Om jag går på fest så har jag bara mig själv att skylla om jag inte har roligt. Och hör sen! Men, jag kan behöva uppföra mig så att jag inte gör det så svårt för andra att ha roligt. Det kan till exempel bli väldigt jobbigt om jag väljer att springa runt och skrika under tiden som någon ska hålla tal (om det är en talfest) eller om jag väljer att klättra på bordet under middagen (om det inte är en klättrapåbordetfest).
Ganska simpelt att förstå kan en tycka.
Nåväl. Idag var jag på fest. På barnfest! Helt fantastiskt faktiskt. För ynka noll kronor så anordnas en barnfest i mitt barndoms samhälle varje jullov. Det är barnteater, ringdans och godispåse. Synnerligen välordnat. Festen börjar klockan 13 och inleds med barnteater,
I år tog jag med mig mina tre energiska pojkar och min lika energiska mor. Dotra fick stanna hemma med min far. Mina pojkar har spring i benen och mycket energi, men de har också en mor som tycker att det finns en tid och en plats för allting. Ja, en riktig surkärring till morsa har de.
Jag tycker nämligen inte att det är ok att leva rövare under en föreställning. Jag tycker inte att det passar sig att ungarna försöker klättra uppför scenen, att springa och leka ta fatt mitt framför scenen eller att allmänt leva om UNDER PÅGÅENDE FÖRESTÄLLNING! Och, jag tycker definitivt inte att det är ok att föräldrarna är frånvarande och inte tar ansvar för sina avkommor. Det är banne mig inte ongarnas fel i grunden. Jag djupandades så fint och höll mig lugn, men det var oerhört nära att jag hade ålat fram till scenmarodörerna och ryckt dem i örat, men det hade förmodligen inte uppskattats av alla. Dessutom var det en annan klok surkärring som hann före. Tack du främmande kvinna, jag uppskattade det sannerligen!
Det är människor som har ordnat det fint och bra och dessutom är det gratis. Ta lite ansvar, gott folk. Visa lite omdöme och visa framförallt respekt för de som står bakom kalaset!
Jaa... jag är en riktigt surkärringsmorsa jag.
På återseende. Typ 2017,
onsdag 6 januari 2016
måndag 30 mars 2015
Förhatliga ord: del 1
Att träna
Träna, tränade, tränat, har tränat, hade tränat, kommer att träna
Tränande
Träna!
Det finns ord som jag anser överanvänds till en kräknivå. Träna, till exempel. Jag har själv använt ordet i så pass hög grad att jag skäms en smula. "Jag älskar att träna. Jag tränar si och så många gånger per vecka. Jag tränar allt möjligt. Jag tränar och jag tränar". Blääääääh!
Vad i helskotta tränar jag inför? Ett matteprov? Körkortet? Vasaloppet? Vad har jag för mål?
"Jag tränar för att må bra, för att det är så himla hälsosamt och för att det är roligt". Jaha. Och när du mår bra då? När du är hälsosam och har roligt? Vad ska du träna för då? När du nått ditt mål, alltså? Ska du bli ohälsosam då? Det verkar nämligen bli nästa steg för många.
Det finns ord som jag anser överanvänds, som sagt. Låt oss byta ut ordet träna till motionera. Det låter så mycket sundare tycker jag. Och, motionera behöver inte vara så krångligt. Vardagsmotion ftw. Då slipper du ta bilen till skidspåret, gymmet eller simhallen för att träna. Då kan du cykla till kompisen på andra sidan stan för att dricka en kopp kaffe och sedan cykla hem. Att du tar bilen till gymmet för en kvarts högintensiv träning och sedan tar bilen hem och äter 2000 ägg och dricker några liter koffein- och taurinstinn dryck gör dig förmodligen inte lyckligare.
Om det nu inte är så att du faktiskt tränar. Tränar inför något speciellt. Då må du ju få äta dina ägg och dricka din dryck och instagramma dina kost- och träningsvanor. Och, i så fall önskar jag dig lycka till med vad det nu är du strävar mot.
MEN DET VAR DÅ SJÄLVA TUSIKEN SÅ SUR HON ÄR DEN DÄR VÄLDIG OLJUVLIGA LINDA!
Jaa, det bjuder jag på.
Lite sur och lite gnällig. Det kan bero på att jag inte har svettat upp mig på länge, eller så beror det på att jag inte har fått tangenterna att brinna på länge. Eller så har jag bara mognat och insett att livet är så mycket mer än träning och stress.
Jag är hemmafru just nu. ÄND AJ LAJK IT!
Påminn mig om detta när jag faller tillbaka i gamla vanor. Påminn mig om hur bra jag mådde när jag kände lugnet, när doften av en tjock bäbiskalufs höjde mina seratoninnivåer betydligt mer än 100g SSRI-preparat.
Men i höst ska jag eventuellt springa en halvmara, för att jag vill det. Så, jag kommer nog att vilja träna inför det i sommar. Ser du? Jag kommer nog att vilja träna inför det. Inte måsta.
