Pip är en mycket känslosam liten människa. Han kan bli väldigt arg, men då oftast i kombination med tårar och rinnande näsa.
"Jag vill inte vara med dig. Gå härifrån. Hejdå - för ALLTID" tjoar Pip och rusar in på sitt rum, för att sedan komma ut inom ca 30 sekunder och vara sig själv igen.
Då är han arg. Mycket ledsen. Och inte så lite upprörd över något.
Pip tycker inte om att ha fel, då blir han väldigt frustrerad. Eller, vaddå fel? I Pips värld kan Pip aldrig ha fel.
Mikro har varit en mycket godmodig bäbis. Från dag ett har vänner och bekanta förtjust utropat:
"Vilket fantastiskt lättsamt barn!!!"
Och, visst är han det. Eller?
Låt mig korrigera: Visst var han det!
Pip och Mikro har genomgått personlighetsförändringar.
Mikro har bytts ut till en ilsken liten, gående människa. Så länge han bara kunde sitta och vara tjock och glad, så var han nöjd och fantastiskt lättsam,
Nu är han en ilsken liten rackare. Han kastar saker omkring sig och skriker och gråter. Han öppnar varenda låda han hittar, slänger febrilt sakerna ur lådan och skrattar - för att sedan bli arg som ett bi när sakerna plockas tillbaka och han själv resolut blir bortkörd.
Mikro har tydligen ärvt mitt temperament... säger Ljuvliga Maken i alla fall. Jag förstår inte vad han menar, jag är ju lugnet själv. Lugn, glad och alltid oerhört ödmjuk.
Pip däremot. Han är nöjd och glad. Äter just nu som en mindre häst och sover som ett barn. Ja, han är ju ett barn - men ni förstår vad jag menar.
Vojne vojne. Tänk om bägge två kunde vara nöjda - samtidigt?
Men, å andra sidan. Jag har hellre ett nöjt barn och ett argt barn än två arga barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar