Ljuvliga Linda får inte hångla!

I mitt arbetsrum är det rätt högt i tak. Ganska väldigt högt i tak faktiskt. Det mesta ventileras mellan väggarna i H52.

Min kära kollega och kamrat frk S berättade en morgon om att hon inte kan låta bli att störa sin make då han ligger och läser på kvällarna. Illustrativt berättade hon om när hon tar på sig en hiskelig grimas - sticker upp huvudet över bokkanten och med ett väsande säger "Ska vi hångla?"

Nä, inte med någon som ser ut så där, brukar tydligen frk S:s make svara då.

Jag var tvungen att testa detta hemma. Jag skrynklade ihop ansiktet och tjöt över Ljuvliga Makens bokkant:

"VILL DU HÅÅÅNGLA MED MIG?"

Ljuvliga Maken ser fullständigt vettskrämd ut och utbrister i ett:

"Näää ALDRIG i livet"

Nähä.

Det var ju synd.

För honom.

Chocking news: det är inte alltid roligt att träna. Gilla läget.

Ljuvliga Linda gillar att träna.

Oj, oj, oj. Jag riktigt hör hur ni drar efter andan: vilka nyheter hon slänger ur sig så här en fredagförmiddag.

Eller så inte.

Nåväl. Ibland träffar jag människor som suckar och stönar och säger saker i stil med: "Åh, vad AVUNDSJUK jag är på dig som GILLAR att träna", "Jag MÅÅÅSTE träna", "Åh, det finns inget ROLIGT att träna".

Nähä? Och varför måste du det då, om det nu är så tråkigt? Om det nu inte finns något roligt att träna?

Att det inte finns träning som passar alla finner jag tämligen otroligt. I min värld är det en aldrig sinande ström av nya träningsformer. Snarare är det så, att jag chockeras över att de nya träningsformerna aldrig tar slut. Det är cross fit och boot camp. Det är lagspel och slagspel. Det är individuell och gruppanpassad träning. Det finns personliga och opersonliga tränare. Det finns gruppträning som aldrig sinar. Det finns, banne mig, hur mycket som helst.

Konsumenten är en gnällig liten person, som aldrig blir nöjd.

Kanske är det så att för många träningsformer lanseras som just "roliga", som gör att folk deprimerat tycker sig inte hitta någon rolig träningsform.

Men vet ni? Träning är banne mig inte alltid roligt.Träning ska, banne mig, inte alltid vara roligt.

Så varför MÅÅÅÅÅÅSTE dessa personer träna? Ja, det kan ju bara den enskilda individen svara på. Men, är det så att det handlar om att bli fysiskt starkare, snyggare eller friskare, så kan du inte förvänta dig att resultaten ska komma gratis. Och du kan, banne mig, inte förvänta dig att det ska vara roligt hela tiden.

Om någon nu tror att jag tycker det är roligt varje gång jag snör på mig träningsskorna så kan denna någon tänka om.

Men, i takt med att seratoninhalten ökar i kroppen, i takt med att svetten rinner och att tårarna i samma takt slutar rinna, så känns det bättre. Och gudarna ska veta att jag har ont när knopparna brister och gudarna ska veta att träningen gör det hela mindre ont.

Så om du inte tycker det är roligt att träna. Om du inte finner någon poäng med att träna så säger jag:

Skit i det då.

Det är förmodligen ingen som tvingar dig till det.

Ljuvliga Linda funderar över barnens temprament.

Pip är en mycket känslosam liten människa. Han kan bli väldigt arg, men då oftast i kombination med tårar och rinnande näsa.

"Jag vill inte vara med dig. Gå härifrån. Hejdå - för ALLTID" tjoar Pip och rusar in på sitt rum, för att sedan komma ut inom ca 30 sekunder och vara sig själv igen.

Då är han arg. Mycket ledsen. Och inte så lite upprörd över något.

Pip tycker inte om att ha fel, då blir han väldigt frustrerad. Eller, vaddå fel? I Pips värld kan Pip aldrig ha fel.

