Vårt hus är hemsökt. Det försvinner saker titt som tätt och jag svär på att det har suttit en kille med gul T-shirt vid vår säng en natt. Och nej, det var inte ljuvliga maken och nej, jag var inte onykter heller. Jag trodde att spökkillen hade flyttat till min fd kollega Plupp, men han verkar ha flyttat tillbaka.
Nåväl. Det har försvunnit saker, som sagt. Ljuvliga Makens klocka är spårlöst borta. Det kan vara så att den ligger i en soffa som numera är såld. I så fall blev nog köparen glad. Det har försvunnit andra saker också. Vid varje tvätt försvinner minst varannan sock. Aldrig samma par, så nu har vi miljarder med omaka sockar. En massa saker alltså.
När jag var hemma hos Lizzy Be så träffade jag hennes ljuvliga avkomma. Avkomman tog ett stadigt grepp om min tröja, drog ner urringningen, tittade förvånat och sa: "Båttah" (borta)
Ja, käre avkomma till Lizzy Be. Nog är det något som är borta alltid, men det blir lätt så efter två barn. Det kommer du kanske att bli varse någongång med någon framtida fru eller så.
Men, låt oss skylla på killen med gul T-shirt. Han har nog tagit dem också.
lördag 31 december 2011
fredag 30 december 2011
Ljuvliga Linda firar 100 inlägg
Starkt jobbat va?
100 inlägg på några månader. Nu kommer det att bli färre. Inte för att jag har funnit tjusningen med stretch eller något annat otyg, utan för att jag snart ska tillbaka på arbetsplatsen.
Hur ska vi fira denna händelse då? Att det blivit 100 inlägg, alltså.
Jo, det firar jag med att tänka på att jag har hysteriskt fina människor i min närhet. När jag flyttade tillbaka till vår stad efter att ha bott i den fantastiska staden 12 mil söderut grät jag titt som tätt. Hur i hela fridens dagar skulle jag kunna trivas här igen? Jag kände ingen längre och i ärlighetens namn hade jag inte lust att lära känna någon heller. Jag hade nog bestämt mig för att inte trivas.
Men, så fick jag jobb på vuxenutbildningen här i staden och där fanns Lizzy Be. Fin människa den där Lizzy Be. Och sedan flöt det på, det blev allt svårare att inte trivas.
Nu har jag en drös ljuvliga människor i mitt liv.
Tack ska ni ha. Ni är fina människor! Och jag tyck som om er. Mycket.
Gott Nytt År på er!
2012 blir ett bra år.
100 inlägg på några månader. Nu kommer det att bli färre. Inte för att jag har funnit tjusningen med stretch eller något annat otyg, utan för att jag snart ska tillbaka på arbetsplatsen.
Hur ska vi fira denna händelse då? Att det blivit 100 inlägg, alltså.
Jo, det firar jag med att tänka på att jag har hysteriskt fina människor i min närhet. När jag flyttade tillbaka till vår stad efter att ha bott i den fantastiska staden 12 mil söderut grät jag titt som tätt. Hur i hela fridens dagar skulle jag kunna trivas här igen? Jag kände ingen längre och i ärlighetens namn hade jag inte lust att lära känna någon heller. Jag hade nog bestämt mig för att inte trivas.
Men, så fick jag jobb på vuxenutbildningen här i staden och där fanns Lizzy Be. Fin människa den där Lizzy Be. Och sedan flöt det på, det blev allt svårare att inte trivas.
Nu har jag en drös ljuvliga människor i mitt liv.
Tack ska ni ha. Ni är fina människor! Och jag tyck som om er. Mycket.
Gott Nytt År på er!
2012 blir ett bra år.
torsdag 29 december 2011
Ljuvliga Linda, Francesco och det stilfulla teet
Francesco Totti är en ljuvligt vacker man. Min katt, som nu lever utekattliv i Kiruna, hette Francesco. Katten Francesco är en ljuvligt vacker katt.
Pip älskar filmen "Bilar". Nu gäller både Bilar 1, Bilar 2 och Bärgar´ns historier. I den nya filmen finns en tuff, italiensk, bil med. Den bilen heter... japp, Francesco. Med andra ord så får jag leka med Francesco varje dag nu. Hur ofta jag vill. För Pip, han vill ofta att vi ska leka med dessa bilar.
Förresten, har ni sett den där vidriga TV-reklamen för en av alla miljoner internet-dejt-sajter? Det är en grymt obehaglig man som tydligen har något superambitiöst jobb. Den äckliga mannen säger något i stil med "Jag är med på ... (internetsajten) för att jag vill hitta någon med lika höga ambitioner som jag". Läskigt och mycket obehaglig reklam. Och man.
I den andra versionen är det en minst lika obehaglig kvinna som pratar. Hon arbetar som inredningskonsult eller något sådant flashigt och utrycker sin önskan "Jag är med på ... för jag vill hitta en man med stil". Så kan man väl uttrycka sig, tänker ni kanske. Och javisst, det gör man väl som man vill. Men, kvinnan säger inte "stil". Hon säger "sssstiiiiiil".
Smaka på den:
SSSTIIIIIL
Visst blev ordet vidrigt?
Inte?
Jasså, det tycker jag. Men, jag lider tydligen av attitydsinkontinens* också. Jepp, det är ett av de nya orden som språkrådet lagt till på sin lista. Ljuvliga Maken tjoade och tyckte det var fenomenalt att min åkomma äntligen fått ett namn.
Nej, nu ska jag dricka mitt stilfulla te. Förlåt. Jag menar förstås det sssstiiiiilfulla teet. Se själva vilken stilfull teblomma som förgyller min enkla kväll.
För så sssstiiiiligt te dricker Ljuvliga Linda en vanlig torsdag.
* oförmåga att hålla sina åsikter för sig själv
Pip älskar filmen "Bilar". Nu gäller både Bilar 1, Bilar 2 och Bärgar´ns historier. I den nya filmen finns en tuff, italiensk, bil med. Den bilen heter... japp, Francesco. Med andra ord så får jag leka med Francesco varje dag nu. Hur ofta jag vill. För Pip, han vill ofta att vi ska leka med dessa bilar.
