Ljuvliga Linda och ätstörningen

Ojdå. Den där rubriken hade ni inte väntat er va?

Och håll i hästarna, det betyder inte riktigt vad det vanligen betyder.

Jag och Ljuvliga Maken väntar som tidigare nämnts tillökning. En Krumelur växer i min mage. Den sparkar och hoppar och övar förmodligen Body Step för fullt.

Mitt liv fortsätter ungefär som förrut. Jag umgås med familjen, jobbar och tränar. Jag har ju som så himla tur med mina graviditeter. Inga foglossningar att klaga på, lite aggressivare och framförallt gråtmildare än vanligt, men inte värre än att livet fungerar.

Däremot maten.

Jag är känd för att vara den mest enkla personen att bjuda på mat. Jag älskar mat. Jag älskar att äta och är dessutom alltid hungrig, vilket gör att jag kan äta vad som helst när som helst. Min ämnesomsättning jobbar på och mitt matintag har aldrig bekymrat mig. Jag har aldrig räknat kalorier eller funderat över min vikt. Vi äger inte ens en våg.

I vår stad pågår däremot ett hälsoprojekt. Stadens invånare ska bli världens friskaste är det ödmjuka målet, och detta gäller inte minst de gravida och de ofödda fostren.

Vid inskrivningen räknades mitt BMI ut. BMI står för Body Mass Index och är ett rätt trubbigt och, i mina ögon, rätt fjantigt sätt att beräkna huruvida en person är överviktig eller underviktig eller alldeles ljuvligt lagom. Detta tillvägagångssätt tar inte hänsyn till muskelmassa eller fettprocent och därmed tycker inte jag att det visar någonting egentligen. Kanske att det kan ge en vink åt vilket håll det barkar, men någon exakt sanning är det banne mig inte.

Mitt BMI gav i alla fall idikationen att jag inte bör (läs: ska) gå upp mer än 8-11kg under graviditeten.

Ojdå.

Det var ju trist att höra. Under förra graviditeten gick jag upp ca 17kg och då ledde jag pass ända in i vecka 38, jag åt relativt hälsosamt och tyckte själv att jag såg fullkomligt normal ut - för att vara gravid alltså.

Om argumenten skulle handla om att jag skulle hålla vikten för att jag inte skulle bli tjock och ha svårt att komma tillbaka till min ursprungliga vikt efter förlossningen så skulle jag räcka finger åt sjukvården och tala om för dem att de kan "talk to the hand" eller ännu hellre "talk to the finger". Med ¨min livsstil så behöver jag garanterat inte oroa mig för min postgravida vikt. MEN, nu går argumentationen så här:

Om du överskrider gränsen på 11kg, så kommer jag att måsta varna dig. Allt över 11kg skulle betyda att du utsätter bäbisen för en risk. Det är inte bra för din bäbis.

Och, DET ringer i öronen på mig.

Det är inte bra för min bäbis. Det är inte bra för min bäbis. Om det är något fel på min bäbis så är det mitt fel. Det är fel på min bäbis. Jag kommer att mörda min bäbis.

Detta gör att jag räknar kalorier. Jag tänker på varenda onyttighet jag sätter i mig. Jag äter allt som jag vill äta, men jag njuter inte av det. Jag fokuserar på mat på ett sätt jag aldrig gjort tidigare.

Jag har ett stört ätbeteende.

Om 15 veckor kanske bäbisen är här. Då ska jag äta utan att tänka på kalorier. Förhoppningsvis. Min stora skräck är att beteendet ska ha sått ett frö i hjärnan på mig. Tänk om jag inte kan njuta av mat på samma sätt som tidigare?

Det tackar jag i så fall världens friskaste stad för.

Tack.

Ljuvliga Linda argumenterar och kastar sten

 

God kväll!

Dagen har färgats av argumentation och diskussion. Och, varför sluta med ett vinnande koncept? Låt mig fortsätta argumentera, diskutera och inte minst kasta stenar stora som mindre berg.

För några veckor sedan åkte jag och Fröken S på kurs. Med oss hade vi även vår nya bekantskap Frk S nr 2. Kursen handlade om hur ungdomar kan utbildas i miljöfrågor i allmänhet och hållbar utveckling i synnerhet.

Det fanns många dalar under den kursveckan, men även några toppar. En av topparna handlade, ödmjukt nog, om det diskussionsämne vi svenskar tog med oss från Svea Rike.

Överkonsumtion.

Vi ville hävda, och hävdar än idag, att överkonsumtionen är ett av de största miljöproblemen vi har i Sverige.