Nästa gång kommer jag att flänna loss om det förhatliga ordet: duktig.
På återseende!
ps) Jag gissar att jag kommer att kasta sjukt många stenar i mitt lilla glashus så småningom, men då bjuder jag på det också.
Träna, tränade, tränat, har tränat, hade tränat, kommer att träna
Tränande
Träna!
Det finns ord som jag anser överanvänds till en kräknivå. Träna, till exempel. Jag har själv använt ordet i så pass hög grad att jag skäms en smula. "Jag älskar att träna. Jag tränar si och så många gånger per vecka. Jag tränar allt möjligt. Jag tränar och jag tränar". Blääääääh!
Vad i helskotta tränar jag inför? Ett matteprov? Körkortet? Vasaloppet? Vad har jag för mål?
"Jag tränar för att må bra, för att det är så himla hälsosamt och för att det är roligt". Jaha. Och när du mår bra då? När du är hälsosam och har roligt? Vad ska du träna för då? När du nått ditt mål, alltså? Ska du bli ohälsosam då? Det verkar nämligen bli nästa steg för många.
Det finns ord som jag anser överanvänds, som sagt. Låt oss byta ut ordet träna till motionera. Det låter så mycket sundare tycker jag. Och, motionera behöver inte vara så krångligt. Vardagsmotion ftw. Då slipper du ta bilen till skidspåret, gymmet eller simhallen för att träna. Då kan du cykla till kompisen på andra sidan stan för att dricka en kopp kaffe och sedan cykla hem. Att du tar bilen till gymmet för en kvarts högintensiv träning och sedan tar bilen hem och äter 2000 ägg och dricker några liter koffein- och taurinstinn dryck gör dig förmodligen inte lyckligare.
Om det nu inte är så att du faktiskt tränar. Tränar inför något speciellt. Då må du ju få äta dina ägg och dricka din dryck och instagramma dina kost- och träningsvanor. Och, i så fall önskar jag dig lycka till med vad det nu är du strävar mot.
MEN DET VAR DÅ SJÄLVA TUSIKEN SÅ SUR HON ÄR DEN DÄR VÄLDIG OLJUVLIGA LINDA!
Jaa, det bjuder jag på.
Lite sur och lite gnällig. Det kan bero på att jag inte har svettat upp mig på länge, eller så beror det på att jag inte har fått tangenterna att brinna på länge. Eller så har jag bara mognat och insett att livet är så mycket mer än träning och stress.
Jag är hemmafru just nu. ÄND AJ LAJK IT!
Påminn mig om detta när jag faller tillbaka i gamla vanor. Påminn mig om hur bra jag mådde när jag kände lugnet, när doften av en tjock bäbiskalufs höjde mina seratoninnivåer betydligt mer än 100g SSRI-preparat.
Men i höst ska jag eventuellt springa en halvmara, för att jag vill det. Så, jag kommer nog att vilja träna inför det i sommar. Ser du? Jag kommer nog att vilja träna inför det. Inte måsta.
Nästa gång kommer jag att flänna loss om det förhatliga ordet: duktig.
På återseende!
ps) Jag gissar att jag kommer att kasta sjukt många stenar i mitt lilla glashus så småningom, men då bjuder jag på det också.
lördag 24 januari 2015
Ljuvliga Linda funderar på skoidioter, snuskisar och nakenyoga
Jag har simmat en del på sistone. Om jag bortser från de rätt äckliga duscharna, så gillar jag det. Det är fridsamt att glida fram genom vattnet och min kropp i allmänhet och mina armar och ben i synnerhet passar utmärkt i det blöta elementet. Jag blir sällan trött utan kan nöta längd efter längd försjunken i tankar eller betraktandes mina medsimmare, inte sällan äldre, outtröttliga kvinnor.
Det är dessutom förnöjsamt att vara viktlös just nu. Jag glömmer bort min gravida otymplighet och känner mig lätt som en fjäder.
Men.
Ja, ett stort men. Vad är det med folk egentligen? Följande text möter dig när du ska in i omklädningsrummet:
Jag kan ha förståelse om du inte är läskunnig alternativt icke svensktalande, men ta dig en titt på denna bild:
Visserligen fortfarande text, men nu är det adderat en bild som i mitt tycke är rätt talande. Det finns ett tredje steg också:
Suck. Skor, skor, skor. Och, detta är ändå en liten mängd. Besök badhuset vid 14-tiden, så ska du få se på skor. Om tjuven tar dina skor, så får du banne mig skylla dig själv.
Nåväl. Skoidioter finns det uppenbarligen här. Det finns snuskisar också. Personalen har satt upp skyltar på väggar, på skåp, på toaletten. Det rullar en text på en monitor inne i simhallen. Texten lyder så här:
Bilden illustreras med tydliga punkter på var du ska tvätta dig extra noga innan du tar på dig badkläder. Informationen är beskriven på många olika språk. Det går liksom inte att missa, kan jag tycka.