Förresten, har ni sett den där vidriga TV-reklamen för en av alla miljoner internet-dejt-sajter? Det är en grymt obehaglig man som tydligen har något superambitiöst jobb. Den äckliga mannen säger något i stil med "Jag är med på ... (internetsajten) för att jag vill hitta någon med lika höga ambitioner som jag". Läskigt och mycket obehaglig reklam. Och man.
I den andra versionen är det en minst lika obehaglig kvinna som pratar. Hon arbetar som inredningskonsult eller något sådant flashigt och utrycker sin önskan "Jag är med på ... för jag vill hitta en man med stil". Så kan man väl uttrycka sig, tänker ni kanske. Och javisst, det gör man väl som man vill. Men, kvinnan säger inte "stil". Hon säger "sssstiiiiiil".
Smaka på den:
SSSTIIIIIL
Visst blev ordet vidrigt?
Inte?
Jasså, det tycker jag. Men, jag lider tydligen av attitydsinkontinens* också. Jepp, det är ett av de nya orden som språkrådet lagt till på sin lista. Ljuvliga Maken tjoade och tyckte det var fenomenalt att min åkomma äntligen fått ett namn.
Nej, nu ska jag dricka mitt stilfulla te. Förlåt. Jag menar förstås det sssstiiiiilfulla teet. Se själva vilken stilfull teblomma som förgyller min enkla kväll.
För så sssstiiiiligt te dricker Ljuvliga Linda en vanlig torsdag.
 |
| Ljuvliga Maken tycker att den ljuvliga blomman är äcklig och ser ut som en insekt. Det tycker inte jag. |
* oförmåga att hålla sina åsikter för sig själv
söndag 25 december 2011
Ljuvliga Linda dagen efter
Igår var det Dopparedan. Vi doppade ingenting i någon gryta utan åt en massa annat trevligt och umgicks tillsammans. Ljuvliga familjen hemma hos min mamma och pappa samt min ena syster med familj.
Pip och Mikro somnade i vanlig tid hemma hos mormor och morfar, så Ljuvliga Maken och jag fick sova ensamma hemma i vår stora säng. Vi sov ut och känner oss pigga och utvilade idag.
I morse började jag tokstäda Pips rum för att ställa in de nya sakerna. Då slog det mig, än en gång, att ungen har väldigt lite leksaker. Det fanns liksom ingenting att städa undan. Naturligtvis var det ett bombnedslag och allt låg huller om buller, men det är inga mängder att tala om. De nya leksakerna var också väldigt få.
Ljuvliga mamman fick lite ont i hjärtat och sa det till sin Ljuvliga Make. Tack och lov är Ljuvliga Maken en väldigt klok man:
- Men, Linda. Pip klagar inte. Han är jätteglad för de leksaker han har och tycker inte alls att han har för lite leksaker. Han är jättenöjd. Det är bara för att du jämför med andra barn - och det mår varken du eller någon annan bra av.
Det är tur att jag har Ljuvliga Maken. Han får mig att minnas mina egna värderingar och vad jag faktiskt tycker är viktigt i familjelivet. Inte är det materiella leksaker i alla fall. Vi har ju faktiskt roligast jag och Pip, när vi är ute och leker eller pysslar med pysselsaker. Det tycker nog både han och jag. Sedan älskar han sina bilar, men de tycker inte jag är roliga. De får han leka med tillsammans med sin pappa eller kompisar.
Mitt i mina funderingar slog det mig: vilket enormt ansvar jag har, som mamma, att minnas mina värderingar och att inte föra över dumheter på ungen - bara för att jag jämför med andra. Det kommer han att göra i alla fall, inom kort.
Det är så lätt att dras med i hetsen och inte minst vid denna årstid. Och, vad andra människor tycker och gör - det ska jag faktiskt inte bry mig om. Det är inte relevant för vår familj. Det ska jag försöka minnas, och kanske är det så att det ska bli mitt nyårslöfte.
Att inte överge det jag tycker är viktigt.
God fortsättning, gott folk. Jag önskar er en trevlig juldag!
Pip och Mikro somnade i vanlig tid hemma hos mormor och morfar, så Ljuvliga Maken och jag fick sova ensamma hemma i vår stora säng. Vi sov ut och känner oss pigga och utvilade idag.
I morse började jag tokstäda Pips rum för att ställa in de nya sakerna. Då slog det mig, än en gång, att ungen har väldigt lite leksaker. Det fanns liksom ingenting att städa undan. Naturligtvis var det ett bombnedslag och allt låg huller om buller, men det är inga mängder att tala om. De nya leksakerna var också väldigt få.
Ljuvliga mamman fick lite ont i hjärtat och sa det till sin Ljuvliga Make. Tack och lov är Ljuvliga Maken en väldigt klok man:
- Men, Linda. Pip klagar inte. Han är jätteglad för de leksaker han har och tycker inte alls att han har för lite leksaker. Han är jättenöjd. Det är bara för att du jämför med andra barn - och det mår varken du eller någon annan bra av.
Det är tur att jag har Ljuvliga Maken. Han får mig att minnas mina egna värderingar och vad jag faktiskt tycker är viktigt i familjelivet. Inte är det materiella leksaker i alla fall. Vi har ju faktiskt roligast jag och Pip, när vi är ute och leker eller pysslar med pysselsaker. Det tycker nog både han och jag. Sedan älskar han sina bilar, men de tycker inte jag är roliga. De får han leka med tillsammans med sin pappa eller kompisar.
Mitt i mina funderingar slog det mig: vilket enormt ansvar jag har, som mamma, att minnas mina värderingar och att inte föra över dumheter på ungen - bara för att jag jämför med andra. Det kommer han att göra i alla fall, inom kort.
Det är så lätt att dras med i hetsen och inte minst vid denna årstid. Och, vad andra människor tycker och gör - det ska jag faktiskt inte bry mig om. Det är inte relevant för vår familj. Det ska jag försöka minnas, och kanske är det så att det ska bli mitt nyårslöfte.
