Ljuvliga Linda kan inte smälta Ranelid

Det var länge sedan nu. Flera dagar, ja, nästan flera veckor sedan finalen av den stora musiktävlingen ägde rum. Då menar jag naturligtvis den stora svenska finalen, den internationella, europeiska finalen är faktiskt inte lika intressant. Tycker i alla fall jag!

Många låtar har passerat obemärkt. Det var visst någon yngling i keps med ett muntert namn (hö, hö, hö - mammaskämt!) som var med. Och, således även några raggare vilka sjöng ungefär samma sång som förra året.

Sedan var det Loreen*. Hon vann. Och, det med rätta. Danny var också med. Han förlorade och enligt pressen så betedde han sig som en barnrumpa efteråt. Jag tycker till och tycker att han hade all rätt i världen att vara besviken. Jag hatar också att förlora. Varför vara med i en tävling om allt är happy nation efteråt liksom?

Nåväl. Den som ändå har etsat sig fast i minnet är Björn Ranelid. Sicken märklig figur det där.

OJ OJ OJ OJ OJ

Ja! Så är det.

Märklig var ordet.

I delfinalen gick Ranelid all in och pratade sig in i hjärtan och hjärnor med sitt mässande om kvinnor och män och säd som går förlorad. Han trodde stenhårt på sin grej och svenska folket ironiröstade honom vidare till finalen.

Veckorna som följde handlade mycket om denna man. Pinsam eller inte, reaktioner väckte han i alla fall.

Under finalkvällen hade vårt Ljuvliga Gäng laddat upp med godsaker och var till tänderna vässade med tyckande och kommentarer.

Jag blev förvånad och inte så lite illa berörd av denna märklige man. Inte vet jag om han påverkats så mycket av svenska folket och hans egna kollegors sågningar, men helt plötsligt trodde han inte på sin egen predikan.

Nu blev det pannkaka. Fullständigt. Borta var komedin och på scenen flödade numera floskler som inte alls var speciellt roliga längre.

Stackars Björn hamnade längst ner på listan.

Jag tror inte Björn blev folkkär. Han personifierade skämskudden i stället. Kanske en folkkär skämskudde, men ändå en skämskudde.

*Förresten, säger man LorEEn eller LorIIn? Jag vill gärna säga LorEEn.

Ljuvliga Linda provoceras till att provocera

Förra helgen blev jag lite uttråkad. Jag efterlyste således en liten "tävling" på fejjan - ja, som vi ungdomar kallar den sociala mediaplatsen - om vem som kunde provocera mest på min statusrad. Det trillade in en massa underbara förslag:

"Jag tycker att Bert Karlsson ändå är charmig/sexig på något vis" - Lizzy Be

"jag gör min egen barnmat från grunden, inget halvfabrikat här inte. dessutom sover X alltid i sin egen säng och jag får alltid sova på nätterna." - Lusen -79

"Ranelid äger" - NR

"Tycker att folk med utväxt ser ut som slampor, tur att jag alltid är tokfräsch håret eftersom jag träffar min stylist en gång i veckan" - Slampan på Ice Alley

Med mera...

Jag gillar att provocera. Och, jag kan även gilla att provoceras, det kan vara bra att få en verbal bitch slap i ansiktet ibland. Jag fnissade och fnissade över de underbara kommentarerna som mina vänner överröste mig med. Lögner oftast, men förmodligen ibland även något stråk av sanning.

Idag rasade en kollega till mig. Hon rasade över den genusförtryckande reklamen på Lego-leksaker. Jag brukar också rasa, men ibland orkar jag inte. Då kan det vara bra att någon annan rasar. Problematiken hos Lego är att de har tappat en massa potentiella köpare - flickorna. Detta har tillverkarna försökt råda bot på genom att tillverka "tjejlego".

Tjejlegot är rosa. Var det någon som trodde något annat? Tjejlegot innehåller en massa fräscha legobrudar som bakar rosa cup cakes och diskuterar smink. Kanske. Jag vet inte vad de pratar om förstås.

Pojkarna leker med ninjor, stjärnkrig och annat spännande och lite farligt. Legot är blått, grönt och svart. Inte en glittrig, rosa bit i sikte. Vojne vojne.

Jaha?

Ja, det är ju lite trist förstås. Att det är så väldigt uppdelat och så. Att reklamen är så väldigt riktad. Trist och inte särskilt modernt.

Men, vet ni vad jag tycker är tristast? Jag tycker inte att det är det rosa/blåa imperiet. Jag tycker att det är problematiken att det rosa är så fel. Det är fel att köpa glitter och rosa och lila och gnister till flickorna!

Över min döda kropp! ropas det, till höger - men, kanske mest till vänster. Rosa och glitter är FEL!

Men, är det lika fel att köpa tufft pojklego till pojkarna?

Över min döda kropp! ropas det -  inte lika högt. Att det är rätt fula tingestar, det hör jag ibland. Men, nja - det är inte riktigt lika fel.

Kanske vi måste lära oss att gnälla lika högt åt bägge håll?

Jag reagerar starkare på en rosa flicka än på en blå pojke.

Trist men sant.

Jag har en ny provocerande mening att lägga till på statusraden:

"Jag tycker att flickor ska leka med rosa glittriga hundar och att pojkar ska leka med svärd och spjut".



Eller så inte.

Fel!



Fel?

Ljuvliga Linda tränar cross fit på småbarnsvis

Familjelyckan får vänta. Vi delar på oss just nu, Ljuvliga Maken och jag. Vi tänker att det kanske är bästa sättet att minska på svartsjukan och nu när det är sportlov och bägge är hemma, så funkar det faktiskt.

Men för de som tror att det inte går att kombinera nytta med nöje kan tänka om. Det går att sporta loss med småbarn på sportlovet. Pip är en stenhård PT, för någon dag sedan körde han ett grymt cross fit pass med mig. Och, jag är inte den som är den, ni ska givetvis få tal del av detta!

Här är han. Den Ljuvliga personlige tränaren Pip. Pip pekar gärna med hela handen då han tycker att det är dags att börja jobba.

Klättra mamma! ropar Pip. Och, jag vågar inte annat. Han är så sträng! Och, om jag inte gör som han säger, ja då blir det ännu jobbigare. Det vet jag, för det har jag testat!

Kom igen, mamma! Jag har redan hunnit upp! tjoar den lilla, men ack så envise PT:n. Med tanke på att han äter som en mygga, så är det otroligt att han har så mycket energi. Oj, oj, oj. Vojne, vojne.

Väl uppe på kullen, så är det dags att rulla ner. Något hasande på rumpan, det går Pip inte med på. Nej, rulla ska man. Hörde ni det? RULLA!!!

Pust. Ser ni vilket arbete jag har genomfört. Klättrat upp och ner och sedan rullat. Rullat. Rullat.

Längst nere på kullen skymtar cross fit-centret. Där kan man svinga sig i kedjor. Gå balansgång eller tvingas springa i djupsnö för att snurra den lille PT:n på en gunga. Det beror lite på vilket humör han är på.

Pust och stön. Nu sover den elaka hårdköraren. Nu ska jag hämta mig lite återhämtningskost. För idag har han kört ett alldeles extra hårt pass. Jag har dragit tungklumpen uppför pulkbacken många, många gånger.

I morgon kör vi igen. Det har han lovat.

Och, jag lovar er. Sportlovet ger skäl för sitt namn.