Ibland när jag är uttråkad väljer jag att byta ego. Oftast händer det under långa bilresor. Ljuvliga maken pustar och frustar och tycker inte att jag är nämnvärt lika rolig som jag själv tycker.
Mitt ego som oftast dyker upp är Ann-Sofie. Ann-Sofie är ca 45 år, hon röker Gula Blend och pratar extremt nasalt. Ann-Sofies drömresa är Mallis där hon tillbringar dagarna på stranden insmord i kokosdoftande sololja. Brunast vinner, tycker Ann-Sofie. Ann-Sofie tycker även om unga män, och gillar att nypa dem i rumpan. Nu börjar Ljuvliga Maken bli lite väl gammal, så Ann-Sofie dyker inte så ofta upp längre. Tyvärr. Jag kan sakna henne. Hon är för ljuvlig, Ann-Sofie.
Skratt-Ia är jobbig. Ja, hon är fruktansvärt jobbig. Tack och lov så dyker hon bara upp till jul. Skratt-Ia brukar ta på sig ett tomteskägg och skratta högt och tjutande. HA HA HA HA HA HA HA HA! Skitjobbig människa, den där Skratt-Ia. Ljuvliga Maken är lite rädd för henne. Med all rätt.
Igår dök ett nytt alter ego upp. Jag satt i godan ro och jobbade med mitt alldeles egna Projekt Runway-projekt (mer om det kommer senare, jag är inte klar än)
Irina hälsade på. Irina visade sig vara en ryska med en fäbless för GOOOLD och DIJAMAANTER. Irina var lite märklig, må jag säga. Jag förstår inte alls varför hon dök upp där hips vips. Jag håller definitivt inte på att sy något med guld och diamanter. Ljuvliga Maken tyckte om Irina, hon var visst trevlig och social.
Vojne, vojne. Var ska detta sluta?
En del kanske tror att det riktigt håller på att snurra om för mig. Att jag håller på att utveckla någon slags multipel personlighet. Jag kan lugna er, så är det icket. Jag är bara alldeles ljuvlig.
söndag 30 oktober 2011
lördag 29 oktober 2011
Ljuvliga människor
En del människor är bara ljuvliga. Sådana där som man lärt känna av en slump och som man inte kan släppa efter det.
Då Pip började på förskolan blev han direkt förtjust i Kokerskan. Kokerskan var en parant och energifull dam i pensionsåldern och Pip bodde till en början mest i köket då han var på förskolan.
Då vi gifte oss, Ljuvliga Maken och jag, fick Pip bo hemma hos Kokerskan. Han sov över i hennes stuga och de hade det mysigt värre. Samma höst gick hon dessvärre i pension.
Det spelar ingen roll längre. Vi har fortfarande kontakt, Kokerskan och Ljuvliga Familjen.
Vi var där idag och hälsade på. Kokerskan bjöd på fika och hade stickat kläder till både Pip och Mikro. Jag tror att de blivit hennes extrabarnbarn. Hennes barnbarn är nämligen stora nu.
Jag hoppas att jag blir som Kokerskan när jag går i pension. Att vara galet energifull och resa jorden runt i tid och otid. Att orka fylla dagarna med en massa spännande saker. Och att orka behålla kontakten med små människor som råkat förälska sig i en.
Hon är fin, Kokerskan. Jättefin.
Då Pip började på förskolan blev han direkt förtjust i Kokerskan. Kokerskan var en parant och energifull dam i pensionsåldern och Pip bodde till en början mest i köket då han var på förskolan.
Då vi gifte oss, Ljuvliga Maken och jag, fick Pip bo hemma hos Kokerskan. Han sov över i hennes stuga och de hade det mysigt värre. Samma höst gick hon dessvärre i pension.
Det spelar ingen roll längre. Vi har fortfarande kontakt, Kokerskan och Ljuvliga Familjen.
Vi var där idag och hälsade på. Kokerskan bjöd på fika och hade stickat kläder till både Pip och Mikro. Jag tror att de blivit hennes extrabarnbarn. Hennes barnbarn är nämligen stora nu.
Jag hoppas att jag blir som Kokerskan när jag går i pension. Att vara galet energifull och resa jorden runt i tid och otid. Att orka fylla dagarna med en massa spännande saker. Och att orka behålla kontakten med små människor som råkat förälska sig i en.
Hon är fin, Kokerskan. Jättefin.
fredag 28 oktober 2011
Ljuvliga Linda leker Project Runway
Idag har jag köpt tyg. Nu ska jag leka Project Runway. Fast utan catwalk och modeller.
Om ni är riktigt snälla, så kanske ni får se resultatet senare.
Om ni är riktigt snälla, så kanske ni får se resultatet senare.
Nattskräck, eller... pyjamasskräck snarare
Mikro har en pyjamas som han ärvt av Pip. På den är det ett läskigt tryck "If I don´t sleep, nobody sleeps".
Första gången Pip hade den, hade vi vår första vaknatt. Sedan dess är jag skeptisk mot den läskiga pyjamasen.
Nåväl. I natt skulle Mikro sova i den ruskiga nattklädseln. Ohhhhh! Spänningen är oliiiiiidlig!
Han sov 12 timmar. I sträck. Det ni!
Så vad har vi lärt oss av detta? Jo, att rädslor ska bemästras.
Första gången Pip hade den, hade vi vår första vaknatt. Sedan dess är jag skeptisk mot den läskiga pyjamasen.
Nåväl. I natt skulle Mikro sova i den ruskiga nattklädseln. Ohhhhh! Spänningen är oliiiiiidlig!
Han sov 12 timmar. I sträck. Det ni!
Så vad har vi lärt oss av detta? Jo, att rädslor ska bemästras.
Ohhh! Scary!
Ljuvliga Linda och politikerna
I vår Hufvudstads kommun ska det tydligen byggas ännu en jättearena. Politikerna verkar inte riktigt vara ense om det behövs eller inte.
På någon av nyhetssändningarna pratade en mycket intressant kvinna om detta. Hon är kommunpolitiker i Solna (tror jag). Kvinnan var mycket rak och tydlig i vad hon tyckte. Jag tycker mycket om den kvinnan efter det uttalandet. Tummen upp för Solnadamen.
Det är inte många politiker som är som den kvinnan. Dessvärre.
För ganska många år sedan ville många politiker i Svea Rike att vårt land skulle gå med i den gemensamma europavalutan. I dag är det inte lika många som vill det. Det visade sig nämligen vara ganska korkat att gå med. Många är de länder som idag har problem.
