kommit hem från semester och jag blev lite fundersam under färden då jag efter ett kort besök på macken kommer ut i bilen och ser Ljuvliga Maken putsa instrumentbrädan med en specialtvättservett.

Allvarligt?

Jepp. Fullständigt.

Däremot gnäller jag, gnölar och brölar om att han måste säga åt Pip och Mikro att tvätta händerna DIREKT efter måltid för att de inte ska kladda ner tapeter och textilier i huset.

Äh, tycker Maken. Det ordnar sig.

Tänk om han kunde hysa samma varma städkänslor åt vårt hus som han hyser för sin bil.

Vi skulle ju bo i värsta lyxiga, superrena, snajsiga huset ju! Värsta super clean alltså!

Nåväl. Han är ju som fin ändå, den där maken. Och, i morgon firar vi 2-årig bröllopsdag. Så, det finns kanske viktigare saker att prioritera än städningskonflikter.

Tjuvtagen bild cirka 5 minuter innan texten skrivs. Ja, ni ser ju vad han gör.

Produkter, produkter, produkter till nytillskottet

Ljuvliga Linda irriterar sig på saker och ting

God kväll.

Oftast ter sig livet ljuvligt, men vid sömnbrist kan mindre saker irritera mig. Som när jag ska inhandla saker på den stora stormarknaden här i trakterna och somliga människor ställer sina kundvagnar mitt i gången för att sedan traska iväg och hämta någon vara.

Eller när jag befinner mig på samma affär och pensionärs*?!#¤% går i snigeltakt i gångarna för att så småningom stanna och sakteliga fundera på något världsproblem.

Eller när jag ska försöka publicera en kommentar på en annan blogg och får meddelandet "Ursäkta, en ko har tagit sig in i servicerummet. Igen"

Ursäkta. Jag är inte född igår. Det är förmodligen inte någon kossa som har tagit sig in i servicerummet. Kanske är det en kossa som har klantat till det hela, men då är det förmodligen en människa av kött och blod som programmerat något fel.

Skyll inte på Kossa Mu! Banne mig.

God natt!

Pip tar bristen på ödmjukhet till en helt ny nivå

Pip lider av brist på ödmjukhet. I sanningens namn så existerar inte ödmjukhet i hans värld. Jag förstår inte var han fått detta drag ifrån!

Jag menar: jag är ju ödmjukhetens moder. Ja, gudinna och skapare till och med. Jag måste säga att jag förmodligen är den mest ödmjuka i hela världen. Ja, förmodligen i hela universum.

Mycket märkligt.

Pip kan allt. Jajjemen, även sådant han inte testat och inte vet vad det är. Han talar dessutom om detta för alla som vill - och inte vill - höra.

- Jag är riktigt bra på det där! skryter Pip
- Hallå! Jag är mycket bättre än han på det där! fortsätter skrävlandet.

I kväll blev måttet rågat. Vid kvällsläsningen utbrister den lilla snorungen:

- Jag är en mycket bättre läsare än du, mamma.

Hallå?

Är det du eller jag som arbetat, i rätt många år nu, som svensklärare? Hur många böcker har du läst, lille vän?

Med sårad stolthet och till skoskaftet nedtrampat självförtroende ber jag den lilla människan att läsa resten själv.

Och det gör han. För tydligen har vi läst texten så många gånger att han kan den utantill:

... sjuan och åttan är runda och tjocka. Tian krockar med elvan som ramlar som en boll. Tolvan är tovig precis som ett troll...

Eller nåt dylikt. Pip kan det hela så mycket bättre än mig.

Och, visst är det alldeles ljuvligt? Jag älskar hans självförtroende och jag hoppas att han aldrig tappar det. Ödmjukheten kan han få arbeta på. Det kan bli så väldigt jobbigt för honom i framtiden annars.

Ljuvliga Linda listar fördelar med en regnsommar

Sommaren 2012 kommer inte att gå till världshistorien som soligaste sommaren. Detta trots att vädret faktiskt varit hyfsat här i staden idag. Men, vad vet jag. Resten av sommaren kanske blir alldeles underbart ljuvlig.

Hur som haver. Jag tänkte pigga upp er med en liten pluslista. Det finns faktiskt fördelar med en vädermässigt-kass-sommar.

1. Regnet innebär färre dagar på stranden. Färre dagar i solen i allmänhet och på stranden i synnerhet innebär färre rynkor. Ja, det är faktiskt så att idogt solande ger fler rynkor. Det vet jag, för det har jag testat.

2. Samma sak som ovan fast med hudcancer som skäl.

3. Du slipper ha på dig sommarkläder. Vem gillar sommarkläder, liksom? Det är ju tusen gånger trevligare med tjocka, stickade tröjor och jeans.

4. Håret blir inte lika slitet som i strålande sol.

Och så vidare.

Och så vidare.

Äh. Vi vet ju alla att det där var fullständigt bullshit. Sol gör oss lyckligare.

GE MIG MERA SOL NU. JAG TROR ATT JAG KREVERAR!



Och detta trots ett relativt hyfsat väder idag.

Ljuvliga Linda ger exempel på en perfekt komponerad måltid.

Igår var det partaj på mitt gym-jobb. En gång per år träffas vi nämligen och festar loss med en massa mat och dryck för att sedan gå på den årliga festen som vår lilla stad anordnar.

Jag gillade menyn skarpt. Den följde nämligen min diet (LCISOHCHFHQATKINSGI med en släng av medelhavsdiet) till fullo. Alla delar fanns med! Självklart ska jag redogöra för detta ytterligare.

Detta är min alldeles egna tolkning och sanning. Och, i min värld är min sanning den enda sanningen. Ibland.

Nåväl. Här kommer redogörelsen!