Att inte överge det jag tycker är viktigt.
God fortsättning, gott folk. Jag önskar er en trevlig juldag!
fredag 23 december 2011
Ljuvliga Linda önskar er en GOD JUL!
Här sitter jag i soffan. Det är kvällen före dopparedan´och jag och Ljuvliga Maken har just rimmat klart till våra juleklappar. Ja, vi rimmar, vi. Så ljuvligt.
Framför mig ligger en påse med de förhatliga tomtarna. Någon måste trycka in beroendeframkallande substanser i de äckliga, rosa tomtarna för har man tagit en - då är det kört. Då är det bara att trycka i sig med illamåendet hängandes i halsen. Urk. Men, de är ju så goda, de där tomtarna.
Hur ljuvligt detta inlägg än verkar bli, så är det dags att avrunda och tänka på refrängen. Det är en dag i morgon också.
Jag vill önska er alla en god jul, och som min kära vän Lizzy Be sa: "och blir den inte god, så är den snart över".
Förresten, apropå ingenting: har man inte egna vingar, så kan man tillverka dem själv.
Framför mig ligger en påse med de förhatliga tomtarna. Någon måste trycka in beroendeframkallande substanser i de äckliga, rosa tomtarna för har man tagit en - då är det kört. Då är det bara att trycka i sig med illamåendet hängandes i halsen. Urk. Men, de är ju så goda, de där tomtarna.
Hur ljuvligt detta inlägg än verkar bli, så är det dags att avrunda och tänka på refrängen. Det är en dag i morgon också.
Jag vill önska er alla en god jul, och som min kära vän Lizzy Be sa: "och blir den inte god, så är den snart över".
Förresten, apropå ingenting: har man inte egna vingar, så kan man tillverka dem själv.
 |
| I morgon ska Pip vara ängel i ett julspel. Det blir mysigt att titta på. |
torsdag 22 december 2011
Ljuvliga Linda avslöjar sina hemliga knep!!!
Jag förstår ju på den massiva läsarstormen och de vulgärt många kommentarerna att ni är fruktansvärt nyfikna på det här med min stretchning. Hur ska det gå? Hur gör hon? Ska hon någonsin kunna nå sina egna tår med raka ben?
Ja, jag förstår att ni är spända av förväntan och så här dan före dan före dopparedan ska jag visa mina två bästa stretchtips.
Ja, jag förstår att ni är spända av förväntan och så här dan före dan före dopparedan ska jag visa mina två bästa stretchtips.
Nåväl: mitt bästa stretchtips är att läsa något trevligt medan ni utför en sådan tråkig syssla. Det går utmärkt att ligga på golvet, bulla upp huvudet och plugga koreografi.
Om ni känner att "ligga på golvet är inte riktigt min kopp te", så kan man även halvligga över köksbordet och läsa.
Jajjemen, det går även att plugga koreografi halvliggande på bordet. Då stretchas även rumpan ut. Jag har valt att ha en bylsig tröja, för då syns det inte lika tydligt att ryggen är krum som på en arg katt. Det ser ni alltså inte.
Opps! Nu skrev jag ju det.
Äh, det bjuder jag på.
Vad det är för korr jag läser? Body Combat så klart. Snart är det dags.
Första dagen på resten av mitt liv?
Idag går de flesta av mina arbetskamrater på jullov. Javisst, det är hemskt och skamligt på alla sätt och vis att dessa lata lärare inte arbetar under mellandagarna. Det ska minsann jag göra. Jag ska arbeta så svetten lackar. Det blir lätt så då det är dags att börja om att arbeta efter föräldraledigheten.
Jag har en helt ny kurs att läsa in mig på. Och, det känns toppen. Det känns jätteroligt att börja om att arbeta. Jag är helt övertygad om att jag kommer att bli en roligare mamma åt, framförallt, Pip när vi får längta lite efter varandra. Vi klättrar lite på varandra, jag och han just nu. Jag längtar även efter galningarna i mitt arbetsrum. Där är det högt i tak och vi kan kalla varandra elaka saker - utan att någon tar illa upp. Tror jag i alla fall.
Tänk om det inte är så? Tänk om de andra gråter hela nätterna för att jag är så elak? Hjälp! Men, det tror jag inte. De har nog mer skinn på näsan än så.
Det som känns lite skrämmande är dock att träffa eleverna - direkt! Jag skulle behöva minst en vecka att acklimatisera mig på arbetsplatsen. Det verkar dock som att jag kanske kan få en halv dag på mig i alla fall. Phu!
Tänk om det här är sista dagen som föräldraledig på heltid? Det är nog dags att producera fler ungar. Jag kommer att bli en sådan där galen tant, som i stället för katter har en drös med bäbisar och de blir bara fler och fler och aldrig tar det slut och nej jag tänker inte sätta punkt jag tänker skriva den längsta och mest osammanhängande meningen som jag någonsin skrivit utan att tänka ett dugg på stavning och satsradningar och och och...
Förlåt. Jag spårade visst ut.
Nä, det här har jag inte tid med. Nu ska jag stretcha i stället.
Tjingeling på er.
Jag har en helt ny kurs att läsa in mig på. Och, det känns toppen. Det känns jätteroligt att börja om att arbeta. Jag är helt övertygad om att jag kommer att bli en roligare mamma åt, framförallt, Pip när vi får längta lite efter varandra. Vi klättrar lite på varandra, jag och han just nu. Jag längtar även efter galningarna i mitt arbetsrum. Där är det högt i tak och vi kan kalla varandra elaka saker - utan att någon tar illa upp. Tror jag i alla fall.
Tänk om det inte är så? Tänk om de andra gråter hela nätterna för att jag är så elak? Hjälp! Men, det tror jag inte. De har nog mer skinn på näsan än så.
Det som känns lite skrämmande är dock att träffa eleverna - direkt! Jag skulle behöva minst en vecka att acklimatisera mig på arbetsplatsen. Det verkar dock som att jag kanske kan få en halv dag på mig i alla fall. Phu!