Jag äcklas lite då jag av eleverna får höra att deras fritidsintresse är shopping. Ja, det är faktiskt rätt äckligt. Finns det inget vettigare att intressera sig för? Ja, jag är medveten om att mer politiskt korrekta och accepterade fritidsintresse som idrott och musik innebär ett visst konsumtionsbehov. Det sticker jag inte under stol med. Men att ha shopping som intresse? Allvarligt?

En sak jag tog med mig från denna hållbarutvecklingskurs var:

Reduce
Reuse
Recycle

I den ordningen.

Vi är ruskigt bra på att recycla saker här uppe i norr. I alla fall om vi jämför med Bulgarien, Italien, Turkiet och säkerligen fler länder.

Vi börjar även bli rätt hyfsade på att reusa saker. Det handlas vintage. Det byts saker mellan varandra. Auktionssajter besöks frekvent.

Men att reducera vårt köpbehov? Där brister det.

Och, det är där vi bör börja. Behöver vi allt vi köper och vill köpa?

En av mina elever uttryckte sig ungefär så här: alla borde kunna köpa det de vill ha. Utan att känna att de ska behöva jobba.

Skrämmande?

Absolut.

Men, vi vuxna, medvetna, politiskt korrekta och kunniga vuxna konsumerar också. Och, vi konsumerar garanterat mer än vi behöver.

Att vi köper fint miljömedvetna saker som dyra kläder gjorda av återvunna pet-flaskor, kör finfina så kallade miljöbilar drivna på etanol och talar i tjusiga I-phones med skal så miljövänligt gjorda av sand kanske är politiskt korrekt. Men, visst kastar vi sten i glashus?

Att tröjan förmodligen kostar enormt mycket i energi vill vi inte fundera på. Att etanolproducering skövlar enorma mängder skog blundar vi för.

Frågan vi bör ställa oss är inte huruvida Houdinis tjusiga huvtröjor är miljövänliga, frågan vi bör ställa oss är:

Behöver jag den där tjusiga Power Houdin?

Nä. Förmodligen inte. Men, jag vill ha den och jag ursäktar mitt köpbeteende med att tröjan åtminstonde är mer miljövänlig än den där billiga skiten från H&M.

Är Ljuvliga Linda bättre än någon annan?

Absolut. Inte.

Jag kastar både skit och sten. Jag föraktar arrogans och ignorans men jag är både arrogant och ignorant - när det passar mig.

Däremot är jag medveten om mitt beteende. Och, det är en början tycker jag. Det får mig att ifrågasätta mitt beteende och det kan jag lära mina barn.

Där tycker jag att miljöarbetet bör starta. Medvetenhet är en grym början. För våra ungdomar, men även för de gamla hundar som har viljan att lära sig sitta. Vill hundarna inte sitta, så kan jag tyvärr inte göra så mycket. Det har jag varken ork eller vilja till.

Och med detta önskar jag er en trevlig kväll. Själv ska jag ladda inför lördagen, då ska jag och svägerskorna besöka konsumtionens högborg. Det blågula varuhuset i norr.

Och shit, vilka stenar jag kommer att kasta. Inte en glasbur kommer att vara säker. Ja, jag kommer att krossa mer glas än Eric Saade gjorde i Melodifestivalen.

Och jag kommer att vara medveten om det.




Eric Saade?



Ljuvliga Linda?

Ljuvliga Linda flännar och håller inte med

Jag upplever just nu en höst fylld med jobb. Höstterminen är ofta tung i skolan, som på alla andra arbetsplatser. Det blir mörkare, kallare, regnigare. Ja, kort och gott vidrigare.

Mitt schema för året var minst sagt oljuvligt. Det var snedfördelat så till den grad att min 80%-tjänst var fördelad till 100% på hösten och 60% på våren. 100% arbete skulle alltså uträttas på fyra dagar – med 80% lön.

Inte så ljuvligt. Nä.

Detta ändrades så att jag nu jobbar 100% och får betalt för 100%. I vår kommer jag att jobba 60% och få betalt för 60%.

Ljuvligt? Jovars. Det duger. Jag ska ändå vara hemma och pussa på bäbis i vår igen.

Men, nu var det inte arbetsmängden detta skulle handla om.

Det är dock svårt att undkomma. Jag har nämligen den stora äran att slutföra en 50-poängskurs på 8 veckor för att sedan starta upp en ny kurs på 8 veckor. Det innebär i genomsnitt inlämningsuppgifter varannan vecka för eleverna. Alternativt prov.