Tänk om de politiker som tyckte det, och som idag har ändrat åsikt, kunde ställa sig upp och utropa: JAG HADE FEL!
Då skulle de få min respekt. Men, IN YOUR FACE, Ljuvliga Linda. Det, det tänker de inte göra.
Det är synd.
På någon av nyhetssändningarna pratade en mycket intressant kvinna om detta. Hon är kommunpolitiker i Solna (tror jag). Kvinnan var mycket rak och tydlig i vad hon tyckte. Jag tycker mycket om den kvinnan efter det uttalandet. Tummen upp för Solnadamen.
Det är inte många politiker som är som den kvinnan. Dessvärre.
För ganska många år sedan ville många politiker i Svea Rike att vårt land skulle gå med i den gemensamma europavalutan. I dag är det inte lika många som vill det. Det visade sig nämligen vara ganska korkat att gå med. Många är de länder som idag har problem.
Tänk om de politiker som tyckte det, och som idag har ändrat åsikt, kunde ställa sig upp och utropa: JAG HADE FEL!
Då skulle de få min respekt. Men, IN YOUR FACE, Ljuvliga Linda. Det, det tänker de inte göra.
Det är synd.
torsdag 27 oktober 2011
Just nu...
... taggar jag för nästa säsong av Biggest Loser, Sverige. Ni vet väl vem som ska vara den kvinnliga tränaren?
OLGA!
Ljuvliga Maken säger att jag nog gärna skulle gifta mig med Olga. Det är lögn. Jag vill inte gifta mig med henne, men hon får gärna flytta in här och peppa mig att göra 100-tals svingar med kettlebells.
OLGA!
Ljuvliga Maken säger att jag nog gärna skulle gifta mig med Olga. Det är lögn. Jag vill inte gifta mig med henne, men hon får gärna flytta in här och peppa mig att göra 100-tals svingar med kettlebells.
Ljuvliga Linda och hemmafruandet
Idag har jag lämnat Pip på förskolan. Ja, tänka sig, barnet går på förskola fastän jag är mammaledig! Skandal! ropar motståndarna.
Men, en sak ska de ha klart för sig - motståndarna - inte är det för min skull. Det är snarare rätt stressigt och omständligt det där med förskola. Stress dit på morgonen och sedan en tid att passa på eftermiddagen. Inte hinner jag med så mycket annat under den tiden då Pip är där. Pip, däremot, han älskar sin förskola. Där finns hans allra bästa vänner och de får vara ute och busa i rusk och regn. När han är hemma kan vi inte vara ute i lika hög grad, för där finns ju Mikro som tröttnar på att sitta i vagnen och titta när Pip leker.
En av kvällstidningsdrakarna hade för ett tag sedan en artikel som handlade om att många unga flickor vill vara hemmafruar. Jag tvivlar starkt på att det är så. Kanske vill de vara glamorösa hollywoodfruar, men någon ren och skär hemmafru... nja, det synar jag. Men, jag kan ha fel... ibland kan jag det!
Min mamma var hemmafru när jag var liten. Och då menar jag verkligen hemmafru. Inte var hon någon lyxhustru inte. Jag tror att min mamma älskade att vara hemma. Och, jag älskade att vara hemma med min mamma - men, jag tror inte att jag hade varit olyckligare om jag fått vara på förskola i stället.
Det finns tydligen en blogg som handlar om Underbara Clara. Hon sägs vurma för 50-talshemmafrulivet. Nja, där vill jag nog korrigera det. Hon försörjer ju för tusan sin make och barn genom sin blogg. Så, då är hon väl inte riktigt en hemmafru? En hemmaarbetande fru. Javisst.
Den dagen jag blir hemmafru ska jag stå i ett käckt french maid-förkläde och vinka adjö till Ljuvliga Maken och när han kommer hem ska den ekologiskt, hemodlade middagen stå på bordet. Själv ska jag stå barfota, naken vid spisen och föda barn. Jajjemen, så ska det bli.
Så här ser jag alltid ut när jag städar. Käck och klädd i högklackat. Gör inte alla det?
Men, en sak ska de ha klart för sig - motståndarna - inte är det för min skull. Det är snarare rätt stressigt och omständligt det där med förskola. Stress dit på morgonen och sedan en tid att passa på eftermiddagen. Inte hinner jag med så mycket annat under den tiden då Pip är där. Pip, däremot, han älskar sin förskola. Där finns hans allra bästa vänner och de får vara ute och busa i rusk och regn. När han är hemma kan vi inte vara ute i lika hög grad, för där finns ju Mikro som tröttnar på att sitta i vagnen och titta när Pip leker.
En av kvällstidningsdrakarna hade för ett tag sedan en artikel som handlade om att många unga flickor vill vara hemmafruar. Jag tvivlar starkt på att det är så. Kanske vill de vara glamorösa hollywoodfruar, men någon ren och skär hemmafru... nja, det synar jag. Men, jag kan ha fel... ibland kan jag det!
Min mamma var hemmafru när jag var liten. Och då menar jag verkligen hemmafru. Inte var hon någon lyxhustru inte. Jag tror att min mamma älskade att vara hemma. Och, jag älskade att vara hemma med min mamma - men, jag tror inte att jag hade varit olyckligare om jag fått vara på förskola i stället.
Det finns tydligen en blogg som handlar om Underbara Clara. Hon sägs vurma för 50-talshemmafrulivet. Nja, där vill jag nog korrigera det. Hon försörjer ju för tusan sin make och barn genom sin blogg. Så, då är hon väl inte riktigt en hemmafru? En hemmaarbetande fru. Javisst.
Den dagen jag blir hemmafru ska jag stå i ett käckt french maid-förkläde och vinka adjö till Ljuvliga Maken och när han kommer hem ska den ekologiskt, hemodlade middagen stå på bordet. Själv ska jag stå barfota, naken vid spisen och föda barn. Jajjemen, så ska det bli.
Så här ser jag alltid ut när jag städar. Käck och klädd i högklackat. Gör inte alla det?
onsdag 26 oktober 2011
De läskiga flickorna
Idag när jag skulle hämta Pip på förskolan, så mötte jag en liten grupp flickor i sisådär 8-årsåldern. När de närmade sig mig märker jag hur ena flickan drar sin kompis i armen och säger:
- Det är ju hon. Hon som jag såg igår.
Detta uttalande bidrar till ett unisont "HEEEEEJJJJ!!!!!" från flickgruppen. Sedan går de fnissande därifrån.
Mycket obehagligt. Var såg hon mig igår och framförallt, vad gjorde jag som är så fnissframkallande?
Läskigt. Mycket läskigt.
- Det är ju hon. Hon som jag såg igår.