Tänk om det här är sista dagen som föräldraledig på heltid? Det är nog dags att producera fler ungar. Jag kommer att bli en sådan där galen tant, som i stället för katter har en drös med bäbisar och de blir bara fler och fler och aldrig tar det slut och nej jag tänker inte sätta punkt jag tänker skriva den längsta och mest osammanhängande meningen som jag någonsin skrivit utan att tänka ett dugg på stavning och satsradningar och och och...
Förlåt. Jag spårade visst ut.
Nä, det här har jag inte tid med. Nu ska jag stretcha i stället.
Tjingeling på er.
tisdag 20 december 2011
Ljuvliga Linda och stretch-eländet
Jag är stel som ett kylskåp. Och, inte blir det bättre av att jag i stort sätt endast tränat Body Pump och coreträning i höst. Visserligen har jag blivit stark som en oxe, men eftersom jag hatar att stretcha så har stelheten brett ut sig. En annan faktor är naturligtvis Mikro som gillar att bli buren. Det har inte hjälpt till med rörligheten så att säga.
Idag bestämde jag mig för att ta tag i detta elände. Jag ska trots allt börja om att leda Body Combat inom kort, och det känns inte så upplyftande att mina roundhouse kicks och side kicks knappt skulle kunna stänga respektive krossa Snövits och dvärgarnas hus. Så låga är de i dagsläget. Nu går skam på torra land igen, som vi åldringar säger.
Sagt och gjort. Jag har pressat mina stackars muskler till fullo idag, vilket i sin tur har lett till träningsvärken från "underjorden". Men, efter cirka en timme så kunde jag faktiskt nå mina fötter då jag satt med raka ben. Nu ska detta bli en vana, är det tänkt.
Så i stället för att underhålla er efter morgonpromenaden till och från Pips förskola blir det nu stretch. Ni får helt enkelt hålla er i skinnet och lita på att jag ska uppdatera er om alla spännande händelser som sker i mitt liv. Det kommer, jag lovar, jag ska inte lämna er i sticket.
Ännu.
Om något revolutionerande händer, som att jag skulle börja älska stretchning och tillbringa varje ledig stund med att sträcka ut mina lemmar, så lämnar jag er för gott.
Men, frukta icket.
Det är nog större chans att jag blir miljonär.
Idag bestämde jag mig för att ta tag i detta elände. Jag ska trots allt börja om att leda Body Combat inom kort, och det känns inte så upplyftande att mina roundhouse kicks och side kicks knappt skulle kunna stänga respektive krossa Snövits och dvärgarnas hus. Så låga är de i dagsläget. Nu går skam på torra land igen, som vi åldringar säger.
Sagt och gjort. Jag har pressat mina stackars muskler till fullo idag, vilket i sin tur har lett till träningsvärken från "underjorden". Men, efter cirka en timme så kunde jag faktiskt nå mina fötter då jag satt med raka ben. Nu ska detta bli en vana, är det tänkt.
Så i stället för att underhålla er efter morgonpromenaden till och från Pips förskola blir det nu stretch. Ni får helt enkelt hålla er i skinnet och lita på att jag ska uppdatera er om alla spännande händelser som sker i mitt liv. Det kommer, jag lovar, jag ska inte lämna er i sticket.
Ännu.
Om något revolutionerande händer, som att jag skulle börja älska stretchning och tillbringa varje ledig stund med att sträcka ut mina lemmar, så lämnar jag er för gott.
Men, frukta icket.
Det är nog större chans att jag blir miljonär.
måndag 19 december 2011
Idag tänker jag på er på arbetsplatsen
En kollega har lämnat oss alldeles för tidigt. Ett hastigt insjuknande ledde till en lika hastig död.
Mina tankar är idag hos er som stått henne nära. Det blir en tung jul för de närmaste.
Ibland får ens egna pyttebekymmer kliva åt sidan. Det känns så futtigt att klaga på småsaker då det finns så mycket viktigare saker i livet att fokusera på.
Det är vid sådana här tillfällen min existentiella ångest väcker nya tankar och jag hoppas verkligen på en god avslutning efter livet.
Vila i frid, kollega. Jag önskar att du får stillhet, lugn och en smärtfri tillvaro - var du än befinner dig.
Mina tankar är idag hos er som stått henne nära. Det blir en tung jul för de närmaste.
Ibland får ens egna pyttebekymmer kliva åt sidan. Det känns så futtigt att klaga på småsaker då det finns så mycket viktigare saker i livet att fokusera på.
Det är vid sådana här tillfällen min existentiella ångest väcker nya tankar och jag hoppas verkligen på en god avslutning efter livet.
Vila i frid, kollega. Jag önskar att du får stillhet, lugn och en smärtfri tillvaro - var du än befinner dig.
söndag 18 december 2011
Ljuvliga Linda är kitslig och irriterad men inte gravid
Jag får be så mycket om ursäkt i kväll. Jag känner mig på bråkhumör. Detta ger sig i uttryck att jag känner för att skriva dumma kommentarer i människors statusuppdateringar på fejjan (ja, som vi ungdomar kallar den). Jag känner även för att skriva elaka saker. Och, jag är ju ingen elak person - egentligt. Bara lite småelak, och det är stor skillnad. Jag är ju så ljuvlig egentligen.
Men, det är kanske inte så konstigt. Så här ser min mage ut i kväll.
Och nej, jag har inte blivit på smällen igen. Detta trots att Ljuvliga Maken tycker "att man ska göra det man är bra på och du är bra på att vara gravid".
Den ser ut så här efter en stor portion tomtegröt. Jag är väl inte helt ok med det här med laktos. Det blir lätt så att jag blir irriterad och elak då jag har ont i magen.
Dumt ätit av mig. Mycket dumt.
Men, det är kanske inte så konstigt. Så här ser min mage ut i kväll.
Och nej, jag har inte blivit på smällen igen. Detta trots att Ljuvliga Maken tycker "att man ska göra det man är bra på och du är bra på att vara gravid".
Den ser ut så här efter en stor portion tomtegröt. Jag är väl inte helt ok med det här med laktos. Det blir lätt så att jag blir irriterad och elak då jag har ont i magen.