Men, men, men...
Snuskisar. Snuskisar all over the place. Vissa duschar inte alls innan de går ut i poolerna. Vissa duschar lite grann iklädda badkläder och vissa tar informationen på allvar och tvättar sig ordentligt innan badet. Nakna och med schampo i håret. De är inga snuskisar. Men ickesnuskisarna är ganska få.
Hu. Huvva. Usch.
Så, om jag bortser från de rätt snuskiga duscharna, skoidioterna och snuskisarna så gillar jag badhuset.
Idag simmade jag länge. Jag sträckte ut kroppen och när jag blev less så tänkte jag på hur härligt det skulle bli att krypa in i bastun och värma mig efteråt. Sedan simmade jag ett par längder till innan jag klev upp, duschade igen och smetade in en hårinpackning i håret.
Till bastun!
Najs. Varmt och gött. Det var två kvinnor till i bastun, den ena bad att få slänga på mer vatten och det protesterade jag inte mot. Jag gillar värme. Kvinnan gillade också värme. Och yoga.
Idag blev jag nämligen vittne till en lång nakenyogasekvens i bastun. När kvinnan stod i hundens position längst upp i bastun kände jag att jag nog skulle gå och duscha ur hårinpackningen och bege mig hemåt.
Jag vet inte, jag. Även om jag försöker vara öppenhjärtlig och nytänkande så känner jag att min gräns gick där. Jag önskar också att det fanns bikramyoga här i stan, men då vill jag gärna att det är en påklädd variant som inte utspelar sig i det offentliga badhuset.
Men, jag kanske bara är pryd. Och gnällig.
Vad tycker du?
Visserligen fortfarande text, men nu är det adderat en bild som i mitt tycke är rätt talande. Det finns ett tredje steg också:
Suck. Skor, skor, skor. Och, detta är ändå en liten mängd. Besök badhuset vid 14-tiden, så ska du få se på skor. Om tjuven tar dina skor, så får du banne mig skylla dig själv.
Nåväl. Skoidioter finns det uppenbarligen här. Det finns snuskisar också. Personalen har satt upp skyltar på väggar, på skåp, på toaletten. Det rullar en text på en monitor inne i simhallen. Texten lyder så här:
Bilden illustreras med tydliga punkter på var du ska tvätta dig extra noga innan du tar på dig badkläder. Informationen är beskriven på många olika språk. Det går liksom inte att missa, kan jag tycka.
Men, men, men...
Snuskisar. Snuskisar all over the place. Vissa duschar inte alls innan de går ut i poolerna. Vissa duschar lite grann iklädda badkläder och vissa tar informationen på allvar och tvättar sig ordentligt innan badet. Nakna och med schampo i håret. De är inga snuskisar. Men ickesnuskisarna är ganska få.
Hu. Huvva. Usch.
Så, om jag bortser från de rätt snuskiga duscharna, skoidioterna och snuskisarna så gillar jag badhuset.
Idag simmade jag länge. Jag sträckte ut kroppen och när jag blev less så tänkte jag på hur härligt det skulle bli att krypa in i bastun och värma mig efteråt. Sedan simmade jag ett par längder till innan jag klev upp, duschade igen och smetade in en hårinpackning i håret.
Till bastun!
Najs. Varmt och gött. Det var två kvinnor till i bastun, den ena bad att få slänga på mer vatten och det protesterade jag inte mot. Jag gillar värme. Kvinnan gillade också värme. Och yoga.
Idag blev jag nämligen vittne till en lång nakenyogasekvens i bastun. När kvinnan stod i hundens position längst upp i bastun kände jag att jag nog skulle gå och duscha ur hårinpackningen och bege mig hemåt.
Jag vet inte, jag. Även om jag försöker vara öppenhjärtlig och nytänkande så känner jag att min gräns gick där. Jag önskar också att det fanns bikramyoga här i stan, men då vill jag gärna att det är en påklädd variant som inte utspelar sig i det offentliga badhuset.
Men, jag kanske bara är pryd. Och gnällig.
Vad tycker du?
torsdag 22 januari 2015
Nämen hejsan hej!
Det var inte igår va? Det var ganska exakt två år sedan märkte jag när jag öppnade bloggen. För två år sedan var jag gravid i vecka 38 och rätt less på kommentarer om min graviditet, jag var less på min förmåga att hamna in stridens hetta. Ja, allmänt trött, less och ledsen.
Två år senare så är jag gravid i vecka 38 och rätt less på kommentarer om min graviditet men i övrigt vid gott mod och med mycket energi kvar.
Ja, tänka sig. Det blev en bäbis till, ett litet kärleksbarn. För vet ni, om det finns mycket kärlek i ett hus så kan det komma bäbisar. Och finns det dessutom tre fantastiska barn som är ljuvliga på alla sätt och vis, då är det inte speciellt skrämmande med ett fjärde barn. Vi är inte oroliga. Vi är förväntansfulla och glada.