Stackars dem.

Och, stackars mig. Rättningsmängden blir rätt tung, så att säga. Jag har snittat på ca 60 uppgifter att rätta per vecka.  

Visst finns det folk som har det värre. Men, gissa vad? Jag bryr mig inte.

Så det så.

I min blogg är det jag som är drottning. Det är jag som bestämmer och idag är det mest synd om mig.

På arbetsplatsen fick jag idag höra att det finns en tjusig lösning på detta: Låt teknikingenjörerna och forskarna forska fram en förträfflig lösning, vettdu! Snart finns det datorer som kan göra vårt jobb. Och, så mycket bättre datorerna kommer att göra mitt och alla andra överflödiga lärares jobb. Datorerna kommer att kunna rätta all slags rättning. Allt från analyser till skönlitterära uppsatser.

Intuitionen då, frågar ni er? Känslan för text? Känslan för ord och innehåll? Äh, den är ändå inte viktig.

Låt oss förlita oss på vetenskapen.

Då behövs ju inte lärarna. Och, då behöver inte våra löner höjas heller. För då finns vi inte.

Halledudandes då! Vilken förträfflig idé.

Och inga läkare kommer att behövas heller. För det kan datorerna också ta hand om. Datorerna kan både ställa diagnos och skriva ut recept. Så, det är inte bara läraravskummet som ska raderas. Även mer tjusiga yrken som läkare och ekonomer kommer att försvinna.

Liks piks.

Miljöproblemen är då ett minne blott för det kommer också tekniken att ta hand om. Vi kommer förmodligen att självdö. Och, det är också bra – för då minskar även överbefolkningen.

Och de som trots allt överlever kan njuta av sin icke självvalda fritid. För alla vet ju att den icke självvalda ”fritiden” är lika ljuvlig som semester. Då kan de överlevande ta på sig sina dyra kläder av återvunna material och klappa sig själva på axeln. De hade ju rätt.

Åh. Ljuvliga underbara framtid. Så jag ser fram emot den. För jag tycker ju inte om att arbeta med elever. Jag tycker ju inte om att lära ungdomar svenska och psykologi. Eller?

Ja, varje dag lärs något nytt ut. Men, i framtiden är det inte en människa som kommer att lära oss saker – för det tar tekniken hand om.

Förresten, datorerna kommer förmodligen att underkänna denna ljuvliga text för den är på icket sätt vetenskapligt bevisad och innehåller dessutom föråldrade och främmande begrepp som just icket och blott.

Men, vem bryr sig?

Tekniken har väl alltid rätt?

 

 

 

Ljuvliga Linda filosoferar om blottares makt

I vår stad påträffades en naken man vandrandes runt på en skogsstig för ett tag sedan. Mannen ifråga verkade njuta av den förträffliga värmen på 14 grader och hade valt att bära sina kläder i handen i stället för på kroppen.

Polis tillkallades och som jag förstod det, så valde mannen att utan motstånd klä på sig sina paltor igen.

Händelsen har väckt en del funderingar så som:

Var det verkligen så varmt att mannen kände det nödgat att klä av sig alla sina kläder?
Var det månne ett vad som mannen hade förlorat?

eller

Ville mannen visa på makt? Att han genom sin, förmodligen, bleka lekamen kunde skrämma både kvinnor och barn och kanske även en och annan man?

En god vän till mig har träffat på flera blottare genom åren. Jag vet inte varför just hon har råkat ut för dem, men så är det i alla fall. Inte en av dessa blottare har varit kvinna.

Nepp. Endast män har valt sig att på ett eller annat sätt ofreda min väninna.

Jag har funderat lite på det där. Ja, egentligen har jag nog funderat ganska mycket på det här fenomenet. Jag har aldrig hört talas om en kvinnlig blottare. Jag har hört talas om en lärarinna som flashade sina bröst inför några elever, men jag tror inte att det var i blottningssyfte. Jag har för mig att det var i ren frustration. Så frustrerad har jag aldrig blivit dock.

Jag har stött på en och annan pappa i kalsonger, så där lite avslappnat "jag-är-hemma-i-mitt-hus-och-känner-lugnet-så-jag-känner-att-kalsonger-är-en-trevlig-outfit-jag-är-dessutom-sjukt-bekväm-i-min-kropp".

Phu! Jag vet däremot ingen kvinna som lite avslappnat går runt i trosor hemma när det finns andra än familjen i närheten.

Jag tror inte att detta handlar om makt dock. Snarare om normer och kultur.