Dumt ätit av mig. Mycket dumt.
Ljuvliga Linda i tårar över förstörd tradition. Eller så inte.
Ljuvliga familjen är inte så traditionsbunden. Vi ser oss som hyfsat positiva till förändringar - för det mesta.
Vissa traditioner bör dock inte ändras på. Vissa saker har fungerat utmärkt år efter år och vi har inte sett något skäl till förändring. Varför ändra ett vinnande koncept - så att säga? Det som varit så trevligt varje år. Det som jag trott alla tyckt vara så trevligt varje år. Det visade sig inte vara ett vinnande koncept, trots allt.
För ibland ikullkastas hela ens värld. Ibland dras tryggheten ifrån en lika snabbt som en gris blinkar. Det jag har trott varit heligt och oförändringsbart visar sig vara lika lättombytligt som vad som helst. Och nu talar jag om viktiga saker. Mycket viktiga saker.
I år är ett sådant år.
I år har det skett förändringar som jag inte riktigt varit beredd på.
Vi har klätt julgranen en vecka innan julafton.
Nu går skam på torra land. Skämmes.
Se så grann den blev. Granen. Granen står så grön och grann i stugan, så att säga.
Och vet ni? Jag skäms inte ett dugg. Vi tyckte att det skulle passa att bryta en tradition just i år och så fick det bli. Bäst att njuta av den granna grönskan innan den har barrat ner hela huset.
Men, visst gör det lite ont i hjärtat. Vi har ju alltid klätt granen dan före dopparedan.
Förresten. Det ryktas om att var åttonde svensk tjuvar sig en gran. Det har vi inte gjort. Så det så.
Vissa traditioner bör dock inte ändras på. Vissa saker har fungerat utmärkt år efter år och vi har inte sett något skäl till förändring. Varför ändra ett vinnande koncept - så att säga? Det som varit så trevligt varje år. Det som jag trott alla tyckt vara så trevligt varje år. Det visade sig inte vara ett vinnande koncept, trots allt.
För ibland ikullkastas hela ens värld. Ibland dras tryggheten ifrån en lika snabbt som en gris blinkar. Det jag har trott varit heligt och oförändringsbart visar sig vara lika lättombytligt som vad som helst. Och nu talar jag om viktiga saker. Mycket viktiga saker.
I år är ett sådant år.
I år har det skett förändringar som jag inte riktigt varit beredd på.
Vi har klätt julgranen en vecka innan julafton.
Nu går skam på torra land. Skämmes.
 |
Och vet ni? Jag skäms inte ett dugg. Vi tyckte att det skulle passa att bryta en tradition just i år och så fick det bli. Bäst att njuta av den granna grönskan innan den har barrat ner hela huset.
Men, visst gör det lite ont i hjärtat. Vi har ju alltid klätt granen dan före dopparedan.
Förresten. Det ryktas om att var åttonde svensk tjuvar sig en gran. Det har vi inte gjort. Så det så.
lördag 17 december 2011
Ljuvliga Linda kapitulerar
Marcus i all ära, men när det kommer till spurter så finns det bara en gudabenådad talang. Petter är den starkast lysande stjärnan i längdskidsspåren.
Det är bara att kapitulera.
Det är bara att ta av sig hatten och buga ända ner till marken.
Jag har kapitulerat. Jag är kär i Petter Northug. Det går inte att låta bli att älska en sådan talang.
Det är bara att kapitulera.
Det är bara att ta av sig hatten och buga ända ner till marken.
Jag har kapitulerat. Jag är kär i Petter Northug. Det går inte att låta bli att älska en sådan talang.
 |
| Sympatisk? Det vet jag inte, och inte bryr jag mig heller. Inte idag. |
torsdag 15 december 2011
Det borde jag ha förstått...
Eftersom mina barn har en IQ på helt ouppnåeliga siffror (jepp, det har de ärvt från mig) så borde jag ha förstått att Mikro skulle läsa blogginlägget om honom och hans sömn. Jag menar, inte 9 månader fyllda men fullt kapabel till att både starta en dator och läsa. Inte illa va? Men, med sådan mor...
I kväll valde Mikro nämligen att inte sova alls. Jag kan meddela att snorisen somnade 21.50. Då var jag så less att det bokstavligen kröp under skinnet på mig. Det kan vara så att mina stresshormoner sköt i höjden och att ungen påverkades av detta. Jag vet inte säkert, men det kan nog vara så.
Eller så gjorde han det bara för att jäklas.
Det kan nog vara så också. Intelligent som han är, Mikro. Och så ljuvligt retsam.
Nu var det tänkt att jag skulle sova också. Jippie. 40 minuter egentid idag. Trevligt, trevligt.
Tack och godnatt
I kväll valde Mikro nämligen att inte sova alls. Jag kan meddela att snorisen somnade 21.50. Då var jag så less att det bokstavligen kröp under skinnet på mig. Det kan vara så att mina stresshormoner sköt i höjden och att ungen påverkades av detta. Jag vet inte säkert, men det kan nog vara så.
Eller så gjorde han det bara för att jäklas.
Det kan nog vara så också. Intelligent som han är, Mikro. Och så ljuvligt retsam.
Nu var det tänkt att jag skulle sova också. Jippie. 40 minuter egentid idag. Trevligt, trevligt.
Tack och godnatt
Ljuvliga Linda och sagan utan lyckligt slut
Det var en gång en småstad i norra delen av Svea Rike. Den lilla staden styrdes med järnhand av ett gäng politiker utan handlingskraft. Politikerna tyckte att de kunde visa sin makt genom att vara omständliga och dåliga på att ta beslut. Så länge de kunde sitta inne med beslutsförfattande, så hade de övertaget, tyckte politikerna.
I centrum av den lilla staden fanns ett torg. Torget bestod till största del av stenyta - och inte så mycket mer. Politikerna tyckte att stadens invånare kunde få komma till tals med vad de ville skulle hända på torget. Invånarna tjoade och stimmade, men sedan hände inte så mycket mer. Det kan vara så att politikerna tänkte: "om vi väntar väldigt länge med beslutet, då kommer invånarna att tröttna och i bästa fall glömma alltsammans och så slipper vi göra något".