Men...
... det finns de som verkar väldans oroliga över detta nytillskott.
HUR SKA NI GÖRA MED BIIIIIIILEN? HUR SKA NI RYMMAS I HUUUUUUSET?
Ja, jag tänkte informera dig, du nyfikna oroliga, exakt hur vi ska göra med bilen och hur vi ska rymmas i huset. Så slipper du ligga sömnlös och klia dig klådig över dessa OERHÖRT stora frågor, tänker jag.
1) Bilen
Vi kommer eventuellt till sommaren att köpa en 7-sitsig bil. En trygg och säker bil. Det känns bra, då kan vi även ta med en kompis till Pip till stranden. Vi har tidigare bara haft en bil, då vi tyckt att vi klarat oss bra på det. Vi är nämligen irriterande pigga och fräscha och cyklar och promenerar en hel del. Nu har vi köpt en extrabil av min svåger, så de få gånger som hela familjen måste forslas av motordrivet fordon så kör vi helt enkelt två bilar. Det lär inte bli så ofta dock. För vi är fortfarande irriterande pigga och fräscha.
2) Huset
Vi kommer inte att bygga ut eller flytta. Vi bor i en alldeles lagom villa, varken jättestor eller jätteliten. Ett 70-talsnyckelhus med fyra sovrum. De två yngsta delar sovrum. Bäbisen kommer att sova i vårt sovrum och den dagen (typ om 2000 år) då barnen absolut kommer att kräva varsitt sovrum, så kommer vi helt enkelt att bygga en vägg i ett av sovrummen. Det är nämligen så pass stort.I vilket fall som helst så har varje familjemedlem drygt 20 kvadratneter att leva på och jag betvivlar synnerligen starkt att det räknas som trångbott.
Phu! Känns det bättre nu? Har du fått svar på de frågor som du grunnat dig grön över?
Till en annan sak som inte har förändrats på två år. Jag har hört att det finns kvinnor som älskar att prata om sin gravidmage och som gärna jämför storlek på den med andra i samma tillstånd. Som kan älta den i sinne, som tycker det är mysigt när mer eller mindre främmande människor vill röra vid den. Som släpper allt annat i sin personlighet då plusset på kiss-stickan är ett faktum.
Jag är inte den kvinnan. Jag är fortfarande inte den kvinnan.
Jag är ointresserad av att höra din åsikt om du tycker att min mage är enorm och grotesk. Jag har fortfarande andra delar i min personlighet som jag tycker är värda att uppmärksamma. Och, jag vill att du ber om lov innan du smeker min mage. Annars finns det risk att jag tar ett saftigt grepp om din bakdel och kommenterar den. Och det vill du väl inte? Eller?
Och till dig som har mage att (hö, hö, hö) ställa frågan om "jag verkligen är säker på att jag inte väntar tvillingar" så kan jag informera följande:
1) Du är inte rolig och du är inte den första som drar det magstarka (hö, hö, hö) skämtet.
2) Om jag som höggravid tvillingmamma i vecka 38 fortfarande jobbar och har på mig högklackade skor så är jag inte annat än fantastisk. Fantastisk är jag visserligen, men inte SÅ fantastisk.
3) Jag kommer inte att besvara den frågan på ett trevligt sätt. Jag kommer att fråga varför du känner dig nödgad att ställa frågan och sedan kommer jag att be dig fundera på om du tycker att det är en bra fråga att ställa.
Phu! Sura, men ack så ljuvliga, Linda är back in the game!
Och du, om du tillhör dem som i all välmening frågar hur jag mår, säger att jag ser fantastisk ut och ger mig en spontan kram när orken tryter så säger jag:
TACK fortsätt så! Det uppskattar jag verkligen!
På återseende. Kanske :)
Två år senare så är jag gravid i vecka 38 och rätt less på kommentarer om min graviditet men i övrigt vid gott mod och med mycket energi kvar.
Ja, tänka sig. Det blev en bäbis till, ett litet kärleksbarn. För vet ni, om det finns mycket kärlek i ett hus så kan det komma bäbisar. Och finns det dessutom tre fantastiska barn som är ljuvliga på alla sätt och vis, då är det inte speciellt skrämmande med ett fjärde barn. Vi är inte oroliga. Vi är förväntansfulla och glada.
Men...
... det finns de som verkar väldans oroliga över detta nytillskott.
HUR SKA NI GÖRA MED BIIIIIIILEN? HUR SKA NI RYMMAS I HUUUUUUSET?
Ja, jag tänkte informera dig, du nyfikna oroliga, exakt hur vi ska göra med bilen och hur vi ska rymmas i huset. Så slipper du ligga sömnlös och klia dig klådig över dessa OERHÖRT stora frågor, tänker jag.