Detta uttalande bidrar till ett unisont "HEEEEEJJJJ!!!!!" från flickgruppen. Sedan går de fnissande därifrån.
Mycket obehagligt. Var såg hon mig igår och framförallt, vad gjorde jag som är så fnissframkallande?
Läskigt. Mycket läskigt.
Ljuvliga Linda trotsar pappas principer
Obs! Eventuella faktafel bryr jag mig inte om. Men, ni kan rätta mig om ni känner för det. Jag är på ett givmilt humör idag.
I Haparanda byggdes för några år sedan ett stort varuhus. Det var som en stor händelse det där varuhuset. Happis, som ungdomen säger, har gått från att vara en rätt tragisk stad till att bli en norrländsk metropol. Tänk vad vi svältfödda norrlänningar vallfärdar till detta blå-gula varuhus. Det går busslaster dit! Tänka sig.
Jag har tänkt åka dit. Jag ska sätta mig på en buss som har stort lastutrymme och åka dit. Och, det är facket som ordnar resan. Ljuvliga Maken tycker att skam går på torra land när facket ordnar resor dit för våra surt förvärvade fackliga avgifter. Det bryr jag mig inte om. Jag vill ju så gärna göra som alla andra och åka dit.
Min pappa är en väldigt principfast människa. Han har starka åsikter om det mesta och alltsomoftast håller han icket tyst om dem. Jag och pappa har haft många bråk. Oftast tycker vi samma, men ibland tycker vi olika. Och, då ska ni veta - då tycker vi väldigt olika. Jag älskar min pappa, vi är som lika med våra sydländska temperament.
- Grundaren är nazist! hojtar pappa, Det vet alla! Vad ska du dit och göra? Pappa fortsätter:
JAG ÄR SÅ STOLT ÖVER ATT JAG ALDRIG BESÖKT HANS VARUHUS. Och, aldrig ska jag göra det! Det är MOT mina principer!
Jag vet inte om pappa har rätt. Jag känner inte herr grundare privat, så jag vet inte vad han har för tvivelaktiga värderingar. Men, han har ju ett väldigt trevligt varuhus. Det där stora blå-gula i Happis.
Jag kommer att åka dit. Jag kommer att sätta mig på bussen, som facket betalar med våra fackliga avgifter, och jag kommer att besöka det stora varuhuset.
Men, om pappa frågar så ska jag till Fabriksbutiken som säljer finfint porslin till andrahandssorteringspriser.
Så, låt oss tala tyst om detta.
I Haparanda byggdes för några år sedan ett stort varuhus. Det var som en stor händelse det där varuhuset. Happis, som ungdomen säger, har gått från att vara en rätt tragisk stad till att bli en norrländsk metropol. Tänk vad vi svältfödda norrlänningar vallfärdar till detta blå-gula varuhus. Det går busslaster dit! Tänka sig.
Jag har tänkt åka dit. Jag ska sätta mig på en buss som har stort lastutrymme och åka dit. Och, det är facket som ordnar resan. Ljuvliga Maken tycker att skam går på torra land när facket ordnar resor dit för våra surt förvärvade fackliga avgifter. Det bryr jag mig inte om. Jag vill ju så gärna göra som alla andra och åka dit.
Min pappa är en väldigt principfast människa. Han har starka åsikter om det mesta och alltsomoftast håller han icket tyst om dem. Jag och pappa har haft många bråk. Oftast tycker vi samma, men ibland tycker vi olika. Och, då ska ni veta - då tycker vi väldigt olika. Jag älskar min pappa, vi är som lika med våra sydländska temperament.
- Grundaren är nazist! hojtar pappa, Det vet alla! Vad ska du dit och göra? Pappa fortsätter:
JAG ÄR SÅ STOLT ÖVER ATT JAG ALDRIG BESÖKT HANS VARUHUS. Och, aldrig ska jag göra det! Det är MOT mina principer!
Jag vet inte om pappa har rätt. Jag känner inte herr grundare privat, så jag vet inte vad han har för tvivelaktiga värderingar. Men, han har ju ett väldigt trevligt varuhus. Det där stora blå-gula i Happis.
Jag kommer att åka dit. Jag kommer att sätta mig på bussen, som facket betalar med våra fackliga avgifter, och jag kommer att besöka det stora varuhuset.
Men, om pappa frågar så ska jag till Fabriksbutiken som säljer finfint porslin till andrahandssorteringspriser.
Så, låt oss tala tyst om detta.
Elden har alltid fascinerat människan...
... här kan Mikro stå i evigheter. Är han inte söt där han står? Eller är det rent så att elden har hypnotiserat honom. Hjälp. Jag måste nog plocka bort honom därifrån.
tisdag 25 oktober 2011
Ljuvliga Linda och ungdomsarbetslösheten
Det sägs att det är hög arbetslöshet i Sverige. Att det är svårt att hitta jobb, speciellt för ungdomar. Jag antar att siffrorna (vilka de nu är) är ungefär samma även i Skellefteå.
Pyttsan. Inte kan då det gälla 17-18åringarna i alla fall. Var och varannan elev tillbringar ju både fritid och skoltid på sina extrajobb. Extrajobb förresten? Innebär det inte att de ska utföras på just extratid - fritid - ledig tid?
Nåväl. Detta jobb innebär i sin tur att ungdomen då för allt i världen inte har tid att utföra skolrelaterade uppgifter på utsatt tid. Åh nej. Låt oss flytta fram och flytta fram och flytta fram - och helst slippa. Ungdomen arbetar ju! Förstår vi inte det? Hur i hela fridens dagar ska de ha tid med läxor, uppgifter och prov när de har all tid inbokad med "extra"-jobb?
Vem ska jag rasa på? Är det föräldrarna som inte kan säga nej då ungdomen fixat sig en egen inkomst? Eller är det arbetsgivarna som borde få sig en avhyvling? Som inte anställer arbetslösa, skollösa människor utan som tycker att det är finemang med billig arbetskraft? Går man i skolan, så bör man gå i skolan på heltid. Eller?
Om arbetsgivarna i stället anställer arbetslösa, så torde ju problemet vara löst.
Så bra. Då säger vi det. Härliga tider, nu kan vi alla slappna av.
Men vad vet jag? Jag är ju mammaledig. Det här kanske redan är löst? Och här sitter jag på min kammare och tycker en massa saker.
Pyttsan. Inte kan då det gälla 17-18åringarna i alla fall. Var och varannan elev tillbringar ju både fritid och skoltid på sina extrajobb. Extrajobb förresten? Innebär det inte att de ska utföras på just extratid - fritid - ledig tid?