Längs Svea Rikes kust skulle en tågbana dras. Alla invånare tyckte att det var en toppenidé. Tänk så lätt det skulle kunna vara att arbeta på en annan ort. Men, det tyckte inte politikerna. De tyckte att det var bättre att ge information om att det var en bra idé, men när det kom till kritan var det bäst att dra öronen åt sig och vända kappan åt det håll det passade bäst. Några politiker stod på sig och tyckte att det var en bra idé även i verkligheten, men då inte alla tyckte så - tja, då blev det som det blev.
Det var synd om den lilla staden. Invånarna började fly fältet och söka sig till annan ort.
Men, sagan fortsätter och hur slutet blir vet fortfarande ingen. Det verkar dock bli svårt att få till ett lyckligt slut.
Mycket frustrerande.
I centrum av den lilla staden fanns ett torg. Torget bestod till största del av stenyta - och inte så mycket mer. Politikerna tyckte att stadens invånare kunde få komma till tals med vad de ville skulle hända på torget. Invånarna tjoade och stimmade, men sedan hände inte så mycket mer. Det kan vara så att politikerna tänkte: "om vi väntar väldigt länge med beslutet, då kommer invånarna att tröttna och i bästa fall glömma alltsammans och så slipper vi göra något".
Längs Svea Rikes kust skulle en tågbana dras. Alla invånare tyckte att det var en toppenidé. Tänk så lätt det skulle kunna vara att arbeta på en annan ort. Men, det tyckte inte politikerna. De tyckte att det var bättre att ge information om att det var en bra idé, men när det kom till kritan var det bäst att dra öronen åt sig och vända kappan åt det håll det passade bäst. Några politiker stod på sig och tyckte att det var en bra idé även i verkligheten, men då inte alla tyckte så - tja, då blev det som det blev.
Det var synd om den lilla staden. Invånarna började fly fältet och söka sig till annan ort.
Men, sagan fortsätter och hur slutet blir vet fortfarande ingen. Det verkar dock bli svårt att få till ett lyckligt slut.
Mycket frustrerande.
onsdag 14 december 2011
Ljuvliga Linda har löst mysteriet varför Mikro bara vill sitta
Det är synd om Mikro. Hans vardagar (ja, i stort sätt alla dagar) är rätt enformiga. Stackars lille vän. Så här kan en dag se ut.
07.15 vaknar med ett, som vanligt, gott humör. Äter välling med stor aptit.
08.30 på med ytterkläder. Dags att promenera med Pip till förskolan.
09.30 hemma igen. Pust. Dags för mellanmål, nu blir det gröt.
10.00 sovdags. Nu är det bäst för Mikro att han sover dryga två timmar. Annars blir både han och jag på ett ruskigt humör.
12.00 vaknar igen. Nu är det dags att äta lunch! Nam nam!
12.15 nu äntligen får Mikro leka lite. Nu vill han sitta och titta och smaska på någon god leksak
13.30 på med ytterkläder igen. Dags att promenera för att hämta Pip från förskolan.
14.30 cirka. Hemma igen. Dags för mellanmål. Banan och kesella. Nam nam!
15.00 trött igen. Dags att sova eftermiddag.
16.30 då väcker jag Mikro. Nu får det vara färdigsovit! Mikro är fortfarande vid gott mod. Han har ett härligt, lugnt temprament den lille.
Sedan får Mikro leka fram till cirka 19.00. Då är han trött och hungrig. IGEN. Vällingtajm och sedan god natt!
Som ni ser så är det inte mycket tid för Mikro att lära sig andra saker än att sitta och äta. Det ryms inte på schemat. Stackars liten.
Men, det ska nog bli folk av honom också. Det blev det ju av Pip, och inte var han speciellt aktiv av sig han heller.
07.15 vaknar med ett, som vanligt, gott humör. Äter välling med stor aptit.
08.30 på med ytterkläder. Dags att promenera med Pip till förskolan.
09.30 hemma igen. Pust. Dags för mellanmål, nu blir det gröt.
10.00 sovdags. Nu är det bäst för Mikro att han sover dryga två timmar. Annars blir både han och jag på ett ruskigt humör.
12.00 vaknar igen. Nu är det dags att äta lunch! Nam nam!
12.15 nu äntligen får Mikro leka lite. Nu vill han sitta och titta och smaska på någon god leksak
13.30 på med ytterkläder igen. Dags att promenera för att hämta Pip från förskolan.
14.30 cirka. Hemma igen. Dags för mellanmål. Banan och kesella. Nam nam!
15.00 trött igen. Dags att sova eftermiddag.
16.30 då väcker jag Mikro. Nu får det vara färdigsovit! Mikro är fortfarande vid gott mod. Han har ett härligt, lugnt temprament den lille.
Sedan får Mikro leka fram till cirka 19.00. Då är han trött och hungrig. IGEN. Vällingtajm och sedan god natt!
Som ni ser så är det inte mycket tid för Mikro att lära sig andra saker än att sitta och äta. Det ryms inte på schemat. Stackars liten.
Men, det ska nog bli folk av honom också. Det blev det ju av Pip, och inte var han speciellt aktiv av sig han heller.
Ljuvliga Linda peppar
Ikväll ska jag skvallra med Fröken S. Det ni!
Oj, oj, oj, vad vi har mycket att ta igen.
Liks piks.
Oj, oj, oj, vad vi har mycket att ta igen.
Liks piks.
tisdag 13 december 2011
Ljuvligt Lucia-tuff-tuff-tåg + extramaterial!
Idag är det Lucias dag. Det verkar vädergudarna ha förträngt. Regn och rusk hör välan inte Lucia till? Lucia, det är för övrigt ett riktigt fint namn. Om jag får en dotter någon gång skulle jag vilja att hon hette Lucia. Ljuvliga Lucia. Det vill inte Ljuvliga Maken. "Aldrig i livet" ryter Ljuvliga maken, "det kan du fetglömma, Ljuvliga Hustru".