När jag luftade mina funderingar med Ljuvliga Maken så såg han lite rött. Jag tror inte riktigt att han ville lyssna på att jag minsann inte tror att han vill visa makt genom att strutsa runt i t-shirt, kalsonger och sockar. (Grymt sexig outfit! I KNOW!!!) Han är nog bara varmlivad och van vid sin lättsamma klädsel - på hemmaplan.

Ljuvliga Maken tog tag i dammsugaren, börja städa i ren frenesi och hojtade:

TITTA PÅ MIG! JAG VISAR MAKT!

MED EN JÄTTESTOR SLANG!!!

Kära nån!

Ja, det verkar vara en känslig fråga det här.

Känslig, men ganska så intressant.

Eller vad säger du?

 

Titta! Jag kan också städa och visa makt. Gulligt va? Även om jag inte riktigt vågat ta steget till att städa i trosor.

Ljuvliga Linda recenserar: Hungerelden

Oj. Det tog som stopp det här med recensionerna. Men, det blir lätt så när man blir så där ljuvligt gravid mitt i allt. Jag ber så mycket om ursäkt och ska genast ta tag i det här med recenserandet igen. Det är ju inte så att jag inte läst. Å nej, det är snarare så att jag har plöjt böcker.

Förlåt än en gång.

Nu är det dags!



Hungerelden är den direkta fortsättningen på Kråkflickan och är därmed skriven av samma författarpar som föregångaren. Alltså Jerker Eriksson och Håkan Axlander Sundqvist.

Jag tyckte mycket om Kråkflickan, ämnena till trots. Och, till skillnad från en hel del andra, så uppskattade jag Hungerelden mer.

Boken bottnar fortfarande i pedofili, incest och otäckheter, men det är inte samma vidriga, detaljerade beskrivningar utan här kommer mer av det psykoanalytiska in. Och, det är ju det jag saknade och längtade efter i föregångaren.

Boken ger faktiskt en rätt djup, och förmodligen rättvis, bild av problematiken multipla personligheter. Det blir inte det där lite läskigt sensationella som skrivs i kvällstidningsblaskorna när de väljer att belysa just multipla personligheter utan det här känns nytt och fräscht. Faktiskt riktigt lärorikt. Jag kommer på mig själv att vilja använda boken i utbildningssyfte, och det är inte så ofta jag känner så av en skönlitterär bok.

Jag kommer däremot även på mig själv med att fnissa åt de illa dolda samhällstolkningarna. Ibland är namnen lite väl mycket rip of, eller vad sägs om åklagare Kenneth von Kvist som dessutom drar paralleller till Quick då och då?

Nåväl.

De två kvinnliga huvudpersonerna, utredaren Jeanette och terapeuten Sofia, börjar mer och mer dras till varandra på ett privat plan och jag gillar att de manliga författarna faktiskt har låtit bli att frossa i lesbiska sexakter - vilket jag annars ofta tycker att det lätt blir i skildringar av lesbisk kärlek. Bra där, Erikson och Axlander-Sundqvist, bra där!

Så där ja, nu tänker jag faktiskt inte orda mer, utan endast konstatera att jag gillar´t!

Faktiskt mer än föregångaren. Och vet ni? Jag har läst tredje delen också, men den karamellen kan ni gott få suga på!

Mammahjärtat svämmar över

Pip testar föräldrakärleken rätt mycket just nu:

"Visst är Mikro gulligast", "Visst är Mikro gulligare än mig". Detta med huvudet på sned.

Nej, älskade, älskade Pip. Du är världens gulligaste storkille. Mikro är den gulligaste lillebrodern.  Och bäbisen i magen är det gulligaste lilla fostret.

Mammahjärtat räcker till för alla. Men, ibland brister mammahjärtat. Som när du skriker och gråter och slänger dig runt halsen – allt för att vi ska se dig. Dig och dina behov.

Vi ser dig, älskade barn. Vi ser dig och vi älskar dig. Underbara, älskade Pip.

 Det finns inget som gör mig så varm i hjärtat som när vi sitter tätt, tätt 18.50 och tittar på Jake och hans pirater tillsammans. Den där sista, varma, mysiga stunden innan det är dags för nattning och godnattsaga. Och omstoppningen som ingen gör så bra som jag. Det vet jag, för det har du sagt.

Men, det är inte så lätt att förstå än. Du är så liten, min älskade lille storkille. Men, du kommer alltid, ALLTID, att vara vår gulligaste, äldsta son.

Underbara, älskade Pip.