Mikro har varit en mycket godmodig bäbis. Från dag ett har vänner och bekanta förtjust utropat:

"Vilket fantastiskt lättsamt barn!!!"

Och, visst är han det. Eller?

Låt mig korrigera: Visst var han det!

Pip och Mikro har genomgått personlighetsförändringar. 

Mikro har bytts ut till en ilsken liten, gående människa. Så länge han bara kunde sitta och vara tjock och glad, så var han nöjd och fantastiskt lättsam,

Nu är han en ilsken liten rackare. Han kastar saker omkring sig och skriker och gråter. Han öppnar varenda låda han hittar, slänger febrilt sakerna ur lådan och skrattar - för att sedan bli arg som ett bi när sakerna plockas tillbaka och han själv resolut blir bortkörd.

Mikro har tydligen ärvt mitt temperament... säger Ljuvliga Maken i alla fall. Jag förstår inte vad han menar, jag är ju lugnet själv. Lugn, glad och alltid oerhört ödmjuk.

Pip däremot. Han är nöjd och glad. Äter just nu som en mindre häst och sover som ett barn. Ja, han är ju ett barn - men ni förstår vad jag menar. 

Vojne vojne. Tänk om bägge två kunde vara nöjda - samtidigt?

Men, å andra sidan. Jag har hellre ett nöjt barn och ett argt barn än två arga barn.

Ljuvliga Linda filosoferar om städning och sådant

På min arbetsplats arbetar det en mycket klok kvinna. Det är samma kvinna som även arbetar i kyrkan och som Pip handlöst förälskat sig i.

För några veckor sedan, ja egentligen är det ganska många veckor sedan - men tiden går så fort, var vi och hälsade på hos henne. Pip, Mikro och jag. Vi bjöds på inte bara en paj, utan två, samt musicerande på diverse musikinstrument. Det var mycket trevligt. Det tyckte både grabbarna och jag.

Men, nu var det en viss sak jag skulle komma fram till med detta raljerande. Jo, så här är det: när vi ringde på och blev insläppta i huset sa denna fantastiska människa:

"Jag hoppas att ni inte är dammallergiker, för jag tycker det är roligare att träffa människor än att städa".

Är inte det underbart och något att ta efter?

Jag kan visserligen faktiskt gilla att städa, men då ska det vara på mina villkor. Jag ska känna att jag har tid och att jag får hålla på i den takt jag känner för. Helst ska jag vara helt ensam hemma och spela bra musik på hög volym.

Men, ofta är det inte för att jag så gärna vill städa som jag städar. Det är ju för att jag måste.

Måste, för vem då? blir den naturliga frågan, som jag egentligen inte har något svar på. Men, hur många av er städar inte som galningar när ni ställer till med festligheter. Och, när festlighetspersonerna har gått hem, ja då ser det väl inte tokstädat ut längre. Speciellt om det är barn inblandade i det hela. Rätt onödigt, va?

För vem kollar egentligen städningen när det är festligheter på gång? De som gör det borde väl snarare skaffa sig ett liv. Det är välan inte för att kontrollera städning man bjuds hem på festligheter? Ja, kanske om man är en sådan där städtant på TV.

Men, jag känner inga städtanter på TV. Tror jag.

Nä. Nu får det vara nog.

Jag tycker också att det är trevligare att träffa människor än att städa och nästa gång ni kommer hem till mig, kanske ni ska ta en allergitablett om ni tycker annorlunda.

Ljuvliga Linda och staden som står stilla

Jag bor i en väldigt märklig stad. Den kan vara alldeles ljuvlig. Alldeles förträfflig. Alldeles... lagom. Men större delen av året är den väldigt märklig. Ibland stannar den av. Helt.

Jag lovar. Jag skulle just nu kunna ta en promenad genom varenda skrymsle, genom varje gatukorsning, genom varje gränd och inte stöta på en människa. Eller, tja, någon människa skulle jag kanske kunna stöta på, men då är det garanterat en utböling. Någon som inte är född här och som inte fått den svart-gula nerven i modersmjölken. Eller någon som faktiskt inte orkar bry sig om att det pågår ett idrottsevenemang just nu. Men, det är inte många.

