Det är roligt att komma hem från jobbet. Idag hittade jag Pip i sin brottarutstyrsel. Egentligen är det ett par vanliga mjukisbyxor och en röd t-shirt, men i hans värld så är kläderna brottarkläder.
Nu skulle det brottas med Ljuvliga Pappan.
Och som det brottades. Oftast vann Pip, och gjorde han inte det så blev det omstart. Med jämna mellanrum kom han fram till mig och viskade:
Pappa är en fuskis.
Jaha, sa jag. Hur menar du då? Fuskar pappa?
Näää, VARFÖR säger du så till mig?
Ja, det är inte lätt att veta vad han menar, det ljuvliga barnet. Brottningen fortsätter och ibland hojtade Pip glatt:
"Det är verkligen lätt att vinna över mig, eller hur mamma!"
Ja, det är verkligen lätt. Du väger inte så mycket, lilleman. Men en dag kommer du att vara tre meter lång, och då har din Ljuvliga Pappa inte en chans. Det kan jag lova!
måndag 30 januari 2012
söndag 29 januari 2012
Pip tänker, pratar och växer. Samtidigt.
I fredags hade vi besök av Lizzy Be, grabbarna och jag. Det var ett tag sedan Lizzy hängde med Pip, så hon hade nog glömt bort hur mycket han pratar.
Han pratar Hela Tiden. Non Stop.
Lizzy, hon pustade och frustade och fnissade, är han aldrig tyst? Nä. Han är inte det!
Ibland när jag ställer frågan "vem är det som pratar hela tiden?" så svarar Pip glatt: det är jag det! och sedan fortsätter han att prata.
Just nu är det siffror som gäckar honom. Han har inte riktigt koll, men hävdar bestämt att han har koll. Snart fyller han fyra, så långt är jag också med. Sedan blir han fem, sex, sju, åtta och sedan - trettiosex!Och, när han fyller trettiosex, ja då ska han sluta växa.
Det tycker jag låter bra. Jag tycker att det vore förfärligt om han fortsatte att växa även efter trettiosex. Tänk så lång han skulle bli då. Han är redan väldigt lång, den där lillelångemannen. Ibland när jag går in till honom och ser till honom just innan jag ska lägga mig, så ser han så fridfull ut. Det där barnsliga ansiktet med de tre meter långa ögonfransarna. Och sedan ser jag dem: armarna och benen. Långa, skrangliga lemmar. Det är nog det enda pojkstackarn fått från sin mor. Ansiktet från pappa och den magra barnakroppen från mamsen.
Nä, snälla Pip. Fortsätt inte växa tills du är trettiosex. Fortsätt att vara liten så att du ryms i knät på mig!
Han pratar Hela Tiden. Non Stop.
Lizzy, hon pustade och frustade och fnissade, är han aldrig tyst? Nä. Han är inte det!
Ibland när jag ställer frågan "vem är det som pratar hela tiden?" så svarar Pip glatt: det är jag det! och sedan fortsätter han att prata.
Just nu är det siffror som gäckar honom. Han har inte riktigt koll, men hävdar bestämt att han har koll. Snart fyller han fyra, så långt är jag också med. Sedan blir han fem, sex, sju, åtta och sedan - trettiosex!Och, när han fyller trettiosex, ja då ska han sluta växa.
Det tycker jag låter bra. Jag tycker att det vore förfärligt om han fortsatte att växa även efter trettiosex. Tänk så lång han skulle bli då. Han är redan väldigt lång, den där lillelångemannen. Ibland när jag går in till honom och ser till honom just innan jag ska lägga mig, så ser han så fridfull ut. Det där barnsliga ansiktet med de tre meter långa ögonfransarna. Och sedan ser jag dem: armarna och benen. Långa, skrangliga lemmar. Det är nog det enda pojkstackarn fått från sin mor. Ansiktet från pappa och den magra barnakroppen från mamsen.
Nä, snälla Pip. Fortsätt inte växa tills du är trettiosex. Fortsätt att vara liten så att du ryms i knät på mig!
lördag 28 januari 2012
Ljuvliga Linda och utomkvedshavandeskapet
Det är så känsligt det här med fertilitet och barn. Hur man än vrider och vänder på saker och ting så sårar man någon.