Nåväl. Jag, Mikro och diverse släkt till Pip har idag besökt förskolan för att beskåda de ljuvliga pluttarna som sjungit julsånger i snön. ÅH! vad de är söta. Riktiga sötnötter! Det var skönt att det inte var så kallt. Förra året stod vi och huttrade i -30 grader. Det var lite väl vintrigt, tyckte vi då.
Det är förbjudet att fota förskolans luciatåg. Detta för att det finns barn med skyddad identitet. Självklart får man fota sitt eget barn om man vill. Det ville jag. Och, tänk! I år hade jag med mig kameran. Så några suddiga närbilder på Pip blev det allt. Däremot får inte ni se dem. Liks piks.
Ljuvliga familjen är förmodligen den sämsta familjen på att fota. Vi glömmer kameran i tid och otid. Vi tog inte ett enda kort vid Mikros dop. Inte heller på kusinernas dop. Det är inte vår grej. Eller, att glömma kameran - det är vår grej. Lite korkat av oss, så klart, men jag kan samtidigt tycka att det är rätt skönt att leva livet i verkligheten och inte bara genom en kameralins. Många verkar tycka tvärtom. Det fotas och fotas och fotas och sedan undrar jag lite förstrött om människorna överhuvudtaget har hunnit uppleva något. Sådana som åker utomlands och fotar och fotar och fotar. Bilden kan ändå aldrig återge känslan, kan jag tycka. Sedan är det naturligtvis trevligt att ha några bilder som minne. Om man kommer ihåg kameran vill säga.
Just ja. Jag lovade i rubriken att det skulle bli extramaterial idag! Här kommer det! Pip har skrivit två verser till, till vår ljuvliga sång. De första två kan ni läsa om här. Här kommer de nyskrivna verserna.
Vers 3
Pip är en kortkalsong
kortkalsong
kortkalson
Pip är en kortkalsong
KORTKALSONG
Vers 4
Mamma är en stor kalsong
stor kalsong
stor kalsong
Mamma är en stor kalsong
STOR KALSONG
Så där ja! Nu är vi också inkluderade i familjesången.
Nåväl. Jag, Mikro och diverse släkt till Pip har idag besökt förskolan för att beskåda de ljuvliga pluttarna som sjungit julsånger i snön. ÅH! vad de är söta. Riktiga sötnötter! Det var skönt att det inte var så kallt. Förra året stod vi och huttrade i -30 grader. Det var lite väl vintrigt, tyckte vi då.
Det är förbjudet att fota förskolans luciatåg. Detta för att det finns barn med skyddad identitet. Självklart får man fota sitt eget barn om man vill. Det ville jag. Och, tänk! I år hade jag med mig kameran. Så några suddiga närbilder på Pip blev det allt. Däremot får inte ni se dem. Liks piks.
Ljuvliga familjen är förmodligen den sämsta familjen på att fota. Vi glömmer kameran i tid och otid. Vi tog inte ett enda kort vid Mikros dop. Inte heller på kusinernas dop. Det är inte vår grej. Eller, att glömma kameran - det är vår grej. Lite korkat av oss, så klart, men jag kan samtidigt tycka att det är rätt skönt att leva livet i verkligheten och inte bara genom en kameralins. Många verkar tycka tvärtom. Det fotas och fotas och fotas och sedan undrar jag lite förstrött om människorna överhuvudtaget har hunnit uppleva något. Sådana som åker utomlands och fotar och fotar och fotar. Bilden kan ändå aldrig återge känslan, kan jag tycka. Sedan är det naturligtvis trevligt att ha några bilder som minne. Om man kommer ihåg kameran vill säga.
Just ja. Jag lovade i rubriken att det skulle bli extramaterial idag! Här kommer det! Pip har skrivit två verser till, till vår ljuvliga sång. De första två kan ni läsa om här. Här kommer de nyskrivna verserna.
Vers 3
Pip är en kortkalsong
kortkalsong
kortkalson
Pip är en kortkalsong
KORTKALSONG
Vers 4
Mamma är en stor kalsong
stor kalsong
stor kalsong
Mamma är en stor kalsong
STOR KALSONG
Så där ja! Nu är vi också inkluderade i familjesången.
måndag 12 december 2011
Ljuvliga Linda ryter ifrån om vintern
Det är rätt stor skillnad att vara föräldraledig med ett eller två barn, må jag säga. När jag var hemma med Pip, hade vi på vår höjd klätt på oss vid den här tidpunkten på dygnet. Vi lufsade omkring (eller, jag lufsade omkring - Pip kunde inte ännu) och gjorde inget större väsen av oss. Tog dagen som den kom, så att säga.
Idag har jag hunnit promenera den dagliga promenaden på 4 km till och från förskola. Detta med både vagn och bob i -17-gradig kyla. Hurrvas-burrvas! Gångvägarna var plogade, ja till och med vår gata var plogad. Och, det ska ni veta - det är inte varje dag den plogas. Vi bor i ett område där allt associeras till vinter. Snö, is, skidor, liftar och så vidare. Ja, ni fattar säkert. Kommunen verkar tycka att ett sådant kvarter ska hållas vintrigt. Det tycker inte jag. Ploga efter varje snöfall vettja, det skulle göra allt så mycket lättare.
Oj, nu kom jag visst in på ett sidospår. Jag ber så mycket om ursäkt.
Nåväl. Jag har alltså hunnit både promenera och städa igenom huset redan. På vägen hem från förskolan hade den yngre sonen den dåliga smaken att somna ca 100 meter från vårt hus. Det gillas inte alls av mig. Om ungen somnar då vagnen är i rullning kan man ge sig den på att ungen vaknar 30 minuter efter att vagnen stannat. Det är visserligen inte så konstigt, jag somnar på bussen då den är i rullning och vaknar varje gång den stannar. Mycket irriterande.
Men, det var då värst vad jag hade svårt för att hålla mig till ämnet idag! Förlåt än en gång.