Nåväl. Detta jobb innebär i sin tur att ungdomen då för allt i världen inte har tid att utföra skolrelaterade uppgifter på utsatt tid. Åh nej. Låt oss flytta fram och flytta fram och flytta fram - och helst slippa. Ungdomen arbetar ju! Förstår vi inte det? Hur i hela fridens dagar ska de ha tid med läxor, uppgifter och prov när de har all tid inbokad med "extra"-jobb?
Vem ska jag rasa på? Är det föräldrarna som inte kan säga nej då ungdomen fixat sig en egen inkomst? Eller är det arbetsgivarna som borde få sig en avhyvling? Som inte anställer arbetslösa, skollösa människor utan som tycker att det är finemang med billig arbetskraft? Går man i skolan, så bör man gå i skolan på heltid. Eller?
Om arbetsgivarna i stället anställer arbetslösa, så torde ju problemet vara löst.
Så bra. Då säger vi det. Härliga tider, nu kan vi alla slappna av.
Men vad vet jag? Jag är ju mammaledig. Det här kanske redan är löst? Och här sitter jag på min kammare och tycker en massa saker.
Ljuvliga Linda och fredagsflirten
Förr lyssnade jag ofta på Sveriges Radio P3. Det gör jag inte så ofta längre. Jag tycker att det har blivit så ungdomligt, ofta blir jag rent generad när jag lyssnar på kanalen. Eller så är det för att jag har blivit gammal. Oj. Nu lämnar vi det. Omedelbums.
Nåväl. På P3 gick ett program som hette Krister och på fredagarna fanns programpunkten "Fredagsflirten". (Det kan ju vara så att det fortfarande finns att lyssna på, men det vet ju inte jag som inte lyssnar längre) Nåväl. Fredagsflirten gick ut på att en singel ringde in för att eventuellt träffa en passande partner. Ungefär som en kontaktannons, fast på radio. Singeln fick ställa frågor till de tilltänkta partnerna och utifrån svaren ta ett beslut om vem som skulle passa bäst som pojk- eller flickvän.
Jag och Ljuvliga Maken brukar skoja om Fredagsflirten. Om han var singeln och jag var en tilltänkt partner, så är chansen inte så stor att han skulle välja mig. Jag skulle förmodligen beskriva mig som en litterär botanist eller liknande - och någon sådan är Ljuvliga Maken inte intresserad av att ha något förhållande med.
Det är tur att vi inte träffades via Fredagsflirten. Då hade vi nog inte blivit ett par.
Förövrigt så funderar jag på varför det stavas "flirt"? Hade det inte varit enklare med "flört"? Eller, kan man månne välja vilken stavning som man trivs bättre med. Synnerligen underligt.
Nåväl. På P3 gick ett program som hette Krister och på fredagarna fanns programpunkten "Fredagsflirten". (Det kan ju vara så att det fortfarande finns att lyssna på, men det vet ju inte jag som inte lyssnar längre) Nåväl. Fredagsflirten gick ut på att en singel ringde in för att eventuellt träffa en passande partner. Ungefär som en kontaktannons, fast på radio. Singeln fick ställa frågor till de tilltänkta partnerna och utifrån svaren ta ett beslut om vem som skulle passa bäst som pojk- eller flickvän.
Jag och Ljuvliga Maken brukar skoja om Fredagsflirten. Om han var singeln och jag var en tilltänkt partner, så är chansen inte så stor att han skulle välja mig. Jag skulle förmodligen beskriva mig som en litterär botanist eller liknande - och någon sådan är Ljuvliga Maken inte intresserad av att ha något förhållande med.
Det är tur att vi inte träffades via Fredagsflirten. Då hade vi nog inte blivit ett par.
Förövrigt så funderar jag på varför det stavas "flirt"? Hade det inte varit enklare med "flört"? Eller, kan man månne välja vilken stavning som man trivs bättre med. Synnerligen underligt.
måndag 24 oktober 2011
Ljuvliga Linda talar ut om respektlöshet
I morgon är det tisdag. På tisdagarna besöker jag och barnen en annan öppen förskola än den som är närmast oss.
Där är det så fiffigt anordnat att det är bäbisrytmik på förmiddagen och småbarnsrytmik på eftermiddagarna. Det är mysigt och trevligt på alla sätt och vis, men för oss blir det lite stressigt att hinna dit på förmiddagen. Jag är som hård med det här med sovrutiner. Nu har Mikro verkligen fått in sina dagssovningar och dem ruckar jag inte på i onödan.
Nåväl. Småbarnsrytmiken är härlig. Barnen får skutta runt, dansa och spela på trummor. Att Pip avgudar pedagogen som håller i det hela gör det inte sämre. Det är fina dagar, tisdagarna.
Efter rytmiken brukar det vara en avslutande samling inne i kyrkan. Jag är, som de flesta redan vet, inte troende kristen, men jag tycker det är trevligt med den där avslutningen. Det är lugnt och fint på något sätt. En plats att hämta andan och tacka för en trevlig stund.
Nej, nu ljög jag. Det är inte alls lugnt. Det skulle kunna vara lugnt, men det är det inte. Jag brukar tycka synd om kvinnan som försöker berätta bibliska berättelser för barnen. Visst tusan har man som vuxen ett ansvar? Visst tusan kan man säga åt sina barn att sitta stilla på rumpan och visa hänsyn? Och nej. Det räcker inte att halvhjärtat hota "SÄTT DIG NER NU, ANNARS ÅKER VI HEM PÅ EN GÅNG" för att aldrig göra slag i saken. Ta hem ungen i så fall. Hot utan konsekvenser brukar inte vara någon finemang idé. Det vet jag, för det har jag provat.
Nej. Visa hänsyn för dem som ordnat så fint för oss. Annars kan man låta bli att delta, tycker jag.
Där är det så fiffigt anordnat att det är bäbisrytmik på förmiddagen och småbarnsrytmik på eftermiddagarna. Det är mysigt och trevligt på alla sätt och vis, men för oss blir det lite stressigt att hinna dit på förmiddagen. Jag är som hård med det här med sovrutiner. Nu har Mikro verkligen fått in sina dagssovningar och dem ruckar jag inte på i onödan.
Nåväl. Småbarnsrytmiken är härlig. Barnen får skutta runt, dansa och spela på trummor. Att Pip avgudar pedagogen som håller i det hela gör det inte sämre. Det är fina dagar, tisdagarna.