Jag känner min kropp väl, jag känner av förändringar i kroppen väldigt fort, så det positiva graviditetstestet några dagar före jul var ingen chock. Jag hade redan hunnit känna på mig det. Strax efter mitt inlägg om svullen mage och risgrynsgröt kände jag på mig det. Det var en fullständigt oplanerad graviditet, inte på långa vägar var det något planerat.
Resultatet gav blandade känslor. Från panik till lycka och från lycka till panik inom loppet av timmar. Känslorna svallade åt bägge håll. Från: Hur skulle vi fixa det här? Till: självklart fixar vi det här! Det blir toppen. Det blir underbart!
Blödningen på julaftonsförmiddagen var inte rolig. Lyckokänslorna stjälptes undan, och det rann en tår eller två på kinden. Däremot blev det ingen jättesorg. Det var så tidigt. Det är så vanligt. Det var inte meningen. Vi har redan två underbara barn. Men, det är klart. Trist var det.
Hepp hepp. Vi går vidare, skakar lite på axlarna och planerar framtiden så som den var tänkt att planeras.
Sedan bestämde sig ödet och slumpen för att leka rövare med oss. Jag och Ljuvliga Maken ifrågasatte ingenting, men på inrådan av närstående bestämde vi oss för att kolla upp mitt tillstånd. Efter ett otrevligt bemötande på kvinnokliniken blev det trots allt bestämt att jag skulle komma dit för en kontroll.
Här startade förvirringen. Hos mig. Hos Ljuvliga Maken. Hos läkarna. Graviditetstestet var fortfarande positivt, vilket det visserligen kan vara en lång tid efter ett missfall, men hormonerna ökade fortfarande. Var jag alltså fortfarande gravid? Konstigare saker har skett. Men, hormonerna ökade för sakta. Något var fel, så mycket gick att bestämma - men vad?
Nu följde närmare en månad av undersökningar. Det var ultraljud och kontroller och tester och blodprov var och varannan dag. Men utan resultat.
Oj, oj, oj. Tyckte läkarna. Vi förstår ingenting. Varför syns det ingenting på ultraljud. Varför fortsätter graviditetshormonerna att öka. Är det utomkvedshavandeskap? Men, varför syns det ingenting? Och så vidare.
Förvirringen var total.
Men, efter ett x antal tester beslöts det att ett sista skulle tas och om hormonerna hade ökat även denna gång skulle operation ske.
Jepp. Så blev det. I måndags var det dags för titthålsoperation och ett utomkvedshavandeskap hittades i buken. Det hade börjat blöda, så det var visst tur att det hann tas bort. Det kan visst vara allvarligt det där.
Det är tydligen extremt ovanligt med utomkvedsgraviditeter i buken. De brukar som inte riktigt hamna där. Men, på mig ville det så.
Så, hur farligt är det här då? Inte alls, så här i efterhand. Inga problem alls. Faran är över och ingen skada skedd.
Jag är väl medveten om att jag ska vara tacksam över de två underbara barn jag har.
Jag är väl medveten om att jag ska vara tacksam över att det inte blev livshotande.
Jag är väl medveten om att jag ska vara tacksam över att det inte blev akut.
Jag är väl medveten om att många människor har det mycket värre än vad jag har haft det.
Jag är väl medveten om att många människor kommer att ha det mycket värre än vad jag haft det.
Jag är väl medveten om det. Det behöver ingen tala om för mig.
Men, det har varit jobbigt. Det har varit psykiskt påfrestande att inte veta någonting. Att inte kunnat få svar på frågor eftersom ingen har kunnat besvara dem. Det har varit psykiskt påfrestande att sörja någonting som inte var menat. Det har varit jobbigt att känna sig som en tickande bomb. Att veta att en plötslig smärta skulle innebära snabba ryck till akuten - annars kan det visst vara bye bye birdie!
Speciellt då jag är väl medveten om att jag ska vara tacksam. Det är så känsligt det här med fertilitet och barn. Jag är välsignad med två underbara killar, jag kommer att ha goda chanser att bli mamma igen - om det är något vi skulle vilja.
Men, just nu måste jag få känna att det varit en jobbig tid.
Jag känner min kropp väl, jag känner av förändringar i kroppen väldigt fort, så det positiva graviditetstestet några dagar före jul var ingen chock. Jag hade redan hunnit känna på mig det. Strax efter mitt inlägg om svullen mage och risgrynsgröt kände jag på mig det. Det var en fullständigt oplanerad graviditet, inte på långa vägar var det något planerat.