1) Bilen
Vi kommer eventuellt till sommaren att köpa en 7-sitsig bil. En trygg och säker bil. Det känns bra, då kan vi även ta med en kompis till Pip till stranden. Vi har tidigare bara haft en bil, då vi tyckt att vi klarat oss bra på det. Vi är nämligen irriterande pigga och fräscha och cyklar och promenerar en hel del. Nu har vi köpt en extrabil av min svåger, så de få gånger som hela familjen måste forslas av motordrivet fordon så kör vi helt enkelt två bilar. Det lär inte bli så ofta dock. För vi är fortfarande irriterande pigga och fräscha.
2) Huset
Vi kommer inte att bygga ut eller flytta. Vi bor i en alldeles lagom villa, varken jättestor eller jätteliten. Ett 70-talsnyckelhus med fyra sovrum. De två yngsta delar sovrum. Bäbisen kommer att sova i vårt sovrum och den dagen (typ om 2000 år) då barnen absolut kommer att kräva varsitt sovrum, så kommer vi helt enkelt att bygga en vägg i ett av sovrummen. Det är nämligen så pass stort.I vilket fall som helst så har varje familjemedlem drygt 20 kvadratneter att leva på och jag betvivlar synnerligen starkt att det räknas som trångbott.
Phu! Känns det bättre nu? Har du fått svar på de frågor som du grunnat dig grön över?
Till en annan sak som inte har förändrats på två år. Jag har hört att det finns kvinnor som älskar att prata om sin gravidmage och som gärna jämför storlek på den med andra i samma tillstånd. Som kan älta den i sinne, som tycker det är mysigt när mer eller mindre främmande människor vill röra vid den. Som släpper allt annat i sin personlighet då plusset på kiss-stickan är ett faktum.
Jag är inte den kvinnan. Jag är fortfarande inte den kvinnan.
Jag är ointresserad av att höra din åsikt om du tycker att min mage är enorm och grotesk. Jag har fortfarande andra delar i min personlighet som jag tycker är värda att uppmärksamma. Och, jag vill att du ber om lov innan du smeker min mage. Annars finns det risk att jag tar ett saftigt grepp om din bakdel och kommenterar den. Och det vill du väl inte? Eller?
Och till dig som har mage att (hö, hö, hö) ställa frågan om "jag verkligen är säker på att jag inte väntar tvillingar" så kan jag informera följande:
1) Du är inte rolig och du är inte den första som drar det magstarka (hö, hö, hö) skämtet.
2) Om jag som höggravid tvillingmamma i vecka 38 fortfarande jobbar och har på mig högklackade skor så är jag inte annat än fantastisk. Fantastisk är jag visserligen, men inte SÅ fantastisk.
3) Jag kommer inte att besvara den frågan på ett trevligt sätt. Jag kommer att fråga varför du känner dig nödgad att ställa frågan och sedan kommer jag att be dig fundera på om du tycker att det är en bra fråga att ställa.
Phu! Sura, men ack så ljuvliga, Linda är back in the game!
Och du, om du tillhör dem som i all välmening frågar hur jag mår, säger att jag ser fantastisk ut och ger mig en spontan kram när orken tryter så säger jag:
TACK fortsätt så! Det uppskattar jag verkligen!
På återseende. Kanske :)
lördag 9 februari 2013
Ljuvliga Linda sammanfattar, resonerar och avslutar
Ljuvliga Linda är trött. Något så fruktansvärt trött. Och
nej, det beror icket på något välsignat tillstånd. Den frågan har jag fått
flera gånger under hösten då jag uttryckt att jag tröttnat på tillvaron, men
nej: mitt tillstånd har snarare gett mig kraft och energi. Graviditeter har den
påverkan på mig.
Jag har fört många människors talan i höst, jag har stridit
för en hel del saker som ligger mig varmt om hjärtat men nu är jag less. Jag
vill inte ha en klapp på axeln: ”du är som jobbig du, och det är ju braaaaaa”.
Det räcker inte längre. Jag vill inte vara jobbig, jag vill endast föra strider
för min egen skull och för min egen vinnings skull.
När jag går igenom mina inlägg i höst så kan jag konstatera
två saker. 1) de har minskat markant i antal och 2) den lättsamma Ljuvliga
Linda-tonen har försvunnit och ersatts av en samhällskritisk ton. Jag orkar
inte vara samhällskritisk längre. Inte offentligt i alla fall.
Jag tror att min trötthet startade då jag bestämde mig för
att skriva en insändare om SALUT-projektets vikthets under graviditet. Även om
90% av de kommentarer jag fick efteråt var positiva så fick jag en del
gliringar om att jag förmodligen var både överviktig och lat eftersom att jag
blev så provocerad av viktrekommendationerna. Idag är jag en dag före beräknat
datum och min viktuppgång har stannat på ensiffrigt, jag har alltså mot min
vilja påverkats något alldeles enormt av det hela. Bäbisen verkar i alla fall
må bra, och jag väntar och längtar efter att träffa den.