Efter rytmiken brukar det vara en avslutande samling inne i kyrkan. Jag är, som de flesta redan vet, inte troende kristen, men jag tycker det är trevligt med den där avslutningen. Det är lugnt och fint på något sätt. En plats att hämta andan och tacka för en trevlig stund.
Nej, nu ljög jag. Det är inte alls lugnt. Det skulle kunna vara lugnt, men det är det inte. Jag brukar tycka synd om kvinnan som försöker berätta bibliska berättelser för barnen. Visst tusan har man som vuxen ett ansvar? Visst tusan kan man säga åt sina barn att sitta stilla på rumpan och visa hänsyn? Och nej. Det räcker inte att halvhjärtat hota "SÄTT DIG NER NU, ANNARS ÅKER VI HEM PÅ EN GÅNG" för att aldrig göra slag i saken. Ta hem ungen i så fall. Hot utan konsekvenser brukar inte vara någon finemang idé. Det vet jag, för det har jag provat.
Nej. Visa hänsyn för dem som ordnat så fint för oss. Annars kan man låta bli att delta, tycker jag.
Ljuvliga Linda och den existentiella ångesten
För mig har barn aldrig varit självklart. Mina syskon fick barn och naturligtvis var det förtjusande bäbisar och senare småbarn. Men, jag var aldrig den som slogs om småttingarnas uppmärksamhet. Jag kunde till och med känna att det var lite ovärdigt att kämpa för deras uppmärksamhet. Och detta givetvis med följden att barnen inte valde mig först. Och det var helt ok. De gånger jag var själv med dem så var det hur roligt som helst och jag njöt av att leka med dem.
När jag träffade ljuvliga killen, numera Ljuvliga Maken, så deklarerade jag synnerligen snabbt att jag inte alls var så säker på att jag ville ha barn överhuvudtaget. Efter ett år så blev jag gravid och det med skräckblandad förtjusning. Jag förstod nog någonstans att det är en helt annan sak att ha egna barn.
Den första tiden var vidrig. Jag drabbades av förlossningsdepression och tänkte i mitt sjuka tillstånd att det förmodligen var straffet för att jag inte var så säker på att det här med föräldraskap var för mig. Självklart var det inte så, och med hjälp och stöttning kom jag ur depressionen och så småningom blev det fantastiskt att vara mamma.
Från att ha varit skeptisk till det mesta med barn, så tycker jag nu att de är rätt ljuvliga. Och, då menar jag inte bara mina egna, utan även de barn som finns i min omgivning. Vänners. Syskons. Svägerskors. Kalla det mognad om ni vill. Kalla det lappkast om ni vill. Kalla det kappvändning om ni vill. Så är det i alla fall.
Nu är det en annan ångest som drabbar mig titt som tätt. Tänk om det här inte är på riktigt, jag kanske bara låtsas att det är så här. Jag kanske inte ens har barn, make, hus och ett liv. Jag kanske inte ens finns. Hjälp, jag blir då rent rädd bara av att skriva det här. Förmodligen är det tröttheten som talar och rädslan för att allt ska tas ifrån mig.
En kväll då jag och Ljuvliga Maken gått till sängs försökte jag projicera över detta på honom.
- Vad gör du? frågade jag.
- Jag läser om fjällräddning och utrustning, svarade Ljuvliga Maken trött.
- Visst vet du om att du inte finns? fortsätter jag.
Ljuvliga Maken tittar trött på mig. Vad i hela friden surrar hon om nu då, tänker han förmodligen.
- Det här är bara på låtsas, försöker jag skrämma honom, du bara TROR att du ligger här i sängen.
- Gäsp. säger Ljuvliga Maken. Nu är det nog dags att sova, Linda.
Vi fnissar litegrann åt min vilda fantasi och släcker lampan. Ljuvliga Maken somnar inom loppet av sekunder och kvar ligger jag och funderar vidare. Mitt projiceringsförsök har misslyckats och nu är det jag som inte kan somna. Trött och rädd ligger jag och lyssnar på Mikros andetag. Jo, han finns. Tyst smyger jag in till Pip. Jo, han finns där han också.Tänk så söta de är när de sover.
Vad vore livet utan Pip och Mikro? INGENTING! (klapp, klapp, klapp, klapp!) INGENTING! (klapp, klapp, klapp, klapp!) Tänk om jag hade vetat det tidigare?
När jag träffade ljuvliga killen, numera Ljuvliga Maken, så deklarerade jag synnerligen snabbt att jag inte alls var så säker på att jag ville ha barn överhuvudtaget. Efter ett år så blev jag gravid och det med skräckblandad förtjusning. Jag förstod nog någonstans att det är en helt annan sak att ha egna barn.
Den första tiden var vidrig. Jag drabbades av förlossningsdepression och tänkte i mitt sjuka tillstånd att det förmodligen var straffet för att jag inte var så säker på att det här med föräldraskap var för mig. Självklart var det inte så, och med hjälp och stöttning kom jag ur depressionen och så småningom blev det fantastiskt att vara mamma.
Från att ha varit skeptisk till det mesta med barn, så tycker jag nu att de är rätt ljuvliga. Och, då menar jag inte bara mina egna, utan även de barn som finns i min omgivning. Vänners. Syskons. Svägerskors. Kalla det mognad om ni vill. Kalla det lappkast om ni vill. Kalla det kappvändning om ni vill. Så är det i alla fall.
Nu är det en annan ångest som drabbar mig titt som tätt. Tänk om det här inte är på riktigt, jag kanske bara låtsas att det är så här. Jag kanske inte ens har barn, make, hus och ett liv. Jag kanske inte ens finns. Hjälp, jag blir då rent rädd bara av att skriva det här. Förmodligen är det tröttheten som talar och rädslan för att allt ska tas ifrån mig.
En kväll då jag och Ljuvliga Maken gått till sängs försökte jag projicera över detta på honom.
- Vad gör du? frågade jag.
- Jag läser om fjällräddning och utrustning, svarade Ljuvliga Maken trött.
- Visst vet du om att du inte finns? fortsätter jag.
Ljuvliga Maken tittar trött på mig. Vad i hela friden surrar hon om nu då, tänker han förmodligen.
- Det här är bara på låtsas, försöker jag skrämma honom, du bara TROR att du ligger här i sängen.
- Gäsp. säger Ljuvliga Maken. Nu är det nog dags att sova, Linda.
Vi fnissar litegrann åt min vilda fantasi och släcker lampan. Ljuvliga Maken somnar inom loppet av sekunder och kvar ligger jag och funderar vidare. Mitt projiceringsförsök har misslyckats och nu är det jag som inte kan somna. Trött och rädd ligger jag och lyssnar på Mikros andetag. Jo, han finns. Tyst smyger jag in till Pip. Jo, han finns där han också.Tänk så söta de är när de sover.