Resultatet gav blandade känslor. Från panik till lycka och från lycka till panik inom loppet av timmar. Känslorna svallade åt bägge håll. Från: Hur skulle vi fixa det här? Till: självklart fixar vi det här! Det blir toppen. Det blir underbart!
Blödningen på julaftonsförmiddagen var inte rolig. Lyckokänslorna stjälptes undan, och det rann en tår eller två på kinden. Däremot blev det ingen jättesorg. Det var så tidigt. Det är så vanligt. Det var inte meningen. Vi har redan två underbara barn. Men, det är klart. Trist var det.
Hepp hepp. Vi går vidare, skakar lite på axlarna och planerar framtiden så som den var tänkt att planeras.
Sedan bestämde sig ödet och slumpen för att leka rövare med oss. Jag och Ljuvliga Maken ifrågasatte ingenting, men på inrådan av närstående bestämde vi oss för att kolla upp mitt tillstånd. Efter ett otrevligt bemötande på kvinnokliniken blev det trots allt bestämt att jag skulle komma dit för en kontroll.
Här startade förvirringen. Hos mig. Hos Ljuvliga Maken. Hos läkarna. Graviditetstestet var fortfarande positivt, vilket det visserligen kan vara en lång tid efter ett missfall, men hormonerna ökade fortfarande. Var jag alltså fortfarande gravid? Konstigare saker har skett. Men, hormonerna ökade för sakta. Något var fel, så mycket gick att bestämma - men vad?
Nu följde närmare en månad av undersökningar. Det var ultraljud och kontroller och tester och blodprov var och varannan dag. Men utan resultat.
Oj, oj, oj. Tyckte läkarna. Vi förstår ingenting. Varför syns det ingenting på ultraljud. Varför fortsätter graviditetshormonerna att öka. Är det utomkvedshavandeskap? Men, varför syns det ingenting? Och så vidare.
Förvirringen var total.
Men, efter ett x antal tester beslöts det att ett sista skulle tas och om hormonerna hade ökat även denna gång skulle operation ske.
Jepp. Så blev det. I måndags var det dags för titthålsoperation och ett utomkvedshavandeskap hittades i buken. Det hade börjat blöda, så det var visst tur att det hann tas bort. Det kan visst vara allvarligt det där.
Det är tydligen extremt ovanligt med utomkvedsgraviditeter i buken. De brukar som inte riktigt hamna där. Men, på mig ville det så.
Så, hur farligt är det här då? Inte alls, så här i efterhand. Inga problem alls. Faran är över och ingen skada skedd.
Jag är väl medveten om att jag ska vara tacksam över de två underbara barn jag har.
Jag är väl medveten om att jag ska vara tacksam över att det inte blev livshotande.
Jag är väl medveten om att jag ska vara tacksam över att det inte blev akut.
Jag är väl medveten om att många människor har det mycket värre än vad jag har haft det.
Jag är väl medveten om att många människor kommer att ha det mycket värre än vad jag haft det.
Jag är väl medveten om det. Det behöver ingen tala om för mig.
Men, det har varit jobbigt. Det har varit psykiskt påfrestande att inte veta någonting. Att inte kunnat få svar på frågor eftersom ingen har kunnat besvara dem. Det har varit psykiskt påfrestande att sörja någonting som inte var menat. Det har varit jobbigt att känna sig som en tickande bomb. Att veta att en plötslig smärta skulle innebära snabba ryck till akuten - annars kan det visst vara bye bye birdie!
Speciellt då jag är väl medveten om att jag ska vara tacksam. Det är så känsligt det här med fertilitet och barn. Jag är välsignad med två underbara killar, jag kommer att ha goda chanser att bli mamma igen - om det är något vi skulle vilja.
Men, just nu måste jag få känna att det varit en jobbig tid.
fredag 20 januari 2012
Pontus morfars gryta
Idag serveras Pontus morfars gryta på skolorna här i vår stad.
Allvarligt?
Jepp.
Jag undrar vad det är som är så speciellt med Pontus morfars gryta.
Men, jag är hemma idag så jag äter min alldeles egna mat. Vad det blir, det vet jag inte än - men, jag kan lova att det inte är Pontus morfars gryta.
Allvarligt?
Jepp.
Jag undrar vad det är som är så speciellt med Pontus morfars gryta.
Men, jag är hemma idag så jag äter min alldeles egna mat. Vad det blir, det vet jag inte än - men, jag kan lova att det inte är Pontus morfars gryta.
lördag 14 januari 2012
Ljuvliga Linda saknar anabolamonstren - eller så inte.