Grillat kött: LCHF/ATKINS/GI
Bea-sås: LCHF
Oliver: medelhavskost/LCHQ/ISO
Pastasallad med bla oliver och soltorkade tomater: medelhavskost/HC*
Sallad: LCHQ/ATKINS/GI
Tzatsiki: LCHF
Bröd: HC
Smör: LCHF
Ost: LCHF
Maränger/Hallon/Banan/Glass: HC/ISO/GI
Jordgubbar: ATKINS/GI/LCHQ/ISO
Vattenmelon: ATKINS/GI/HC
Marshmallows: HC

Sedan dracks ju en del också, men det tänker jag inte redogöra för.

En fantastisk måltid. Jag kan inte göra annat än att rekommendera den skarpt. Om inte annat så blir man vansinnigt lycklig av denna perfekt komponerade kost.

Förövrigt så var det en mycket trevlig kväll. Jag visade mig ha en enorm talang för att spotta marshmallows. Undrar just om inte det kan bli en OS-gren?

* HC är min alldeles egna specialdiet. Det står för High Carb och är livsnödvändig.

Förresten...

I september smäller det. Då ska jag och frk S...

Ha!

Sug på den ni!

Ljuvliga Linda uppdaterar och avslöjar vilken diet hon går på!

Nämen, hallå där! Det var länge sedan. Jag förstår att ni har saknat mig något alldeles ohyggligt, men det har varit så väldigt mycket att stå i.

Visserligen har jag semester, men det betyder ju icket att lugnet har sänkt sig över vårt hem. Nä, nu är det ju fotbolls-EM och det är ju väldans spännande. I kväll står det mycket på spel. Men, jag är inte orolig. Inte det minsta.

Förresten så mötte jag en mycket påstridig och påfrestande kvinna igår. Igen. Denna främling antydde att jag - än en gång - var gravid och trots mina djupt neddragna ögonbryn så kunde hon inte ge sig. Suck. Jag tappade dock inte fattningen utan fräste något att "det förmodligen var av egen erfarenhet hon kunde detta så väl".  Oj. Ja, jag tappade kanske fattningen en aning.

Annars då? Tja, jag har gått ännu en träningsutbildning vilket, så småningom, kommer att resultera i värsta äppelrumpan och killer legs. Om ni känner er sugna på detsamma, så kan ni ju komma och träna med mig i sommar. Övriga, som inte vill förändra sina nedre delar, göre sig icke besvär.

Nåväl. Vi lämnar det. Jag ser väl om vi ses.

Jag har som funderat på det där med dieter. Det finns ju så väldigt många och det verkar som att var och varannan människa följer någon slags diet.

Nu har stunden kommit.

Ljuvliga Linda skall avslöja vilken diet hon följer!

Jag följer LCISOHCHFHQATKINSGI med en släng av medelhavsdiet.

Det vill säga: jag äter vad jag vill, när jag vill. Och Gud nåde den som tar mina kolhydrater. Jag är fullt och fast övertygad om att man blir dum i huvudet om man skippar kollisarna.

Och, vem vill vara dum i huvudet? Liksom? Asså, inte då jag asså.

Så där ja. Då har jag säkerligen retat upp någon i kväll.

Och vet ni?

Det bjuder jag på. Jag vet ju att ni saknat mig!

ps) Forza Italia! Jag vet att ni vinner!

Ciao!

Ljuvliga Linda rusar sitt första lopp i vårsolen

Förra torsdagen var ingen vanlig dag. Det var Ljuvliga Lindas första löparloppsdag. Här skulle det löpas! Ett glatt gäng bestående av diverse löst folk från arbetsplatsen tog plats i en minibuss och styrde kosan söderut. Ja,det var även en svikare som lämnat vår ljuvliga arbetsplats med på startlinjen!

I skolans bibliotek samlades vi alla för att gemensamt försöka starta bussen. Frk E blev så till sig att hon bjöd på en striptease mitt i biblioteket framför ögonen på tusentals böcker, några chockade kollegor samt några livrädda elever. Men, det var det värt. Det visade sig bli en varm kväll.

Väl inne i minibussen var det inte bara att starta den. Nä, här skulle det kollas att Frk E inte intagit några alkoholhaltiga drycker. Det var inte det lättaste att filura ut hur blåsarmaskinen fungerade, men skam den som ger sig.

Frk E hade inte druckit alkohol.

Det visade sig även vara en övningskörningsminibuss, vilket betydde att jag som satt bredvid Frk E kunde bromsa när jag ville. Det ville jag. Ibland.

Det var roligt.

I bussen pratades det mycket om vem som skulle ta hem den interna segern. Vi trodde alla att Frk M skulle göra det. Hon kände av pressen och blev alldeles nervös. Glamorlärar´n som också var med kläckte ur sig att "jag tror att jag tar dig, Ljuvliga Linda". Detta startade mitt tävlingshuvud. Jag skulle nog ge den där Glamorösa Lärarn en match.

Här sitter den Glamorlärar´n och Frk A och peppar loss!

Nervösa var vi alla och största problemet var huruvuda vi skulle hinna nervösbajsa och nervöskissa innan loppet. Det hann vi.

Nervöskissat klart!

Efter en hiskeligt lång uppvärmning där vi alla blev genomsvettiga och alldeles trötta kröp vi i plågor fram till startlinjen tillsammans med tusentals andra peppade brudar.

Nu du! Jag ska ta dig - tänkte vi båda!

Sedan sprang vi. Och SOM vi sprang. Ja, vi sprang fortare än vinden. Snabbare än ljuset. Som Blixten Mc Queen sprang vi! Det var nog världsrekord på oss alla skulle jag tro.

Hela gänget! Oj, vad duktiga vi är. Bilden har jag snott av Frk E.

Efter målgången drog vi alla till Svikarns nya jobb, där vi fick i oss en massa energi. Mina vänner trodde att de skulle få åka hiss, men nä - där fick de. Uppför trapporna fick de springa. Ska det vara, ska det vara!

Svikarn! Det är tur att hon är så söt och rar!

Vägen hem blev lång på grund av en lastbilsolycka. Men, det gjorde ingenting. Vi hade det så trevligt och sjöng en massa barnsånger till Glamorlärar´ns stora förtjusning.