Vad vore livet utan Pip och Mikro? INGENTING! (klapp, klapp, klapp, klapp!) INGENTING! (klapp, klapp, klapp, klapp!) Tänk om jag hade vetat det tidigare?
söndag 23 oktober 2011
lyckliga ljuvliga familjen
Äntligen är denna vecka över. Eller, för att förtydliga: ÄNTLIGEN ÄR ÄLGJAKTEN ÖVER. Ljuvliga maken ska inte jaga älgarna något mer i år. Tror jag.
Jag hade ett corepass ikväll. Kidsens morfar satt barnvakt medan jag och kidsens mormor tränade. På väg hem funderade jag på hur otroligt lyckligt lottad jag och min familj är. Vi har både barnens mormor/morfar och farmor/farfar i närheten. Dessutom pigga och ickesjukliga på något sätt.
Helgen har spenderats i förorten hos mina föräldrar. (Ja, det där skumma samhället där det bara bor drägg och där folk mördas kors och tvärs. Förutom mina föräldrar då, de är hyggliga människor) Jag har fått vila upp mig och blivit sjukt bortskämd. Nu är jag en piggare och gladare mamma.
Tack mamma och pappa. Ni är guld värda.
Jag hade ett corepass ikväll. Kidsens morfar satt barnvakt medan jag och kidsens mormor tränade. På väg hem funderade jag på hur otroligt lyckligt lottad jag och min familj är. Vi har både barnens mormor/morfar och farmor/farfar i närheten. Dessutom pigga och ickesjukliga på något sätt.
Helgen har spenderats i förorten hos mina föräldrar. (Ja, det där skumma samhället där det bara bor drägg och där folk mördas kors och tvärs. Förutom mina föräldrar då, de är hyggliga människor) Jag har fått vila upp mig och blivit sjukt bortskämd. Nu är jag en piggare och gladare mamma.
Tack mamma och pappa. Ni är guld värda.
Ljuvliga familjen tittar på TV
I vår familj har vi en nymodighet. Den kallas television, eller TV som vi säger. På TV:n kan vi titta på diverse program. Det är nästan som på riktigt, fast ändå inte.
Nåväl, jag kan ibland tycka det är avkopplande att titta på så kallad skräp-TV. Top model är ett sådant exempel. Det handlar om snygga tjejer som vill bli topp modeller. Ljuvliga maken tycker att det är dagisTV. Jag brukar vilja att han ser det med mig.
Ljuvliga maken vill gärna se på, ibland rätt attraktiva män, i kortbyxor som jagar en boll.
Det är lite paradoxalt. Jag vill att han ska titta på snygga tjejer och han vill att jag ska titta på lättklädda män.
Ibland gör vi varandra till lags, men oftast inte. Det är nog bäst så.
Nåväl, jag kan ibland tycka det är avkopplande att titta på så kallad skräp-TV. Top model är ett sådant exempel. Det handlar om snygga tjejer som vill bli topp modeller. Ljuvliga maken tycker att det är dagisTV. Jag brukar vilja att han ser det med mig.
Ljuvliga maken vill gärna se på, ibland rätt attraktiva män, i kortbyxor som jagar en boll.
Det är lite paradoxalt. Jag vill att han ska titta på snygga tjejer och han vill att jag ska titta på lättklädda män.
Ibland gör vi varandra till lags, men oftast inte. Det är nog bäst så.
lördag 22 oktober 2011
ingen ironi alls
Tidigare idag läste jag en intervju med Izabella Scorupco i mama. Hon talade bland annat om relationen till sina barn.Hon berättade om sorgen då sonen, 7år, tidigare föredrog pappan framför henne. Hur han verkligen var pappans pojke.
Ibland kan jag känna igen mig. Eftersom jag är hemma på dagarna och dessutom ofta själv även på helgerna, så har jag fått ta många strider.
Strider som är avklarade då pappa kommer hem.
Då kan det göra ont i hjärtat att bli bortvald.
Tur att barnen har världens bästa pappa. Då gör det lite mindre ont.
bästa känslan i världen!
Ibland tittar Pip och Mikro på mig med oförställd beundran.
Då känner jag mig som den viktigaste människan i världen. Det är en fin känsla.
Tävling!
Jag har svårt att göra saker utan syfte. Det blir oftast lite halvdant och oförberett då. Och jag gillar inte att vara oförberedd heller.
Den här bloggen behöver ett syfte. Men å andra sidan så vill jag inte riktigt formulera ett syfte heller. Det blir lite stifft och trist då kan jag tycka. Suck. Dagens I-landsproblem?
Så vad kan jag tänkas skriva om då?
Dagens outfit? Knappast. Jag är varken 14 år eller någon käck modeskribent för någon tveksam kvällstidning.
Träningsblogg? Nämensi. Det tror jag inte heller. Min träning är nog inte intressant för någon annan än mig själv. Dessutom tränar jag varken tillräckligt mycket eller omväxlande för att det ska fylla något syfte.
Kidsen? Jovars. De kommer jag förmodligen inte kunna låta bli att skriva om. De fyller ju faktiskt största delen av mitt liv. Men, och jag understryker verkligen, nej! jag kommer inte att lägga upp bilder på dem. Inte så att de kan identifieras i alla fall. De är alldeles för små för att kunna avgöra om de vill vara med. (Och ja, jag vet att det ligger ute bilder på dem på fejjan, men där kan åtminstone jag låtsas som att jag kan välja vem som får se)
Inredning? Ha ha ha! Nä.
Så, vad vill ni läsa om då? Jag skulle ju kunna skriva om hur ljuvlig jag faktiskt är, men jag tror att ni är så kloka att ni redan förstått det.
Bästa tipset belönas med ett hyllningsinlägg skrivet av Ljuvliga Linda själv! Inte illa va?
SICKEN TÄVLING! Ibland överträffar jag verkligen mig själv i idésprutande.
Den här bloggen behöver ett syfte. Men å andra sidan så vill jag inte riktigt formulera ett syfte heller. Det blir lite stifft och trist då kan jag tycka. Suck. Dagens I-landsproblem?
Så vad kan jag tänkas skriva om då?
Dagens outfit? Knappast. Jag är varken 14 år eller någon käck modeskribent för någon tveksam kvällstidning.
Träningsblogg? Nämensi. Det tror jag inte heller. Min träning är nog inte intressant för någon annan än mig själv. Dessutom tränar jag varken tillräckligt mycket eller omväxlande för att det ska fylla något syfte.
