Jag bor i en väldigt märklig stad. Den kan vara alldeles ljuvlig. Alldeles förträfflig. Alldeles... lagom. Men större delen av året är den väldigt märklig. Ibland stannar den av. Helt.
Jag lovar. Jag skulle just nu kunna ta en promenad genom varenda skrymsle, genom varje gatukorsning, genom varje gränd och inte stöta på en människa. Eller, tja, någon människa skulle jag kanske kunna stöta på, men då är det garanterat en utböling. Någon som inte är född här och som inte fått den svart-gula nerven i modersmjölken. Eller någon som faktiskt inte orkar bry sig om att det pågår ett idrottsevenemang just nu. Men, det är inte många.
I vår stad väljer vi våra tillfällen att ställa till med festligheter. Skulle någon få för sig att ställa till med exempelvis en personalfest eller ett kalas under "vissa datum", så straffas den omedelbums med att ingen kommer.
I vår stad ställs festligheter in gång på gång för att ett gäng skäggiga, svettiga karlar - eller, i de flesta fall, svettiga snorungar - ska fajtas på isen och i bästa fall peta in en puck i motståndarnas målbur.
Då dessa svettiga alfahannar vinner matchen jublar hela staden. Då dessa svettiga alfahannar förlorar matchen går staden in i ett gemensamt depressivt läge.
Det tippas på matcher i mitt arbetsrum. Det tippas på matcher i Ljuvliga Makens arbetsrum. Jag vinner aldrig. Det beror kanske på att jag inte orkar bry mig. Eller så har jag bara otur i spel. Jag har ju en hiskelig tur i kärlek i alla fall.
Det ni!
Just nu är det stilla i staden.
Det är stilla här hemma också. Pip och Mikro sover febersömn. Ljuvliga Maken är på lokal och tittar på de skäggiga, svettiga alfahannarna. Och jag sitter och filosoferar över detta, i mitt tycke, väldigt märkliga fenomen.
Jag är rätt märklig själv också för på TV:n kan jag, om jag gluttar upp från skärmen, se dessa män jaga pucken. Några pengar lär jag inte vinna ikväll heller dock. För just nu står det 0-0 och jag har tippat 2-5.
Glad påsk på er förresten! Och må bästa laget vinna!
Alltså...ett annat perspektiv. Jag kommer också från den svartgula staden, men är utflyttad, och hyser en sorts hatkärlek mot alla märkligheter där på Älvsbrinken. Men just hockeyn, den tycker jag är rätt befriande, och fantastisk. För i den lilla extremt jantedrivna staden är det så himla skönt at folk kollektivt kan vara så odelat stolt och skrytiga över nånting. Och staaan har en rätt speciell hockeypublig, där går 50åriga kvinnor en masse i svartgula halsdukar och sjunger hejaramsor på ladan,sida vid sida med North Power. Titta på bilder på babianerna i publiken till det andra AIk. Inte så många damer där inte.
SvaraRaderaSå ja, alfahannar och masspsykos. Fast på ett ganska bra sätt i mina ögon
Jomen visst! Antijante till folket på fler än ett sätt tycker jag!
Radera