Sedan sov vi och vaknade med blodade tänder.

Jag ser fram emot nästa år!

Vem som vann? Det säger jag inte. Men, segerns sötma är ljuvlig. Så mycket kan jag säga!

EXTRA EXTRA!!! Ljuvliga Linda festar loss och shoppar i vansinne. Allt detta i Hufvudstaden.

I helgen gick det vilt till. Ljuvliga Linda och den ljuvliga frk S hedrade Hufvudstaden med ett besök.

Himmel vad vi gjorde stan alltså. Fullständigt galna var vi. Jag tror att Den Kungliga Staden fortfarande drar efter andan och tänker "vad hände där?"

Efter två halvdagars kursande och jobbande så var det dags för fritid för de två småbarnsmorsorna. Och SOM vi tog tillvara på tiden. Vi rivstartade med en joggingtur i hiskelig takt. Ja, det gick så fort att vi tappade bort oss. Mitt lokalsinne är vida berömt, så jag skyller fullständigt på frk S. Helt plötsligt befann vi oss mitt på Hötorget i våra löpartights.

Nåväl. Vi sprang hem till hotellet och kände oss sjukt duktiga.

Klockan började väl närma sig 16.30. Blodsockret var vansinnigt lågt och nu skulle det ätas. 18.30 hade vi ätit klart.

Jaha?

Nu startar det hela, tänker ni. Och, som det startade alltså. Vi promenerade med våra klackeskor. Och SOM vi promenerade! Raka vägen in i en Bio-salong där vi åt popcorn och tittade på rörliga bilder. En mycket trevlig film om laxar som skulle inplanteras i Jemen.

Sedan gick vi hem till hotellet. 22.30 sov vi båda djupt.

Hipps vipps var det lördag och nu skulle det shoppas. Ja, SOM vi shoppade! Vi sprang och vi sprang och vi sprang. Gata upp och gata ner. Armarna hängde ner till kullerstenarna, tyngda av alla shoppingpåsar.

Ha!

Där fick jag er.

Det gjorde vi inte alls det. Vi åt lunch och vi fikade och vi promenerade. Och jag shoppade en hel tröja. Ja, den var visserligen lite kort i midjan, men jag väljer att kalla den för en hel tröja.

Sedan gick vi hem och kände oss sjukt duktiga. Klockan var ju nästan 19.00 och vi hade inte ens ätit middag än. Nu skulle vi liksom göra stan på riktigt. Så där som tuffa småbarnsmorsor gör.

Vi lyxade till det och åkte tunnelbana till södra delen av Hufvudstaden. Där åt vi en hiskeligt god middag. Och som vi åt. Ja, vi festade rent loss på en flaska vin till måltiden.

Vilt. Ja, himmel så vilda vi är alltså.

Den här kvällen blev det sent. Ja, jag lovar. Vi gick inte och lade oss förrän 24.00.

OJ OJ OJ

VOJNE VOJNE! Vad ska folk tänka om oss alltså? Hur beter vi oss egentligen?

Hipps vipps var det söndag och vi skulle ta det lite lugnt efter allt detta ståhej. Vi tog en promenad och SOM vi vandrade. Ända till den där slottsträdgården där det är så mysigt och där folk kan äta ekologiskt och trevligt fikabröd samt matigare smörgåsar.

Sedan åkte vi hem.

Mätta, belåtna och utvilade. Så där som småbarnsmorsor sällan är.

Vilken fantastisk helg. Det gör jag gärna om!

Ljuvliga Linda får inte hångla!

I mitt arbetsrum är det rätt högt i tak. Ganska väldigt högt i tak faktiskt. Det mesta ventileras mellan väggarna i H52.

Min kära kollega och kamrat frk S berättade en morgon om att hon inte kan låta bli att störa sin make då han ligger och läser på kvällarna. Illustrativt berättade hon om när hon tar på sig en hiskelig grimas - sticker upp huvudet över bokkanten och med ett väsande säger "Ska vi hångla?"

Nä, inte med någon som ser ut så där, brukar tydligen frk S:s make svara då.

Jag var tvungen att testa detta hemma. Jag skrynklade ihop ansiktet och tjöt över Ljuvliga Makens bokkant:

"VILL DU HÅÅÅNGLA MED MIG?"

Ljuvliga Maken ser fullständigt vettskrämd ut och utbrister i ett:

"Näää ALDRIG i livet"

Nähä.

Det var ju synd.

För honom.

Chocking news: det är inte alltid roligt att träna. Gilla läget.

Ljuvliga Linda gillar att träna.

Oj, oj, oj. Jag riktigt hör hur ni drar efter andan: vilka nyheter hon slänger ur sig så här en fredagförmiddag.

Eller så inte.

Nåväl. Ibland träffar jag människor som suckar och stönar och säger saker i stil med: "Åh, vad AVUNDSJUK jag är på dig som GILLAR att träna", "Jag MÅÅÅSTE träna", "Åh, det finns inget ROLIGT att träna".

Nähä? Och varför måste du det då, om det nu är så tråkigt? Om det nu inte finns något roligt att träna?

Att det inte finns träning som passar alla finner jag tämligen otroligt. I min värld är det en aldrig sinande ström av nya träningsformer. Snarare är det så, att jag chockeras över att de nya träningsformerna aldrig tar slut. Det är cross fit och boot camp. Det är lagspel och slagspel. Det är individuell och gruppanpassad träning. Det finns personliga och opersonliga tränare. Det finns gruppträning som aldrig sinar. Det finns, banne mig, hur mycket som helst.

Konsumenten är en gnällig liten person, som aldrig blir nöjd.

Kanske är det så att för många träningsformer lanseras som just "roliga", som gör att folk deprimerat tycker sig inte hitta någon rolig träningsform.

Men vet ni? Träning är banne mig inte alltid roligt.Träning ska, banne mig, inte alltid vara roligt.