Kidsen? Jovars. De kommer jag förmodligen inte kunna låta bli att skriva om. De fyller ju faktiskt största delen av mitt liv. Men, och jag understryker verkligen, nej! jag kommer inte att lägga upp bilder på dem. Inte så att de kan identifieras i alla fall. De är alldeles för små för att kunna avgöra om de vill vara med. (Och ja, jag vet att det ligger ute bilder på dem på fejjan, men där kan åtminstone jag låtsas som att jag kan välja vem som får se)
Inredning? Ha ha ha! Nä.
Så, vad vill ni läsa om då? Jag skulle ju kunna skriva om hur ljuvlig jag faktiskt är, men jag tror att ni är så kloka att ni redan förstått det.
Bästa tipset belönas med ett hyllningsinlägg skrivet av Ljuvliga Linda själv! Inte illa va?
SICKEN TÄVLING! Ibland överträffar jag verkligen mig själv i idésprutande.
fredag 21 oktober 2011
Det bor en feeder i min son
Storkillen letar ursäkter till att ge mig ätbara saker.
Mamma, du har gjort så god välling. Nu får du ett tuggummi.
Mamma, du har hjälpt mig med att öppna play doh-burken. Nu får du en halstablett.
Sedan hämtar han stolt belöningen.
Mamma, du har gjort så god välling. Nu får du ett tuggummi.
Mamma, du har hjälpt mig med att öppna play doh-burken. Nu får du en halstablett.
Sedan hämtar han stolt belöningen.
Pluttenuttiga pedagoger
Vi har just kommit hem från fredagslek på biblioteket. Ett mycket trevligt gratisnöje som lockar många föräldralediga (mammor) med barn.
Vi har rimsat och ramsat och klappat och klockat och lyssnat på en saga eller två. Dagens saga handlade om lilla Skär och lilla Brokig som lekte kurragömma. Sonen tyckte det var ruskigt fascinerande och ropade med inlevelse var lilla Skär hade gömt sig. Det gjorde förresten alla barn. Det var ståhejigt värre.
Pedagogerna som höll i det var väldigt inlevelsefulla. VÄLDIGT inlevelsefulla. Vilken energi. Phu. Tur att det inte var jag som skulle hålla i det. Risken är överhängande att jag skulle fnysa åt barnen och säga att vem som helst kan väl se att lilla Skär ligger i kastrullen.
Det roligast tyckte jag var när vi sjöng "var är tummen, var är tummen" och så vidare. När pedagogerna sjöng "var är långfingret, var är långfingret" så... ja, då räckte de faktiskt finger åt alla barn. Jag visste att deras rätta jag skulle skina igenom - förr eller senare. Jag trodde bara inte att de skulle vara så tydliga med vad de egentligen kände.
Det här kommer vi att göra om. Mycket trevligt var det.
Vi har rimsat och ramsat och klappat och klockat och lyssnat på en saga eller två. Dagens saga handlade om lilla Skär och lilla Brokig som lekte kurragömma. Sonen tyckte det var ruskigt fascinerande och ropade med inlevelse var lilla Skär hade gömt sig. Det gjorde förresten alla barn. Det var ståhejigt värre.
Pedagogerna som höll i det var väldigt inlevelsefulla. VÄLDIGT inlevelsefulla. Vilken energi. Phu. Tur att det inte var jag som skulle hålla i det. Risken är överhängande att jag skulle fnysa åt barnen och säga att vem som helst kan väl se att lilla Skär ligger i kastrullen.
Det roligast tyckte jag var när vi sjöng "var är tummen, var är tummen" och så vidare. När pedagogerna sjöng "var är långfingret, var är långfingret" så... ja, då räckte de faktiskt finger åt alla barn. Jag visste att deras rätta jag skulle skina igenom - förr eller senare. Jag trodde bara inte att de skulle vara så tydliga med vad de egentligen kände.
Det här kommer vi att göra om. Mycket trevligt var det.
Grattis!
I morse fick jag ett MMS från en kompis. Det var en bild på en ljuvlig liten pluttesnuttbäbis. En liten dotter.
GRATTIS till dig!
För övrigt så ska jag kicka skiten ur combatdeltagarna i afton. Stay with the fight, mate!
GRATTIS till dig!
För övrigt så ska jag kicka skiten ur combatdeltagarna i afton. Stay with the fight, mate!
torsdag 20 oktober 2011
Hemfärd från helvetet
En för övrigt rätt trevlig eftermiddag övergick för ca 50 minuter sedan till, tja, en betydligt mindre trevlig eftermiddag. Jag och kidsen skulle ta oss hem från öppna förskolan.
Det började bra. Storkillen klädde på sig under relativt få protester och vi tog oss ut genom dörren. Där och då brakade helvetet lös. Storkillen skulle öppna cykellåset själv. Med tumvantar. Över en avloppsbrunn. Till en början förklarades problemet pedagogiskt, men då ungen vägrar ta in denna mycket relevanta information försvinner all pedagogisk uppfostran. Jag hör mig själv väsa "fattar du att om nyckeln tappas ner i brunnen så är det kört!!!" och med illa dold sarkasm fortsätter jag "jamen, lås upp då, så får vi se hur bra det går".
Ungen flännar och jag morrar alltmer ljudligt och högt. Underbart, nu har vi fått publik också. En liten skara ungar med tillhörande, förmodligen pedagogiska, mödrar tittar spänt på föreställningen.
Om jag levde i en serietidning skulle det förmodligen spruta rök ur både öron och näsborrar på mig. Jag skulle knyckla ihop den lilla människan till en boll och kasta honom långt över byggnaderna. Dessvärre skulle den lilla bollen förmodligen knycklas upp och studsa tillbaka till ursprungsläget. Det är inte lätt att vinna en fight mot en 3-åring. Inte ens i min påhittade serievärld.
Efter många om och men får jag med mig snorungen hemåt.
På väg hem får jag tröstande meningar med mig från mödrarna "Så skönt att se att det är fler som har det så där".
Men, jag vet vad de tänker. De tänker "Vilket ouppfostrat yngel. Nice att mina pluttesnuttar ALDRIG beter sig så". Sedan åker de hem och äter en trevlig middag tillsammans.
Eller hur?
För övrigt så hör jag, i skrivande stund, min ljuvliga make försöka vinna en fight mot samma irriterande lilla människa om vilken middag som ska serveras. Lycka till älskling, det kan du behöva.