När jag var yngre, jag minns faktiskt inte hur många år sedan det var, så gick det ett program som hette Gladiatorerna på televisionen. Nu är det tillbaka.
Men, det är ju inte som det var då! Förra helgen bänkade sig Ljuvliga Maken och jag framför TV:n för att titta på de, som vi mindes det, gigantiska monstren. Nu var de inte så monstruösa längre. De såg inte alls lika hormonpumpade ut, dessutom har de tydligen nu svarta kläder. Visserligen små, svarta kläder men ändå! Gladiatorerna ska ju vara hiskeligt enorma, det ska spruta anabolavarningar ur öronen på dem och de ska ha små, glittriga guld- eller silverkläder. Killarna ska vara arga och lite töntiga. De ska morra och väsa okvädesord till motståndarna. Tjejerna ska också vara arga och lite töntiga. Så ska det ju vara ju. Det var ju så förr!
Eller? Det kanske är så att Ljuvliga Maken och jag har vuxit upp. Vi har nog blivit så vältränade och enorma att vi lätt kan mäta oss mot de så kallade Gladiatorerna.
Visst är det så!
Jag ska från och med nu sluta kalla mig Ljuvliga Linda. Från och med nu kan ni kalla mig Mega Super Thunder Fire Giant Linda.
Så det så.
Nu ska jag stänga av det, faktiskt, väldigt dåliga programmet och sy en gardin i stället.
Men, det är ju inte som det var då! Förra helgen bänkade sig Ljuvliga Maken och jag framför TV:n för att titta på de, som vi mindes det, gigantiska monstren. Nu var de inte så monstruösa längre. De såg inte alls lika hormonpumpade ut, dessutom har de tydligen nu svarta kläder. Visserligen små, svarta kläder men ändå! Gladiatorerna ska ju vara hiskeligt enorma, det ska spruta anabolavarningar ur öronen på dem och de ska ha små, glittriga guld- eller silverkläder. Killarna ska vara arga och lite töntiga. De ska morra och väsa okvädesord till motståndarna. Tjejerna ska också vara arga och lite töntiga. Så ska det ju vara ju. Det var ju så förr!
Eller? Det kanske är så att Ljuvliga Maken och jag har vuxit upp. Vi har nog blivit så vältränade och enorma att vi lätt kan mäta oss mot de så kallade Gladiatorerna.
Visst är det så!
Jag ska från och med nu sluta kalla mig Ljuvliga Linda. Från och med nu kan ni kalla mig Mega Super Thunder Fire Giant Linda.
Så det så.
Nu ska jag stänga av det, faktiskt, väldigt dåliga programmet och sy en gardin i stället.
fredag 13 januari 2012
Ljuvliga Linda och de mästerliga matkonstnärerna
Jag gillar Sveriges Mästerkock 2012. Jag gillade det redan 2011, men jag gillar verkligen årets omgång. Det är som ett slags Idol för oss som tröttnat på talangjakter a la popidoler. Det är ett gäng olika personligheter, olika åldrar, olika bakgrund och deras utseende är av ickebetydelse.
Jag gillar´t! Skarpt.
Jag gillar juryn också. De verkar verkligen trivas i varandras sällskap och ha roligt. Sur-Leif, Lill-Markus och alla mattalangers våta dröm Herr Morberg.
Jag förstår inte riktigt det där med Morberg. Han är inte min våta dröm, inte alls. Däremot tycker jag att det är jättelustigt att alla unga fräscha tjejer som är med i programmet, innan de träffat honom, säger: "Åh, det häftigaste ska bli att träffa Per. Ja, Morberg alltså. Han är ju bara så bäst" och efter de har träffat honom, och han har talat om vad han tycker om deras äckliga mat, "asså. Per Morberg. Han är då inte så häftigt som man kunde tro".
Ja, det är som härligt det där programmet. Och, sicken mat de lagar - deltagarna. Jag tycker att det verkar vara riktigt smaskens. Den där Sur-Leif verkar däremot ha en fabless för inälvsmat. Det har inte jag. Jag älskar i stort sätt all mat, men lever och sådant. Fy för den lede. Huvva. Hurrvas!
Men, Sveriges Mästerkock är inte det enda programmet som dragit igång i veckan!
Biggest Loser Sverige 2012 har dragit igång.