Så varför MÅÅÅÅÅÅSTE dessa personer träna? Ja, det kan ju bara den enskilda individen svara på. Men, är det så att det handlar om att bli fysiskt starkare, snyggare eller friskare, så kan du inte förvänta dig att resultaten ska komma gratis. Och du kan, banne mig, inte förvänta dig att det ska vara roligt hela tiden.

Om någon nu tror att jag tycker det är roligt varje gång jag snör på mig träningsskorna så kan denna någon tänka om.

Men, i takt med att seratoninhalten ökar i kroppen, i takt med att svetten rinner och att tårarna i samma takt slutar rinna, så känns det bättre. Och gudarna ska veta att jag har ont när knopparna brister och gudarna ska veta att träningen gör det hela mindre ont.

Så om du inte tycker det är roligt att träna. Om du inte finner någon poäng med att träna så säger jag:

Skit i det då.

Det är förmodligen ingen som tvingar dig till det.

Ljuvliga Linda funderar över barnens temprament.

Pip är en mycket känslosam liten människa. Han kan bli väldigt arg, men då oftast i kombination med tårar och rinnande näsa.

"Jag vill inte vara med dig. Gå härifrån. Hejdå - för ALLTID" tjoar Pip och rusar in på sitt rum, för att sedan komma ut inom ca 30 sekunder och vara sig själv igen.

Då är han arg. Mycket ledsen. Och inte så lite upprörd över något.

Pip tycker inte om att ha fel, då blir han väldigt frustrerad. Eller, vaddå fel? I Pips värld kan Pip aldrig ha fel.

Mikro har varit en mycket godmodig bäbis. Från dag ett har vänner och bekanta förtjust utropat:

"Vilket fantastiskt lättsamt barn!!!"

Och, visst är han det. Eller?

Låt mig korrigera: Visst var han det!

Pip och Mikro har genomgått personlighetsförändringar. 

Mikro har bytts ut till en ilsken liten, gående människa. Så länge han bara kunde sitta och vara tjock och glad, så var han nöjd och fantastiskt lättsam,

Nu är han en ilsken liten rackare. Han kastar saker omkring sig och skriker och gråter. Han öppnar varenda låda han hittar, slänger febrilt sakerna ur lådan och skrattar - för att sedan bli arg som ett bi när sakerna plockas tillbaka och han själv resolut blir bortkörd.

Mikro har tydligen ärvt mitt temperament... säger Ljuvliga Maken i alla fall. Jag förstår inte vad han menar, jag är ju lugnet själv. Lugn, glad och alltid oerhört ödmjuk.

Pip däremot. Han är nöjd och glad. Äter just nu som en mindre häst och sover som ett barn. Ja, han är ju ett barn - men ni förstår vad jag menar. 

Vojne vojne. Tänk om bägge två kunde vara nöjda - samtidigt?

Men, å andra sidan. Jag har hellre ett nöjt barn och ett argt barn än två arga barn.

Ljuvliga Linda filosoferar om städning och sådant

På min arbetsplats arbetar det en mycket klok kvinna. Det är samma kvinna som även arbetar i kyrkan och som Pip handlöst förälskat sig i.

För några veckor sedan, ja egentligen är det ganska många veckor sedan - men tiden går så fort, var vi och hälsade på hos henne. Pip, Mikro och jag. Vi bjöds på inte bara en paj, utan två, samt musicerande på diverse musikinstrument. Det var mycket trevligt. Det tyckte både grabbarna och jag.

Men, nu var det en viss sak jag skulle komma fram till med detta raljerande. Jo, så här är det: när vi ringde på och blev insläppta i huset sa denna fantastiska människa:

"Jag hoppas att ni inte är dammallergiker, för jag tycker det är roligare att träffa människor än att städa".

Är inte det underbart och något att ta efter?

Jag kan visserligen faktiskt gilla att städa, men då ska det vara på mina villkor. Jag ska känna att jag har tid och att jag får hålla på i den takt jag känner för. Helst ska jag vara helt ensam hemma och spela bra musik på hög volym.

Men, ofta är det inte för att jag så gärna vill städa som jag städar. Det är ju för att jag måste.

Måste, för vem då? blir den naturliga frågan, som jag egentligen inte har något svar på. Men, hur många av er städar inte som galningar när ni ställer till med festligheter. Och, när festlighetspersonerna har gått hem, ja då ser det väl inte tokstädat ut längre. Speciellt om det är barn inblandade i det hela. Rätt onödigt, va?

För vem kollar egentligen städningen när det är festligheter på gång? De som gör det borde väl snarare skaffa sig ett liv. Det är välan inte för att kontrollera städning man bjuds hem på festligheter? Ja, kanske om man är en sådan där städtant på TV.

Men, jag känner inga städtanter på TV. Tror jag.

Nä. Nu får det vara nog.

Jag tycker också att det är trevligare att träffa människor än att städa och nästa gång ni kommer hem till mig, kanske ni ska ta en allergitablett om ni tycker annorlunda.

Ljuvliga Linda och staden som står stilla

Jag bor i en väldigt märklig stad. Den kan vara alldeles ljuvlig. Alldeles förträfflig. Alldeles... lagom. Men större delen av året är den väldigt märklig. Ibland stannar den av. Helt.

Jag lovar. Jag skulle just nu kunna ta en promenad genom varenda skrymsle, genom varje gatukorsning, genom varje gränd och inte stöta på en människa. Eller, tja, någon människa skulle jag kanske kunna stöta på, men då är det garanterat en utböling. Någon som inte är född här och som inte fått den svart-gula nerven i modersmjölken. Eller någon som faktiskt inte orkar bry sig om att det pågår ett idrottsevenemang just nu. Men, det är inte många.

I vår stad väljer vi våra tillfällen att ställa till med festligheter. Skulle någon få för sig att ställa till med exempelvis en personalfest eller ett kalas under "vissa datum", så straffas den omedelbums med att ingen kommer.