Det började bra. Storkillen klädde på sig under relativt få protester och vi tog oss ut genom dörren. Där och då brakade helvetet lös. Storkillen skulle öppna cykellåset själv. Med tumvantar. Över en avloppsbrunn. Till en början förklarades problemet pedagogiskt, men då ungen vägrar ta in denna mycket relevanta information försvinner all pedagogisk uppfostran. Jag hör mig själv väsa "fattar du att om nyckeln tappas ner i brunnen så är det kört!!!" och med illa dold sarkasm fortsätter jag "jamen, lås upp då, så får vi se hur bra det går".
Ungen flännar och jag morrar alltmer ljudligt och högt. Underbart, nu har vi fått publik också. En liten skara ungar med tillhörande, förmodligen pedagogiska, mödrar tittar spänt på föreställningen.
Om jag levde i en serietidning skulle det förmodligen spruta rök ur både öron och näsborrar på mig. Jag skulle knyckla ihop den lilla människan till en boll och kasta honom långt över byggnaderna. Dessvärre skulle den lilla bollen förmodligen knycklas upp och studsa tillbaka till ursprungsläget. Det är inte lätt att vinna en fight mot en 3-åring. Inte ens i min påhittade serievärld.
Efter många om och men får jag med mig snorungen hemåt.
På väg hem får jag tröstande meningar med mig från mödrarna "Så skönt att se att det är fler som har det så där".
Men, jag vet vad de tänker. De tänker "Vilket ouppfostrat yngel. Nice att mina pluttesnuttar ALDRIG beter sig så". Sedan åker de hem och äter en trevlig middag tillsammans.
Eller hur?
För övrigt så hör jag, i skrivande stund, min ljuvliga make försöka vinna en fight mot samma irriterande lilla människa om vilken middag som ska serveras. Lycka till älskling, det kan du behöva.
Sanningen
På väg till storkillens dagis så utbrister han:
- Mamma, varför kan du allt?
Tänk att han redan vid tre år vet hur det ligger till.
Jag hoppas att han ärver min ödmjukhet och ljuvlighet.
- Mamma, varför kan du allt?
Tänk att han redan vid tre år vet hur det ligger till.
Jag hoppas att han ärver min ödmjukhet och ljuvlighet.
15 minuter i rampljuset
God morgon!
Att synas eller inte synas, det är frågan.
Jag brukar fundera på det här med att stå i rampljuset och synas. Och, framförallt så brukar jag fundera på det här med att vilja stå i rampljuset och synas.
Ljuvlig som jag är, så räcker det inte med ett jobb. Nej, nej, jag måste ha två jobb. Det gäller ju att synas på fler platser än en. På min ena arbetsplats, så står jag framför ungdomar och försöker få dem intresserade av svenska och psykologi. På min andra arbetsplats, så står jag framför människor och skriker åt dem att lyfta tyngre, sparka högre, skaka mera rumpa eller att dra in naveln mot ryggraden.
Lite snabbt så förstår ni nu att jag tycker om att synas och höras.
Ibland stöter jag ihop med människor som säger "oh, NEJ! Jag vill absolut inte synas och höras. Oj, oj, oj. VOJNE VOJNE"
Ibland stöter jag ihop med människor som har en "jättehemlig blogg". Så hemlig att "identiteten är skyddad". Tänk om det skulle bli folkrusning och ... och... och allt möjligt?!
Ibland stöter jag ihop med människor som plockat bort sin hemliga identitet och som visar den offentligt! Jösses Amalia!
Kan det vara så att det var liiiite tråkigt att ha en superdupermegahemlig blogg - som folk tröttnade på att följa, just för att den var så hemlig?
Kan det vara så att det krävs lite mer för att få sina 15 minuter i rampljuset?
Jag gillar att synas. Och, jag gillar att höras!
Super Saturday 2011, Skellefteå. Jag står där framme på scenen och jag NJUTER av uppmärksamheten och av att synas och höras. Bild från Friskvårdskompaniets facebooksida.
Att synas eller inte synas, det är frågan.
Jag brukar fundera på det här med att stå i rampljuset och synas. Och, framförallt så brukar jag fundera på det här med att vilja stå i rampljuset och synas.
Ljuvlig som jag är, så räcker det inte med ett jobb. Nej, nej, jag måste ha två jobb. Det gäller ju att synas på fler platser än en. På min ena arbetsplats, så står jag framför ungdomar och försöker få dem intresserade av svenska och psykologi. På min andra arbetsplats, så står jag framför människor och skriker åt dem att lyfta tyngre, sparka högre, skaka mera rumpa eller att dra in naveln mot ryggraden.
Lite snabbt så förstår ni nu att jag tycker om att synas och höras.
Ibland stöter jag ihop med människor som säger "oh, NEJ! Jag vill absolut inte synas och höras. Oj, oj, oj. VOJNE VOJNE"
Ibland stöter jag ihop med människor som har en "jättehemlig blogg". Så hemlig att "identiteten är skyddad". Tänk om det skulle bli folkrusning och ... och... och allt möjligt?!
Ibland stöter jag ihop med människor som plockat bort sin hemliga identitet och som visar den offentligt! Jösses Amalia!
Kan det vara så att det var liiiite tråkigt att ha en superdupermegahemlig blogg - som folk tröttnade på att följa, just för att den var så hemlig?
Kan det vara så att det krävs lite mer för att få sina 15 minuter i rampljuset?
Jag gillar att synas. Och, jag gillar att höras!
Super Saturday 2011, Skellefteå. Jag står där framme på scenen och jag NJUTER av uppmärksamheten och av att synas och höras. Bild från Friskvårdskompaniets facebooksida.
onsdag 19 oktober 2011
Onsdagsfundering
När jag var liten sa min mamma att det var farligt att äta rå potatis. Undrar just om hon ljög för mig.
Hon var nog bara rädd att den glupska ungen skulle äta upp all mat som fanns i huset.
Hon var nog bara rädd att den glupska ungen skulle äta upp all mat som fanns i huset.
Efter påtryckningar och tjat ...
... så har jag bestämt mig för att ge efter.
Här sitter jag, mammaledig och uttråkad, och tänker ge det här bloggeriet en chans. Jag sitter ju inne med en hel del intressanta fakta och händelser, så det är väl min medmänskliga plikt att dela med mig. Eller vad säger du?
Nämen, om vi skulle ta och sätta igång då? Jooo...
Nu kör vi!
Välkomna!
Här sitter jag, mammaledig och uttråkad, och tänker ge det här bloggeriet en chans. Jag sitter ju inne med en hel del intressanta fakta och händelser, så det är väl min medmänskliga plikt att dela med mig. Eller vad säger du?
Nämen, om vi skulle ta och sätta igång då? Jooo...
Nu kör vi!
Välkomna!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)