Olga är en av tränarna. Det häftigaste vore att träffa Olga. Ja, Rönnberg alltså. Hon är ju bara så bäst.
Oj. Nu blev jag visst lite postpubertal.
Det bjuder jag på.
Tjingeling på er!
Jag gillar´t! Skarpt.
Jag gillar juryn också. De verkar verkligen trivas i varandras sällskap och ha roligt. Sur-Leif, Lill-Markus och alla mattalangers våta dröm Herr Morberg.
Jag förstår inte riktigt det där med Morberg. Han är inte min våta dröm, inte alls. Däremot tycker jag att det är jättelustigt att alla unga fräscha tjejer som är med i programmet, innan de träffat honom, säger: "Åh, det häftigaste ska bli att träffa Per. Ja, Morberg alltså. Han är ju bara så bäst" och efter de har träffat honom, och han har talat om vad han tycker om deras äckliga mat, "asså. Per Morberg. Han är då inte så häftigt som man kunde tro".
Ja, det är som härligt det där programmet. Och, sicken mat de lagar - deltagarna. Jag tycker att det verkar vara riktigt smaskens. Den där Sur-Leif verkar däremot ha en fabless för inälvsmat. Det har inte jag. Jag älskar i stort sätt all mat, men lever och sådant. Fy för den lede. Huvva. Hurrvas!
Men, Sveriges Mästerkock är inte det enda programmet som dragit igång i veckan!
Biggest Loser Sverige 2012 har dragit igång.
Olga är en av tränarna. Det häftigaste vore att träffa Olga. Ja, Rönnberg alltså. Hon är ju bara så bäst.
Oj. Nu blev jag visst lite postpubertal.
Det bjuder jag på.
Tjingeling på er!
torsdag 12 januari 2012
Extra Extra! Ljuvliga Linda arbetar igen. Här är rapporten!
Sådärja. Nu har första veckan som yrkesutövare klarats av. Det har gått finemang, må jag säga.
Första dagen, således första dagen på veckan, inleddes i den gigantiska aulan på vår skola. Där satt ett stort gäng nervösa lärare och annat löst folk för att bli informerade om alla magnifika förändringar som skett under julledigheten.
Nej. Nu skojar jag med er. Det var nog inte så många som var nervösa. Jag var det. Jag var jättenervös och hade inte sovit många minuter natten innan. Jag hade förväntat mig stora förändringar och omstruktureringar.
Så var det inte riktigt. Visserligen bestod ungefär en fjärdedel av personalen av, för mig, okända ansikten. Jag tyckte dessutom att alla såg likadana ut. Men, så är det nog inte riktigt. Om ett tag kommer jag att se deras vitt skilda personligheter skina igenom. Men blonda och glasögonprydda, det tycker jag att de flesta var.
Förutom alla nya ansikten, så var det inga större förändringar. Jag kom till och med ihåg mitt lösenord till datorn. Fantastiskt!
Dagen inleddes på ett spännande vis. Helt plötsligt befann vi oss i ett dokussåpeliknande limbo. Hade vi börjat arbeta eller inte? Var vi egentligen spelpjäser i ett helvetiskt spel?
Vi blev instängda i varsitt klassrum, grupprum eller förråd. Där skulle vi stå i vår ensamhet och försöka erinra oss ett brandlarm. Om vi hörde brandlarmet skulle detta rapporteras och sedan fick vi kaffe. Om vi inte hörde brandlarmet skulle detta felrapporteras och sedan skulle vi få kaffe.
Jag befann mig i ett öppet område. Ingen klaustrofobisk känsla där inte. Och ja, jag hörde brandlarmet så kaffet var ett faktum.
Dagen fortsatte utan fler överraskningar.
Phu!
Dagarna efter träffade jag de ynglingar som skulle utgöra elevkretsen för denna termin. Trevliga ungdomar de där. Inget att klaga på där. De uppförde sig som väntat. Satt på stolar och lyssnade på sin lärarinna (läs Ljuvliga Linda) och pillrade titt som tätt på sina mobiltelefoner. Det där ska jag nog få ur dem, dock!
Nu är det helg. Att arbeta 50% is the shit - som ungdomarna säger.
Trevlig helg!
Första dagen, således första dagen på veckan, inleddes i den gigantiska aulan på vår skola. Där satt ett stort gäng nervösa lärare och annat löst folk för att bli informerade om alla magnifika förändringar som skett under julledigheten.