I vår stad ställs festligheter in gång på gång för att ett gäng skäggiga, svettiga karlar - eller, i de flesta fall, svettiga snorungar - ska fajtas på isen och i bästa fall peta in en puck i motståndarnas målbur.

Då dessa svettiga alfahannar vinner matchen jublar hela staden. Då dessa svettiga alfahannar förlorar matchen går staden in i ett gemensamt depressivt läge.

Det tippas på matcher i mitt arbetsrum. Det tippas på matcher i Ljuvliga Makens arbetsrum. Jag vinner aldrig. Det beror kanske på att jag inte orkar bry mig. Eller så har jag bara otur i spel. Jag har ju en hiskelig tur i kärlek i alla fall.

Det ni!

Just nu är det stilla i staden.

Det är stilla här hemma också. Pip och Mikro sover febersömn. Ljuvliga Maken är på lokal och tittar på de skäggiga, svettiga alfahannarna. Och jag sitter och filosoferar över detta, i mitt tycke, väldigt märkliga fenomen.

Jag är rätt märklig själv också för på TV:n kan jag, om jag gluttar upp från skärmen, se dessa män jaga pucken. Några pengar lär jag inte vinna ikväll heller dock. För just nu står det 0-0 och jag har tippat 2-5.

Glad påsk på er förresten! Och må bästa laget vinna!

Ljuvliga Linda har en alldeles ljuvlig mage!

Läskigt ofta får jag frågan: Är du gravid igen, eller..?

Eller..? Eller vaddå? Eller är du bara tjock om magen? Du som är så smal och vältränad kan väl inte ha en tjock mage?

Jodå. Det kan jag visst det. Det har jag alltid haft. Min mage är ett så kallat ”problemområde”.  Jag har aldrig haft svårt för att hålla vikten, men de kilon som trots det ökat på min kropp har ökat just på magen.

Jag blir så trött på mig själv. Jag kallar min mage ett ”problemområde”. Men, för vem är det ett problem egentligen?

I alla fulla fall så verkar folk lägga märke till min mage. Det är konstigt. Jag upplever inte själv att jag tittar på andras magar i första hand. Jag är mer besatt av ögonfransar. Det känns trevligare att titta folk i ögonen än att stirra på deras eventuella bilringar.

Men, det är ju jag det.  Jag har gjort bort mig och ställt frågan ”Nämen! Är du gravid? Grattis” med svaret: ”Nej” som följd. Och, som jag skämts efteråt. Ja, jag har tyckt att det känts jobbigt och jag har känt mig bortgjord och lite elak.  Inte tusan har jag fortsatt att fråga. Gång på gång. Med jämna mellanrum.

När jag träffar elever och ungdomar som känt sig dåliga på olika sätt, så har jag försökt övertyga dem om motsatsen. Nu är det dags för mig att ge mig själv samma läxa.

Min mage ska inte längre vara ett ”problemområde”. Den är mjuk och fin och fluffig. Och, mina barn älskar att gosa på den. Det, om något, är väl värt något?

Nu ska ni inte på något sätt att tala om för mig att jag är fin och tjusig på alla sätt och vis. Det är dags för mig att tala om för mig att min mage är fin och tjusig, ja alldeles ljuvlig på alla sätt och vis.

Däremot behöver ni inte ställa frågan ”är du gravid – igen?!” till mig. OM jag blir gravid igen, så kommer jag att tala om det. Sinom tid.

Det kan jag lova och garantera.

En av texterna i nationella provet, svenska B. Jag gillar rubriken, jag kan som känna igen mig på något sätt.

/Bitterfittan, som från och med nu inte har några problemområden. Liks piks.

Ljuvliga Linda kan inte smälta Ranelid

Det var länge sedan nu. Flera dagar, ja, nästan flera veckor sedan finalen av den stora musiktävlingen ägde rum. Då menar jag naturligtvis den stora svenska finalen, den internationella, europeiska finalen är faktiskt inte lika intressant. Tycker i alla fall jag!

Många låtar har passerat obemärkt. Det var visst någon yngling i keps med ett muntert namn (hö, hö, hö - mammaskämt!) som var med. Och, således även några raggare vilka sjöng ungefär samma sång som förra året.

Sedan var det Loreen*. Hon vann. Och, det med rätta. Danny var också med. Han förlorade och enligt pressen så betedde han sig som en barnrumpa efteråt. Jag tycker till och tycker att han hade all rätt i världen att vara besviken. Jag hatar också att förlora. Varför vara med i en tävling om allt är happy nation efteråt liksom?

Nåväl. Den som ändå har etsat sig fast i minnet är Björn Ranelid. Sicken märklig figur det där.

OJ OJ OJ OJ OJ

Ja! Så är det.

Märklig var ordet.

I delfinalen gick Ranelid all in och pratade sig in i hjärtan och hjärnor med sitt mässande om kvinnor och män och säd som går förlorad. Han trodde stenhårt på sin grej och svenska folket ironiröstade honom vidare till finalen.

Veckorna som följde handlade mycket om denna man. Pinsam eller inte, reaktioner väckte han i alla fall.

Under finalkvällen hade vårt Ljuvliga Gäng laddat upp med godsaker och var till tänderna vässade med tyckande och kommentarer.

Jag blev förvånad och inte så lite illa berörd av denna märklige man. Inte vet jag om han påverkats så mycket av svenska folket och hans egna kollegors sågningar, men helt plötsligt trodde han inte på sin egen predikan.

Nu blev det pannkaka. Fullständigt. Borta var komedin och på scenen flödade numera floskler som inte alls var speciellt roliga längre.

Stackars Björn hamnade längst ner på listan.

Jag tror inte Björn blev folkkär. Han personifierade skämskudden i stället. Kanske en folkkär skämskudde, men ändå en skämskudde.

*Förresten, säger man LorEEn eller LorIIn? Jag vill gärna säga LorEEn.