Efter SALUT-inlägget så har jag skrivit om böcker och
miljöförstöring. Någonstans försvann inläggen om Pip och Mikro och familjen.
Det beror inte på att de inte är intressanta, det beror på att mitt
samhällsengagemang varit större under hösten än tidigare. Men, nu är det slut
på det. Människor får föra sina egna strider. Jag har inte psyket för det
uppenbarligen.
Det har varit en tung höst i år. Jag har tagit på mig mer än
jag orkat, men jag tror ändå att jag spelat rollen som glad och tacksam väl. De
som står mig närmast har naturligtvis sett en annan sida hos mig. Jag kommer
att ta mig en rejäl funderare på vad jag vill göra med mitt liv under den
kommande föräldraledigheten. Jag hoppas att jag kommer fram till något.
Jag kommer inte att blogga något mer på obestämd framtid.
Jag kanske kommer att ändra form och skriva om glaserade muffins och kläder –
eller så inte. Troligtvis inte.
Ljuvliga Maken har en underbar talang. Han brukar sjunga för
mig på kvällen, de kvällar då jag varit ledsen och tårarna har runnit av en
eller annan anledning.
”Än är jag prinsen. Klockan är tyst. Du är prinsessan som
inte blivit kysst. Och än spelar tiden inte någon roll. För ingenting kan hindra
oss, nej ingenting kan skada oss – innan klockan slagit tolv.” (BKO)
Eftersom vi alltid lägger oss innan midnatt så känns det
väldigt tröstefullt. Ingenting kan skada oss och när vi vaknar så är det en ny
dag. Och innan det är midnatt igen så har vi somnat.
tisdag 22 januari 2013
Ljuvliga Linda förlossningsfrossar
Godkväll!
God kväll?
Jag är inte helt övertygad. Men den går åt rätt håll, så att säga.
Jag börjar så smått inse att den här graviditeten lider mot sitt slut. Barnet räknas tydligen som fullgånget nu, även om det kan vara upp till 5 veckor kvar. Ja, kanske ännu längre men det tror jag inte.
Jag är i vecka 38 nu, som det heter på gravidspråk.
Innan jag fick barn, eller rättare sagt: innan jag blev gravid första gången så förstod jag inte alls vad folk pratade om när de surrade om veckor hit och dit. Så pretto, liksom. Vad var det för fel på att säga 4:e, 7:e månaden? Nu har jag ingen aning om vilka veckor som är vilken månad, förutom att jag vet att jag är i slutet och således bör vara i 9:e månaden. Jag har alltså gått över till mammaprettosidan.
Nåväl. Jag är snart trebarnsmor och det leder mig in på mina tidigare förlossningar. Jag tänker inte ge er några blodiga beskrivningar av trasigt underliv och smärtsamma eftervärkar. Synd va? Snuvade på äckelkaramellen.
He he he he... ehh..?
Pip kom ut som ett skott. Beräknad den 7:e maj, men då var han inte redo. Den 11 maj, kände Pip att det var dags. Första värken kom klockan åtta på morgonen och klockan tio hade jag rejäla värkar. Och vad gör Ljuvliga Linda då?
Sminkar sig.
Hepp! Jag som inte brukar ha några problem att gå till jobbet i mjukisbyxor eller ta en promenad på stan i power boots ställer mig för att sminka mig innan förlossningen. Jag har ett vagt minne av att jag även letade rätt på någon gammal hårvaxburk för att fixa frisyren. Som att Pip skulle rata en icksminkad mamma?
Knäppt. Det var i och för sig enda gången han fick se mig fixad på ett tag, för sedan grinade jag mer eller mindre två månader i sträck och då är inte mascara någon jättebra ide. En fixad frisyr matchar inte heller rödsprängda ögon, kan jag tycka.
Mikro, han lurade mig. Han sparkade hål på hinnorna så att jag trodde att jag kissat ner mig i sängen. "ÅHH NEJ!!!" utbrast Ljuvliga Maken, som att det är något jag gör i tid och otid. Det har aldrig hänt, varken förr eller senare kan jag informera om. Liks piks.
Men efter vattnet hände inte så mycket mer. Tiden gick och med dropp i armen sattes jag igång. Mikro lyckades krångla in sig i navelsträngen två varv och hängde liksom fast i magen. Ett inombordsklipp fick lös grabben och med hjälp av sugklocka såg även han dagens ljus.
Jag minns inte om jag hade fixat mig denna gång. Jag minns däremot att jag var sjukt kaxig innan för att sedan hulkandes gråta: Jag vill nog åka hem nu. Det fick jag inte, det var liksom bäst att ungen fick födas på sjukhuset tyckte personalen.
Och nu är det alltså snart dags igen. Vi får väl se vad Krumelur har tänkt sig. Och när hen har tänkt sig det.
Jaha.
Och vad har detta med frågetecknet efter god kväll att göra?
Ingenting faktiskt.
Nu fick jag lust att bli väldigt bloggtjejig, så här kommer det:
Pussisar och kramisar på er!
