Ljuvliga Linda sammanfattar, resonerar och avslutar

Ljuvliga Linda är trött. Något så fruktansvärt trött. Och nej, det beror icket på något välsignat tillstånd. Den frågan har jag fått flera gånger under hösten då jag uttryckt att jag tröttnat på tillvaron, men nej: mitt tillstånd har snarare gett mig kraft och energi. Graviditeter har den påverkan på mig.

Jag har fört många människors talan i höst, jag har stridit för en hel del saker som ligger mig varmt om hjärtat men nu är jag less. Jag vill inte ha en klapp på axeln: ”du är som jobbig du, och det är ju braaaaaa”. Det räcker inte längre. Jag vill inte vara jobbig, jag vill endast föra strider för min egen skull och för min egen vinnings skull.

När jag går igenom mina inlägg i höst så kan jag konstatera två saker. 1) de har minskat markant i antal och 2) den lättsamma Ljuvliga Linda-tonen har försvunnit och ersatts av en samhällskritisk ton. Jag orkar inte vara samhällskritisk längre. Inte offentligt i alla fall.

Jag tror att min trötthet startade då jag bestämde mig för att skriva en insändare om SALUT-projektets vikthets under graviditet. Även om 90% av de kommentarer jag fick efteråt var positiva så fick jag en del gliringar om att jag förmodligen var både överviktig och lat eftersom att jag blev så provocerad av viktrekommendationerna. Idag är jag en dag före beräknat datum och min viktuppgång har stannat på ensiffrigt, jag har alltså mot min vilja påverkats något alldeles enormt av det hela. Bäbisen verkar i alla fall må bra, och jag väntar och längtar efter att träffa den.

Efter SALUT-inlägget så har jag skrivit om böcker och miljöförstöring. Någonstans försvann inläggen om Pip och Mikro och familjen. Det beror inte på att de inte är intressanta, det beror på att mitt samhällsengagemang varit större under hösten än tidigare. Men, nu är det slut på det. Människor får föra sina egna strider. Jag har inte psyket för det uppenbarligen.

Det har varit en tung höst i år. Jag har tagit på mig mer än jag orkat, men jag tror ändå att jag spelat rollen som glad och tacksam väl. De som står mig närmast har naturligtvis sett en annan sida hos mig. Jag kommer att ta mig en rejäl funderare på vad jag vill göra med mitt liv under den kommande föräldraledigheten. Jag hoppas att jag kommer fram till något.

Jag kommer inte att blogga något mer på obestämd framtid. Jag kanske kommer att ändra form och skriva om glaserade muffins och kläder – eller så inte. Troligtvis inte.

Ljuvliga Maken har en underbar talang. Han brukar sjunga för mig på kvällen, de kvällar då jag varit ledsen och tårarna har runnit av en eller annan anledning.

”Än är jag prinsen. Klockan är tyst. Du är prinsessan som inte blivit kysst. Och än spelar tiden inte någon roll. För ingenting kan hindra oss, nej ingenting kan skada oss – innan klockan slagit tolv.” (BKO)

Eftersom vi alltid lägger oss innan midnatt så känns det väldigt tröstefullt. Ingenting kan skada oss och när vi vaknar så är det en ny dag. Och innan det är midnatt igen så har vi somnat.

 

Ljuvliga Linda förlossningsfrossar

Godkväll!

God kväll?

Jag är inte helt övertygad. Men den går åt rätt håll, så att säga.

Jag börjar så smått inse att den här graviditeten lider mot sitt slut. Barnet räknas tydligen som fullgånget nu, även om det kan vara upp till 5 veckor kvar. Ja, kanske ännu längre men det tror jag inte.

Jag är i vecka 38 nu, som det heter på gravidspråk.

Innan jag fick barn, eller rättare sagt: innan jag blev gravid första gången så förstod jag inte alls vad folk pratade om när de surrade om veckor hit och dit. Så pretto, liksom. Vad var det för fel på att säga 4:e, 7:e månaden? Nu har jag ingen aning om vilka veckor som är vilken månad, förutom att jag vet att jag är i slutet och således bör vara i 9:e månaden. Jag har alltså gått över till mammaprettosidan.

Nåväl. Jag är snart trebarnsmor och det leder mig in på mina tidigare förlossningar. Jag tänker inte ge er några blodiga beskrivningar av trasigt underliv och smärtsamma eftervärkar. Synd va? Snuvade på äckelkaramellen.

He he he he... ehh..?

Pip kom ut som ett skott. Beräknad den 7:e maj, men då var han inte redo. Den 11 maj, kände Pip att det var dags. Första värken kom klockan åtta på morgonen och klockan tio hade jag rejäla värkar. Och vad gör Ljuvliga Linda då?

Sminkar sig.

Hepp! Jag som inte brukar ha några problem att gå till jobbet i mjukisbyxor eller ta en promenad på stan i power boots ställer mig för att sminka mig innan förlossningen. Jag har ett vagt minne av att jag även letade rätt på någon gammal hårvaxburk för att fixa frisyren. Som att Pip skulle rata en icksminkad mamma?

Knäppt. Det var i och för sig enda gången han fick se mig fixad på ett tag, för sedan grinade jag mer eller mindre två månader i sträck och då är inte mascara någon jättebra ide. En fixad frisyr matchar inte heller rödsprängda ögon, kan jag tycka.

Mikro, han lurade mig. Han sparkade hål på hinnorna så att jag trodde att jag kissat ner mig i sängen. "ÅHH NEJ!!!" utbrast Ljuvliga Maken, som att det är något jag gör i tid och otid. Det har aldrig hänt, varken förr eller senare kan jag informera om. Liks piks.

Men efter vattnet hände inte så mycket mer. Tiden gick och med dropp i armen sattes jag igång. Mikro lyckades krångla in sig i navelsträngen två varv och hängde liksom fast i magen. Ett inombordsklipp fick lös grabben och med hjälp av sugklocka såg även han dagens ljus.

Jag minns inte om jag hade fixat mig denna gång. Jag minns däremot att jag var sjukt kaxig innan för att sedan hulkandes gråta: Jag vill nog åka hem nu. Det fick jag inte, det var liksom bäst att ungen fick födas på sjukhuset tyckte personalen.

Och nu är det alltså snart dags igen. Vi får väl se vad Krumelur har tänkt sig. Och när hen har tänkt sig det.

Jaha.

Och vad har detta med frågetecknet efter god kväll att göra?

Ingenting faktiskt.

Nu fick jag lust att bli väldigt bloggtjejig, så här kommer det:

Pussisar och kramisar på er!