Ljuvliga Linda provoceras till att provocera

Förra helgen blev jag lite uttråkad. Jag efterlyste således en liten "tävling" på fejjan - ja, som vi ungdomar kallar den sociala mediaplatsen - om vem som kunde provocera mest på min statusrad. Det trillade in en massa underbara förslag:

"Jag tycker att Bert Karlsson ändå är charmig/sexig på något vis" - Lizzy Be

"jag gör min egen barnmat från grunden, inget halvfabrikat här inte. dessutom sover X alltid i sin egen säng och jag får alltid sova på nätterna." - Lusen -79

"Ranelid äger" - NR

"Tycker att folk med utväxt ser ut som slampor, tur att jag alltid är tokfräsch håret eftersom jag träffar min stylist en gång i veckan" - Slampan på Ice Alley

Med mera...

Jag gillar att provocera. Och, jag kan även gilla att provoceras, det kan vara bra att få en verbal bitch slap i ansiktet ibland. Jag fnissade och fnissade över de underbara kommentarerna som mina vänner överröste mig med. Lögner oftast, men förmodligen ibland även något stråk av sanning.

Idag rasade en kollega till mig. Hon rasade över den genusförtryckande reklamen på Lego-leksaker. Jag brukar också rasa, men ibland orkar jag inte. Då kan det vara bra att någon annan rasar. Problematiken hos Lego är att de har tappat en massa potentiella köpare - flickorna. Detta har tillverkarna försökt råda bot på genom att tillverka "tjejlego".

Tjejlegot är rosa. Var det någon som trodde något annat? Tjejlegot innehåller en massa fräscha legobrudar som bakar rosa cup cakes och diskuterar smink. Kanske. Jag vet inte vad de pratar om förstås.

Pojkarna leker med ninjor, stjärnkrig och annat spännande och lite farligt. Legot är blått, grönt och svart. Inte en glittrig, rosa bit i sikte. Vojne vojne.

Jaha?

Ja, det är ju lite trist förstås. Att det är så väldigt uppdelat och så. Att reklamen är så väldigt riktad. Trist och inte särskilt modernt.

Men, vet ni vad jag tycker är tristast? Jag tycker inte att det är det rosa/blåa imperiet. Jag tycker att det är problematiken att det rosa är så fel. Det är fel att köpa glitter och rosa och lila och gnister till flickorna!

Över min döda kropp! ropas det, till höger - men, kanske mest till vänster. Rosa och glitter är FEL!

Men, är det lika fel att köpa tufft pojklego till pojkarna?

Över min döda kropp! ropas det -  inte lika högt. Att det är rätt fula tingestar, det hör jag ibland. Men, nja - det är inte riktigt lika fel.

Kanske vi måste lära oss att gnälla lika högt åt bägge håll?

Jag reagerar starkare på en rosa flicka än på en blå pojke.

Trist men sant.

Jag har en ny provocerande mening att lägga till på statusraden:

"Jag tycker att flickor ska leka med rosa glittriga hundar och att pojkar ska leka med svärd och spjut".



Eller så inte.

Fel!



Fel?

Ljuvliga Linda tränar cross fit på småbarnsvis

Familjelyckan får vänta. Vi delar på oss just nu, Ljuvliga Maken och jag. Vi tänker att det kanske är bästa sättet att minska på svartsjukan och nu när det är sportlov och bägge är hemma, så funkar det faktiskt.

Men för de som tror att det inte går att kombinera nytta med nöje kan tänka om. Det går att sporta loss med småbarn på sportlovet. Pip är en stenhård PT, för någon dag sedan körde han ett grymt cross fit pass med mig. Och, jag är inte den som är den, ni ska givetvis få tal del av detta!

Här är han. Den Ljuvliga personlige tränaren Pip. Pip pekar gärna med hela handen då han tycker att det är dags att börja jobba.

Klättra mamma! ropar Pip. Och, jag vågar inte annat. Han är så sträng! Och, om jag inte gör som han säger, ja då blir det ännu jobbigare. Det vet jag, för det har jag testat!

Kom igen, mamma! Jag har redan hunnit upp! tjoar den lilla, men ack så envise PT:n. Med tanke på att han äter som en mygga, så är det otroligt att han har så mycket energi. Oj, oj, oj. Vojne, vojne.

Väl uppe på kullen, så är det dags att rulla ner. Något hasande på rumpan, det går Pip inte med på. Nej, rulla ska man. Hörde ni det? RULLA!!!

Pust. Ser ni vilket arbete jag har genomfört. Klättrat upp och ner och sedan rullat. Rullat. Rullat.

Längst nere på kullen skymtar cross fit-centret. Där kan man svinga sig i kedjor. Gå balansgång eller tvingas springa i djupsnö för att snurra den lille PT:n på en gunga. Det beror lite på vilket humör han är på.

Pust och stön. Nu sover den elaka hårdköraren. Nu ska jag hämta mig lite återhämtningskost. För idag har han kört ett alldeles extra hårt pass. Jag har dragit tungklumpen uppför pulkbacken många, många gånger.

I morgon kör vi igen. Det har han lovat.

Och, jag lovar er. Sportlovet ger skäl för sitt namn.

Ljuvliga svartsjuka, ack denna ljuvliga svartsjuka!

Det är inte så ljuvligt just nu. Va? undrar ni förstås, har ni det inte alltid ljuvligt?

Nä, vi har inte det. Och, lite snusförnuftigt tänker jag "om det alltid är ljuvligt, hur skall vi då kunna uppskatta ljuvligheten?".

Nä. Så tänker jag inte alls. Jag önskar att det alltid vore ljuvligt och underbart.

Pip är arg och frustrerad över Mikro. Mikro tar allt större plats. Han reser sig och går efter möbler. Han tar Pips leksaker och stjäl alltmer uppmärksamhet.

Lille Pip kan inte hantera detta. Eller, jo han hanterar det visserligen men hanteringen går ut på att putta, slå, trycka ner och lyfta Mikro. Gärna i halsen.

Jag KAN förstå honom.
Jag HAR förståelse för hans känslor.
Jag vet mycket väl hur det känns att vara frustrerad och besviken. Och svartsjuk. Gudarna skall veta att jag, trots att jag är yngst, har varit frustrerad, besviken och svartsjuk på mina systrar.