God kväll?
Jag är inte helt övertygad. Men den går åt rätt håll, så att säga.
Jag börjar så smått inse att den här graviditeten lider mot sitt slut. Barnet räknas tydligen som fullgånget nu, även om det kan vara upp till 5 veckor kvar. Ja, kanske ännu längre men det tror jag inte.
Jag är i vecka 38 nu, som det heter på gravidspråk.
Innan jag fick barn, eller rättare sagt: innan jag blev gravid första gången så förstod jag inte alls vad folk pratade om när de surrade om veckor hit och dit. Så pretto, liksom. Vad var det för fel på att säga 4:e, 7:e månaden? Nu har jag ingen aning om vilka veckor som är vilken månad, förutom att jag vet att jag är i slutet och således bör vara i 9:e månaden. Jag har alltså gått över till mammaprettosidan.
Nåväl. Jag är snart trebarnsmor och det leder mig in på mina tidigare förlossningar. Jag tänker inte ge er några blodiga beskrivningar av trasigt underliv och smärtsamma eftervärkar. Synd va? Snuvade på äckelkaramellen.
He he he he... ehh..?
Pip kom ut som ett skott. Beräknad den 7:e maj, men då var han inte redo. Den 11 maj, kände Pip att det var dags. Första värken kom klockan åtta på morgonen och klockan tio hade jag rejäla värkar. Och vad gör Ljuvliga Linda då?
Sminkar sig.
Hepp! Jag som inte brukar ha några problem att gå till jobbet i mjukisbyxor eller ta en promenad på stan i power boots ställer mig för att sminka mig innan förlossningen. Jag har ett vagt minne av att jag även letade rätt på någon gammal hårvaxburk för att fixa frisyren. Som att Pip skulle rata en icksminkad mamma?
Knäppt. Det var i och för sig enda gången han fick se mig fixad på ett tag, för sedan grinade jag mer eller mindre två månader i sträck och då är inte mascara någon jättebra ide. En fixad frisyr matchar inte heller rödsprängda ögon, kan jag tycka.
Mikro, han lurade mig. Han sparkade hål på hinnorna så att jag trodde att jag kissat ner mig i sängen. "ÅHH NEJ!!!" utbrast Ljuvliga Maken, som att det är något jag gör i tid och otid. Det har aldrig hänt, varken förr eller senare kan jag informera om. Liks piks.
Men efter vattnet hände inte så mycket mer. Tiden gick och med dropp i armen sattes jag igång. Mikro lyckades krångla in sig i navelsträngen två varv och hängde liksom fast i magen. Ett inombordsklipp fick lös grabben och med hjälp av sugklocka såg även han dagens ljus.
Jag minns inte om jag hade fixat mig denna gång. Jag minns däremot att jag var sjukt kaxig innan för att sedan hulkandes gråta: Jag vill nog åka hem nu. Det fick jag inte, det var liksom bäst att ungen fick födas på sjukhuset tyckte personalen.
Och nu är det alltså snart dags igen. Vi får väl se vad Krumelur har tänkt sig. Och när hen har tänkt sig det.
Jaha.
Och vad har detta med frågetecknet efter god kväll att göra?
Ingenting faktiskt.
Nu fick jag lust att bli väldigt bloggtjejig, så här kommer det:
Pussisar och kramisar på er!
torsdag 6 december 2012
Ljuvliga Linda ryter till om citronmunnar och höjda ögonbryn
God kväll!
När jag var mammaledig förra gången så började vi vara i kyrkan och det var då Pip förälskade sig i en mycket ljuvlig kvinna. Ljuvliga Körkvinnan.
För ett drygt år sedan berättade Ljuvliga Körkvinnan om en idé. Det handlade om en annan slags julkalender. Inte en julkalender som innehöll små, rätt trista och skröppliga, presenter utan en kalender som innebar att hela familjen gör en aktivitet tillsammans varje dag.
Inga avancerade aktiviteter, utan lättsamma saker - som ändå ska göras, alternativt tar väldigt kort tid.
Jag och Ljuvliga Make fann denna idé enormt tilltalande och tyckte att det skulle passa vår Ljuvliga Familj.
Nåväl. Månaderna gick och snart var det dags jul igen, och vi är nu i full gång med denna aktivitetskalender.
Aktivitetskalender. Smaka på det ordet, vettja.
Aktivitetskalender.
Det verkar vara ett ord som sticker folk i ögonen något alldeles fruktansvärt.
Ljuvliga Familjen. Pyttsan.
Prettofamiljen, hör jag hur de tänker - de där andra.
När jag har pratat om detta så är det faktiskt förvånansvärt få positiva responser jag möts av. Snarare är det citronmunnar och höjda ögonbryn som avslöjar de negativa tankarna. Ofta hinner jag inte ens förklara vad det innebär innan kommentarerna kommer:
"JASI DAGENS FÖRÄLDRAR. Jag läste minsann om att dagens föräldrar slår knut på sig själva för att överträffa varandra med AKTIVITETER"
"Jaha. Som att det inte är NOG att göra så här innan jul"
"Det är för att överträffa varandra på SOCIALA MEDIER som sådant här hittas på"
Eller, så kommer inga ord utan det stannar vid citronmunnen och de höjda ögonbrynen.