Nej. Nu skojar jag med er. Det var nog inte så många som var nervösa. Jag var det. Jag var jättenervös och hade inte sovit många minuter natten innan. Jag hade förväntat mig stora förändringar och omstruktureringar.
Så var det inte riktigt. Visserligen bestod ungefär en fjärdedel av personalen av, för mig, okända ansikten. Jag tyckte dessutom att alla såg likadana ut. Men, så är det nog inte riktigt. Om ett tag kommer jag att se deras vitt skilda personligheter skina igenom. Men blonda och glasögonprydda, det tycker jag att de flesta var.
Förutom alla nya ansikten, så var det inga större förändringar. Jag kom till och med ihåg mitt lösenord till datorn. Fantastiskt!
Dagen inleddes på ett spännande vis. Helt plötsligt befann vi oss i ett dokussåpeliknande limbo. Hade vi börjat arbeta eller inte? Var vi egentligen spelpjäser i ett helvetiskt spel?
Vi blev instängda i varsitt klassrum, grupprum eller förråd. Där skulle vi stå i vår ensamhet och försöka erinra oss ett brandlarm. Om vi hörde brandlarmet skulle detta rapporteras och sedan fick vi kaffe. Om vi inte hörde brandlarmet skulle detta felrapporteras och sedan skulle vi få kaffe.
Jag befann mig i ett öppet område. Ingen klaustrofobisk känsla där inte. Och ja, jag hörde brandlarmet så kaffet var ett faktum.
Dagen fortsatte utan fler överraskningar.
Phu!
Dagarna efter träffade jag de ynglingar som skulle utgöra elevkretsen för denna termin. Trevliga ungdomar de där. Inget att klaga på där. De uppförde sig som väntat. Satt på stolar och lyssnade på sin lärarinna (läs Ljuvliga Linda) och pillrade titt som tätt på sina mobiltelefoner. Det där ska jag nog få ur dem, dock!
Nu är det helg. Att arbeta 50% is the shit - som ungdomarna säger.
Trevlig helg!
fredag 6 januari 2012
Ljuvliga Linda och vänstern
Idag blev Jonas Sjöstedt ny ledare för Vänsterpartiet. Det gillar jag. Jag tror att han kan göra succé.
Det fanns några som tyckte att vänstern skulle använda sig av delat ledarskap och eftersom vänstern ska stå för jämlikhet och genus och sådant, så skulle ledarskapet delas av en man och en kvinna. Eller för att citera en reporter på Sveriges Radio P3:
En hermafrodit skulle alltså inte kunna komma ifråga?
Va?
Eller?
Nåväl. Jag vill gratulera Vänsterpartiet till ett, i mitt tycke, bra val av ledare. Tänk om Jonas och gänget kan kämpa till sig en järnväg som sträcker sig ända till Norrland?
Go Jonas!
Det fanns några som tyckte att vänstern skulle använda sig av delat ledarskap och eftersom vänstern ska stå för jämlikhet och genus och sådant, så skulle ledarskapet delas av en man och en kvinna. Eller för att citera en reporter på Sveriges Radio P3:
"Om det blir delat ledarskap, ska det delas av en man och en kvinna. Om det inte blir det ska ledarskapet bestå av en person. Alltså, en man eller en kvinna".Jag tycker det är roligt att reportern kände sig tvingad att tydliggöra att det skulle vara en man eller en kvinna som skulle stå för ledarskapet.
En hermafrodit skulle alltså inte kunna komma ifråga?
Va?
Eller?
Nåväl. Jag vill gratulera Vänsterpartiet till ett, i mitt tycke, bra val av ledare. Tänk om Jonas och gänget kan kämpa till sig en järnväg som sträcker sig ända till Norrland?
Go Jonas!
tisdag 3 januari 2012
Ljuvliga Linda säger grattis igen!
I morse fick jag ett mms av en fin tjej. Min telefon har dock fått gokke, så den kan tydligen inte visa mms längre. Så smart är den telefonen.
Nåväl. Ett sms senare fick jag veta att ännu ett flickebarn har anlänt till vår värld. Hon ska tydligen vara perfekt, och det tror jag verkligen! Hon har då valt fina föräldrar i alla fall.
Grattis till er båda!
Nåväl. Ett sms senare fick jag veta att ännu ett flickebarn har anlänt till vår värld. Hon ska tydligen vara perfekt, och det tror jag verkligen! Hon har då valt fina föräldrar i alla fall.
Grattis till er båda!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)