Det är ok.

Men att slå, göra illa och dra sitt syskon i halsen...

DET ÄR INTE OK.

Ibland känns det som att vi har testat allt. Vi kramas. Vi lockar bort med trevligheter. Vi pratar. Vi pratar ännu mer. Vi kramas en stund till. Vi skäller. Vi gnäller. Vi vrålar tillslut. Mikro lyfts bort. Pip lyfts bort.

Nej, säger Pip. Jag vill inte vara snäll mot Mikro. Nej, jag tänker inte vara snäll i morgon heller. 

Och inte blir det bättre.

Pip är ett klokt och kompetent barn. Det vet vi, men ibland tar vår frustration över och när orken tryter försvinner all superpedagogik.

Igår kväll tog Ljuvliga Maken till högre makter.

Tomten.

"Du vet väl att Tomten ser allt och skriver ner i sin bok när barn inte är snälla".

Det tog skruv. Pip pratade om det även i morse.

"Mamma, såg Tomten att jag var snäll med Mikro?"
"Jajjemen, lilla vän. Tomten såg att du var snäll med Mikro".

Jesper Juul, Katerina Janouch och alla andra förståsigpåare kan ta sig i rumpan. Det är Tomten som vet hur man handskas med barn.

För Tomten han ser allt. Och, han skriver ner det i sin lilla bok.

Ljuvliga Linda och Bamse i Trollskogen

Pip är rädd för Bamse i Trollskogen. Det är ett spännande tecknat avsnitt med en massa troll. Jag gillar att Pip är rädd för det. Det gör att han vill sitta i knät med mina armar hårt omkring sig.

"Skydda mig, mamma." säger Pip då.

Det gör jag så gärna. Jag skyddar dig så gärna från Bamse och alla troll. Själv tycker jag att Skalman är lite läskig med sitt förståsigpåande och att Lille Skutt är söt, men lite jobbig med sitt gnäll. Men att krama Pip, det blir jag inte less på.

Hemskheter!

Så går ett år ifrån mitt liv och kommer aldrig mera åter

I morgon kliver jag över på 30+ sidan.Vad hände?

Igår firade jag och Ljuvliga Maken min 30-årsdag. Lite sent, jag vet, men ändå. Vi åt god middag ute på lokal och tittade på film på biograf. Den tidiga föreställningen, vi orkar inte vara ute så sent längre.

Hur som haver. Under det ypperligt goda måltiden diskuterade vi huruvida vi kan gå ut på lokal då det är 27+ utan att stöta på gamla elever. Vi kom fram till att jag kan det. Inte Ljuvliga Maken.

DET är läskigt. Ljuvliga Maken har arbetat över 10 år på arbetsplatsen nu. Med andra ord så kan han inte gå på lokal där det är 27+ utan att riskera att stöta på gamla elever.

Inte för att det gör något. Det är mer tanken som är läskig. Vad hände?

Tänk så unga vi var då vi träffades och blev kära. Ljuvliga Maken var inte 30 år fyllda. Och nu är jag 30+.

Eller, det är inte riktigt sant. Om ett dygn är jag 30+.

Nu ska jag fira mitt sista dygn som 30-åring med att äta lite extra tårta. Och fira mina sista 34 år som yrkesarbetare. Men, det är klart. Innan jag blir pensionär har väl åldern höjts till 75 och då har jag ju faktiskt 44 år kvar att arbeta.

Hemska tanke.

Stormarknaden söder om staden tar pris - än en gång

Igår besökte jag den blåvita stormarknaden i närheten av min arbetsplats. Jag skulle nämligen införskaffa lunch då jag glömt ta med mig.

Väl vid kassan betalade jag och kom sedan på att jag borde köpt nässpray. Men aha! Det går ju att köpa det på mataffärer också! (Ja, det ligger visserligen ett apotek vägg i vägg, men det glömde jag bort i stridens hetta)

Jag bestämde mig för att köpa nässprayen i kundtjänstdelen. Det var ingen kö där, så jag tänkte att fort skulle det vara gjort.

En till synes käck dam stod i kassan till korv med bröd-delen. Där ställde jag mig och sade lite lagom glatt:

- Hejsan! Jag skulle vilja köpa nässpray!
- Det går inte, svarade den nu lite mindre käcka damen, du står i fel kö.

Jasså, tänkte jag. Det är ju för fasen inga andra människor här. Men, laglydig som jag är så förflyttade jag mig en meter åt vänster och ställde mig vid den kassan.

Döm om min förvåning då samma, nu i mina ögon, inte alls käcka dam kommer dit.

- Hejsan! Jag skulle vilja köpa nässpray! säger jag ljuvligt igen.

Nu fick jag köpa mitt nässpray.

Märkligt. Mycket märkligt.

Ljuvliga Linda och grannlandet i öst. Eller: Ny fakta om Finland!!!

Pip har varit en stolt ägare till en karp, vid namn Egon. Nu finns inte Egon längre. Han dog en alltför tidig död, förmodligen åsakad av övergödning.

Idag pratade vi om detta, jag och Pip.

- Mamma, Egon finns inte längre.
- Nä, han blev ju sjuk.
- Nej, han är inte sjuk han är död.

Pip, han är brutalt ärlig som sagt. Inga omskrivningar.

- Ja, Egon är död. fortsätter jag. Han är i fiskhimlen nu.
- Nej, han är inte i fiskhimlen. Han är i Finland. svarar Pip.
- ???
- Ja, han är i Finland. Pappas mormor och morfar är också i Finland. De har åkt dit med en raket.

Ja, det låter rätt trevligt. Men, Finland blev helt plötsligt även en ganska läskig plats tycker jag. Samlas alla döda där?

Så, kära läsare, nu vet ni det. Om ni känner en dragning till Finland - tänk igen. Det kan eventuellt vandra zombisar där.