Riktigt skittrist faktiskt.
Det är inte så att vi ska bestiga Mount Everest varje dag. Inte heller ska vi hyra en ponny till pojkarna och låta dem sköta den. Nä, vi ska inte ens åka till det lokala leklandet.
Vi kanske leker björnen sover tillsammans. Vi kanske dansar disco i tio minuter. Vi kanske tänder ett tomtebloss. Den mest avancerade aktiviteten är att gå på bio och det ser jag faktiskt riktigt mycket fram emot.
Jag fotograferar inte ens aktiviteterna och lägger ut det på något socialt media.
Liks piks.
Kalla mig pretentiös, men jag tycker faktiskt att om familjer inte har tid att spendera tio minuter tillsammans varje dag - ja, då kanske det är dags att omprioritera i de, tydligen, fullspäckade kalendrarna.
Blicken i Pips ögon när han öppnar aktivitetslådan är oslagbar.
Han vet att det är Tomten som har bestämt vad vi ska göra tillsammans.
Och har någon något problem med detta så kan denne någon försöka svälja sin citronmin och låta mig vara glad över att vi har hittat något som passar vår familj. Det är enkelt att göra saker en och en tillsammans med ett av barnen. På det här sättet gör vi något tillsammans hela familjen, varje dag, tjugofyra dagar.
Så där ja.
Nu har jag rasat klart för idag.
God natt.
När jag var mammaledig förra gången så började vi vara i kyrkan och det var då Pip förälskade sig i en mycket ljuvlig kvinna. Ljuvliga Körkvinnan.
För ett drygt år sedan berättade Ljuvliga Körkvinnan om en idé. Det handlade om en annan slags julkalender. Inte en julkalender som innehöll små, rätt trista och skröppliga, presenter utan en kalender som innebar att hela familjen gör en aktivitet tillsammans varje dag.
Inga avancerade aktiviteter, utan lättsamma saker - som ändå ska göras, alternativt tar väldigt kort tid.
Jag och Ljuvliga Make fann denna idé enormt tilltalande och tyckte att det skulle passa vår Ljuvliga Familj.
Nåväl. Månaderna gick och snart var det dags jul igen, och vi är nu i full gång med denna aktivitetskalender.
Aktivitetskalender. Smaka på det ordet, vettja.
Aktivitetskalender.
Det verkar vara ett ord som sticker folk i ögonen något alldeles fruktansvärt.
Ljuvliga Familjen. Pyttsan.
Prettofamiljen, hör jag hur de tänker - de där andra.
När jag har pratat om detta så är det faktiskt förvånansvärt få positiva responser jag möts av. Snarare är det citronmunnar och höjda ögonbryn som avslöjar de negativa tankarna. Ofta hinner jag inte ens förklara vad det innebär innan kommentarerna kommer:
"JASI DAGENS FÖRÄLDRAR. Jag läste minsann om att dagens föräldrar slår knut på sig själva för att överträffa varandra med AKTIVITETER"
"Jaha. Som att det inte är NOG att göra så här innan jul"
"Det är för att överträffa varandra på SOCIALA MEDIER som sådant här hittas på"
Eller, så kommer inga ord utan det stannar vid citronmunnen och de höjda ögonbrynen.
Riktigt skittrist faktiskt.
Det är inte så att vi ska bestiga Mount Everest varje dag. Inte heller ska vi hyra en ponny till pojkarna och låta dem sköta den. Nä, vi ska inte ens åka till det lokala leklandet.
Vi kanske leker björnen sover tillsammans. Vi kanske dansar disco i tio minuter. Vi kanske tänder ett tomtebloss. Den mest avancerade aktiviteten är att gå på bio och det ser jag faktiskt riktigt mycket fram emot.
Jag fotograferar inte ens aktiviteterna och lägger ut det på något socialt media.
Liks piks.
Kalla mig pretentiös, men jag tycker faktiskt att om familjer inte har tid att spendera tio minuter tillsammans varje dag - ja, då kanske det är dags att omprioritera i de, tydligen, fullspäckade kalendrarna.
Blicken i Pips ögon när han öppnar aktivitetslådan är oslagbar.
Han vet att det är Tomten som har bestämt vad vi ska göra tillsammans.
Och har någon något problem med detta så kan denne någon försöka svälja sin citronmin och låta mig vara glad över att vi har hittat något som passar vår familj. Det är enkelt att göra saker en och en tillsammans med ett av barnen. På det här sättet gör vi något tillsammans hela familjen, varje dag, tjugofyra dagar.
Så där ja.
Nu har jag rasat klart för idag.
God natt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)