I vår stad väljer vi våra tillfällen att ställa till med festligheter. Skulle någon få för sig att ställa till med exempelvis en personalfest eller ett kalas under "vissa datum", så straffas den omedelbums med att ingen kommer.

I vår stad ställs festligheter in gång på gång för att ett gäng skäggiga, svettiga karlar - eller, i de flesta fall, svettiga snorungar - ska fajtas på isen och i bästa fall peta in en puck i motståndarnas målbur.

Då dessa svettiga alfahannar vinner matchen jublar hela staden. Då dessa svettiga alfahannar förlorar matchen går staden in i ett gemensamt depressivt läge.

Det tippas på matcher i mitt arbetsrum. Det tippas på matcher i Ljuvliga Makens arbetsrum. Jag vinner aldrig. Det beror kanske på att jag inte orkar bry mig. Eller så har jag bara otur i spel. Jag har ju en hiskelig tur i kärlek i alla fall.

Det ni!

Just nu är det stilla i staden.

Det är stilla här hemma också. Pip och Mikro sover febersömn. Ljuvliga Maken är på lokal och tittar på de skäggiga, svettiga alfahannarna. Och jag sitter och filosoferar över detta, i mitt tycke, väldigt märkliga fenomen.

Jag är rätt märklig själv också för på TV:n kan jag, om jag gluttar upp från skärmen, se dessa män jaga pucken. Några pengar lär jag inte vinna ikväll heller dock. För just nu står det 0-0 och jag har tippat 2-5.

Glad påsk på er förresten! Och må bästa laget vinna!

Ljuvliga Linda har en alldeles ljuvlig mage!

Läskigt ofta får jag frågan: Är du gravid igen, eller..?

Eller..? Eller vaddå? Eller är du bara tjock om magen? Du som är så smal och vältränad kan väl inte ha en tjock mage?

Jodå. Det kan jag visst det. Det har jag alltid haft. Min mage är ett så kallat ”problemområde”.  Jag har aldrig haft svårt för att hålla vikten, men de kilon som trots det ökat på min kropp har ökat just på magen.

Jag blir så trött på mig själv. Jag kallar min mage ett ”problemområde”. Men, för vem är det ett problem egentligen?

I alla fulla fall så verkar folk lägga märke till min mage. Det är konstigt. Jag upplever inte själv att jag tittar på andras magar i första hand. Jag är mer besatt av ögonfransar. Det känns trevligare att titta folk i ögonen än att stirra på deras eventuella bilringar.

Men, det är ju jag det.  Jag har gjort bort mig och ställt frågan ”Nämen! Är du gravid? Grattis” med svaret: ”Nej” som följd. Och, som jag skämts efteråt. Ja, jag har tyckt att det känts jobbigt och jag har känt mig bortgjord och lite elak.  Inte tusan har jag fortsatt att fråga. Gång på gång. Med jämna mellanrum.

När jag träffar elever och ungdomar som känt sig dåliga på olika sätt, så har jag försökt övertyga dem om motsatsen. Nu är det dags för mig att ge mig själv samma läxa.

Min mage ska inte längre vara ett ”problemområde”. Den är mjuk och fin och fluffig. Och, mina barn älskar att gosa på den. Det, om något, är väl värt något?

Nu ska ni inte på något sätt att tala om för mig att jag är fin och tjusig på alla sätt och vis. Det är dags för mig att tala om för mig att min mage är fin och tjusig, ja alldeles ljuvlig på alla sätt och vis.

Däremot behöver ni inte ställa frågan ”är du gravid – igen?!” till mig. OM jag blir gravid igen, så kommer jag att tala om det. Sinom tid.

Det kan jag lova och garantera.

En av texterna i nationella provet, svenska B. Jag gillar rubriken, jag kan som känna igen mig på något sätt.

/Bitterfittan, som från och med nu inte har några problemområden. Liks piks.