Ljuvliga Linda och ätstörningen

Ojdå. Den där rubriken hade ni inte väntat er va?

Och håll i hästarna, det betyder inte riktigt vad det vanligen betyder.

Jag och Ljuvliga Maken väntar som tidigare nämnts tillökning. En Krumelur växer i min mage. Den sparkar och hoppar och övar förmodligen Body Step för fullt.

Mitt liv fortsätter ungefär som förrut. Jag umgås med familjen, jobbar och tränar. Jag har ju som så himla tur med mina graviditeter. Inga foglossningar att klaga på, lite aggressivare och framförallt gråtmildare än vanligt, men inte värre än att livet fungerar.

Däremot maten.

Jag är känd för att vara den mest enkla personen att bjuda på mat. Jag älskar mat. Jag älskar att äta och är dessutom alltid hungrig, vilket gör att jag kan äta vad som helst när som helst. Min ämnesomsättning jobbar på och mitt matintag har aldrig bekymrat mig. Jag har aldrig räknat kalorier eller funderat över min vikt. Vi äger inte ens en våg.

I vår stad pågår däremot ett hälsoprojekt. Stadens invånare ska bli världens friskaste är det ödmjuka målet, och detta gäller inte minst de gravida och de ofödda fostren.

Vid inskrivningen räknades mitt BMI ut. BMI står för Body Mass Index och är ett rätt trubbigt och, i mina ögon, rätt fjantigt sätt att beräkna huruvida en person är överviktig eller underviktig eller alldeles ljuvligt lagom. Detta tillvägagångssätt tar inte hänsyn till muskelmassa eller fettprocent och därmed tycker inte jag att det visar någonting egentligen. Kanske att det kan ge en vink åt vilket håll det barkar, men någon exakt sanning är det banne mig inte.

Mitt BMI gav i alla fall idikationen att jag inte bör (läs: ska) gå upp mer än 8-11kg under graviditeten.

Ojdå.

Det var ju trist att höra. Under förra graviditeten gick jag upp ca 17kg och då ledde jag pass ända in i vecka 38, jag åt relativt hälsosamt och tyckte själv att jag såg fullkomligt normal ut - för att vara gravid alltså.

Om argumenten skulle handla om att jag skulle hålla vikten för att jag inte skulle bli tjock och ha svårt att komma tillbaka till min ursprungliga vikt efter förlossningen så skulle jag räcka finger åt sjukvården och tala om för dem att de kan "talk to the hand" eller ännu hellre "talk to the finger". Med ¨min livsstil så behöver jag garanterat inte oroa mig för min postgravida vikt. MEN, nu går argumentationen så här:

Om du överskrider gränsen på 11kg, så kommer jag att måsta varna dig. Allt över 11kg skulle betyda att du utsätter bäbisen för en risk. Det är inte bra för din bäbis.

Och, DET ringer i öronen på mig.

Det är inte bra för min bäbis. Det är inte bra för min bäbis. Om det är något fel på min bäbis så är det mitt fel. Det är fel på min bäbis. Jag kommer att mörda min bäbis.

Detta gör att jag räknar kalorier. Jag tänker på varenda onyttighet jag sätter i mig. Jag äter allt som jag vill äta, men jag njuter inte av det. Jag fokuserar på mat på ett sätt jag aldrig gjort tidigare.

Jag har ett stört ätbeteende.

Om 15 veckor kanske bäbisen är här. Då ska jag äta utan att tänka på kalorier. Förhoppningsvis. Min stora skräck är att beteendet ska ha sått ett frö i hjärnan på mig. Tänk om jag inte kan njuta av mat på samma sätt som tidigare?

Det tackar jag i så fall världens friskaste stad för.

Tack.