Bara så att ni vet.

Finland, inte bara vårt grannland. Även the land of dead people and fishes.

Ljuvliga Linda skäms och skräms en aning

Min Ljuvliga Pappa är underbar. Men, hans smak ifrågasätts ibland av undertecknad. Förra helgen, och en massa helger framöver, är det en stor musikhändelse som sänds på SVT.

Ljuvliga Pappa kommenterade så här: "Den där Bananen var väl härlig, ändå".

Nej, Ljuvliga Pappa. Bananen är skämsskrämmande. Intet annat.

Pip är fortfarande ljuvlig, men ack så brutalt ärlig. Idag upplyste han mig ÄN en gång:

"Mamma, du har en tjock mage". Sedan blinkar han med sina ögonfransar och fortsätter: "Visst HAR du det?"

Tack Pip. Tack.

Ljuvliga Linda blir starstruck

Förra helgen besökte jag den Kungliga Hufvudstaden. Målet med denna resa var att besöka den enorma bollen söder om city. Där höll ett väldigt känt sportmärke sitt årliga träningskonvent. The Nike Blast 2012.

Det var inte bara jag som besökte detta konvent. Ungefär alla Sveriges träningsnarkomaner var där och förlustade sig. Se bara så många vi var:

Hall 1. Ja, det fanns flera hallar - och fler människor

Ja, under två späckade dagar skulle träningssuget stillas. Eller, tja stillas och stillas, snarare kanske eldas på. Jag hade bokat tio pass under helgen och en kort recension tänkte jag bjuda på.

Dag 1

IntenSati: ett lite suspekt pass, som hölls av en oerhört amerikansk amerikanska. Denna supersocialtrevliga donna gav oss ett cardiopass med tillhörande affirmationer. Passet var rätt märkligt faktiskt, men det är affirmationerna som fastnade i mitt huvud.

I can. Yes I am!
I will. Yes I´m ready!

I´m the Master Of My Life!

Och så vidare. Dessa rader mässar fortfarande i mitt huvud. Oupphörligen. Ibland slinker de ur mig också, så de i min närhet får affirmationerna kastade efter sig.

Ultimate D: Dorotka Barburin bjöd på ett danspass som var trevligt. Punkt.

Bodystrikes by Power Strike: Kanske den mest vältränade italienskan ever höll i ett slags kampsportsinspirerat benpass. Snygga ben skulle man tydligen få. Nja, jag tyckte det var rätt oinspirerande. Ilaira var ett muskelpaket, men inspirerande? Njää. Och jag vill hellre ha inspiration än snygga ben. Liks piks.

Ilaria Montagnani är musklig.

Global Yoga PLAY: Johanna Andersson. Denna urtjusiga kvinna höll ett yogapass som jag faktiskt gillade. Jag är skeptisk till yoga, inte för att jag tycker det är onödigt utan just för att det är så himla nödigt. Jag är stel som ett kylskåp och tycker det är jobbigt att sträcka ut. Men, jag är lite kär i denna Johanna så jag tyckte om passet. Dessutom fick hon mig att skratta under en yogaklass. Stort.

Body Combat 51 Vad ska jag säga? Combat är combat. Release är release. Combatrelease är tipp topp. Jag kräver inte så mycket mer.

Nu var visst dagen slut. Men, sörj icket. Det var även en dag två!

Dag 2

CX WORKS 6 Les Mills variant av core. Detta hade jag faktiskt inte testat förr och det var både bra och tungt. Däremot gjorde det lite ont i mina stygn, så jag var tvungen att ta det lungt. Att goa Line höll i passet var mest ett plus i kanten.

Vinyasa Yoga Åh herre min je! Ett yogapass till? Ja, nu har det snurrat om för den Ljuvliga Damen. Vojne vojne. Men...

Yes I can! Yes I´m ready!

Herr Ringberg är ju duktig på sin sak. Annat kan man inte säga. Och Ljuvliga Linda är stel och hade fortfarande ont i stygnen - annat kan man inte heller säga.

SH´BAM 7  Mer Les Mills. Roligt roligt roligt. Skoj skoj skoj. Mycket bra release. Mycket duktiga presentatörer, Dorotka och Kimmo gjorde sitt jobb.

Core flow Magnus Ringberg igen! Vad är nu detta. Och yoga igen?! Eller, nä det var ju core. Fast yoga. Typ coreyoga. Rätt jobbigt faktiskt. Jag deltog inte hela tiden. Någon måtta får det vara på stygnmörderiet.

Body Pump 81 Sista passet för helgen. Goa Line fick inspirera mig igen tillsammans med giganten Petter och den lite mindre herr Jöback. Bra pass, inte den roligaste releasen men långt ifrån den sämsta också. Bicepslåten kommer att bränna fint i framtiden och de hysteriskt många frivändningarna kommer också att bränna skiten ur deltagarna. Härliga tider!

Så där ja. The Nike Blast över för detta år. Nu är det nästan 365 dagar kvar till nästa gång. Men, det var ju mer än träning. Massage hann jag med. En norsk gutt tog chansen att trycka till rumpan på mig - och som han tryckte. Det var nog värre än italienskans benpass. Ont gjorde det, men visst det släppte nog en spänning eller två.

Så vad tar jag med mig?

I can. Yes I am!

I´m the master of my life!

Det märkligaste passet jag någonsin varit med om är det som etsat sig starkast i mitt minne. Det var långt ifrån det bästa passet, men det var roligt och vilka hysteriska skrattattacker det ledde till vid samtal senare. Eller hur, E och M?

Men, nu var det ju inte det här inlägget SKULLE handla om. Det var ju att jag blev starstruck. Och, det blev jag. Jag tycker det är superdupercoolt och häftigt att få träna för dessa inspiratörer och presentatörer. Men, det är en ruskigt smal nisch och de flesta i min omgivning tycker bara att jag är konstig och lustig som blir så till mig.

Det bjuder jag på. Liks piks!

WOHOOOOOO!!!!!!!