Nåväl! Vad göra då när ungen så opassande somnat? Jo, då väcker jag honom och stoppar i honom en tallrik gröt. Här ska det inte vara några 30-minuterssovningar på förmiddagarna. Då blir både ungen och mamman på mycket dåligt humör. Efter gröten stoppas således barnet tillbaka in i vagnen och sover sedan gott i minst två timmar. Det kan jag rekommendera. Mycket trevligt!
Nu var det dock vintern detta inlägg skulle handla om. Så. nu är det dags för Ljuvliga Linda att ryta ifrån.
Jag ger kylan december ut. Sedan förväntar jag mig välpreparerade skidspår, en temperatur på cirka -5 grader och strålande sol. Varje dag.
Och hör sedan!
Idag har jag hunnit promenera den dagliga promenaden på 4 km till och från förskola. Detta med både vagn och bob i -17-gradig kyla. Hurrvas-burrvas! Gångvägarna var plogade, ja till och med vår gata var plogad. Och, det ska ni veta - det är inte varje dag den plogas. Vi bor i ett område där allt associeras till vinter. Snö, is, skidor, liftar och så vidare. Ja, ni fattar säkert. Kommunen verkar tycka att ett sådant kvarter ska hållas vintrigt. Det tycker inte jag. Ploga efter varje snöfall vettja, det skulle göra allt så mycket lättare.
Oj, nu kom jag visst in på ett sidospår. Jag ber så mycket om ursäkt.
Nåväl. Jag har alltså hunnit både promenera och städa igenom huset redan. På vägen hem från förskolan hade den yngre sonen den dåliga smaken att somna ca 100 meter från vårt hus. Det gillas inte alls av mig. Om ungen somnar då vagnen är i rullning kan man ge sig den på att ungen vaknar 30 minuter efter att vagnen stannat. Det är visserligen inte så konstigt, jag somnar på bussen då den är i rullning och vaknar varje gång den stannar. Mycket irriterande.
Men, det var då värst vad jag hade svårt för att hålla mig till ämnet idag! Förlåt än en gång.
Nåväl! Vad göra då när ungen så opassande somnat? Jo, då väcker jag honom och stoppar i honom en tallrik gröt. Här ska det inte vara några 30-minuterssovningar på förmiddagarna. Då blir både ungen och mamman på mycket dåligt humör. Efter gröten stoppas således barnet tillbaka in i vagnen och sover sedan gott i minst två timmar. Det kan jag rekommendera. Mycket trevligt!
Nu var det dock vintern detta inlägg skulle handla om. Så. nu är det dags för Ljuvliga Linda att ryta ifrån.
Jag ger kylan december ut. Sedan förväntar jag mig välpreparerade skidspår, en temperatur på cirka -5 grader och strålande sol. Varje dag.
Och hör sedan!
 |
| Detta ser jag från fönstret just nu. Vackert. Något annat kan jag inte säga. Kylan till trots. |
söndag 11 december 2011
Ljuvliga Linda och Pip spenderar kvalitetstid tillsammans
Ibland spenderar vi kvalitetstid tillsammans, Pip och jag. Idag var en sådan dag. Det var dags för det stora Lucia-tuff-tuff-tåget. Spännande var det! Och bra gick det. Pip accepterade till fullo att han inte skulle få köra tåget, utan vara passagerare som alla andra barn.
Med ett stadigt grepp om Kusin T:s hand gick Pip in i kyrkan. Väl framme vid altarringen sjöng alla barnen som ljuva änglar och OM de var söta. Intet ett öga var torrt. Inte mitt i alla fall. Mammahjärtat svällde över på alla bredder och jag ville ställa mig upp och tjoa: "Den fin-fina, underbara lilltomten är min. Min!!!"
Det fanns ingen hejd på min stolthet.
Efter Lucia-tuff-tuff-tåg, fika, ringdans runt gran och besök av en mycket tokig tomte, var det dags att åka hem.
Denna dag, denna 3:e söndagen i advent, fick jag spendera tillsammans med Lill-Pip helt själv. Vi åkte bob, vi byggde snölyktor - som fortfarande brinner tjusigt utanför vårt hus - och vi myste. En riktig kvalitetsdag.
Efter middagen kände jag dock att jag behövde lite en stund för mig själv, så jag kröp ner i badkaret och läste en bok. Genom badrumsdörren hör jag Pip sjunga sången som vi sjunger tillsammans för att reta Ljuvliga Maken. Det är en sång som verkligen för oss närmare varandra, vi skriksjunger och skrattar och tycker att vi är fantastiskt roliga. Jag tänkte bjuda er på den i kväll.
Pappa är en långkalsong
Text: Ljuvliga Linda och Pip
Musik: Trad. (Ingen rädder för vargen är)
Pappa är en långkalsong
långkalsong
långkalsong
Pappa är en långkalsong
LÅNGKALSONG
Ibland är vi så tokiga att vi även sjunger en vers till.
Mikro är en minikalsong
minikalsong
minikalsong
Mikro är en minikalsong
MINIKALSONG
Ja, det är sådant som för oss närmare varandra, Pip och jag. Jag kan rekommendera kvalitetstid med barnen. Speciellt om man har flera barn. Att få pussa och krama och mysa med det äldre barnet på egen hand är obetalbart.
Förresten. Med en sådan fantastisk text inser jag just nu att jag är en gudabenådad talang på textförfattande. Jag borde skicka bidrag till Melodifestivalen.
Med ett stadigt grepp om Kusin T:s hand gick Pip in i kyrkan. Väl framme vid altarringen sjöng alla barnen som ljuva änglar och OM de var söta. Intet ett öga var torrt. Inte mitt i alla fall. Mammahjärtat svällde över på alla bredder och jag ville ställa mig upp och tjoa: "Den fin-fina, underbara lilltomten är min. Min!!!"
Det fanns ingen hejd på min stolthet.
 |
| Ljuvliga barn. Ljuvliga Pip och Ljuvliga Kusin T. |
Efter Lucia-tuff-tuff-tåg, fika, ringdans runt gran och besök av en mycket tokig tomte, var det dags att åka hem.
Denna dag, denna 3:e söndagen i advent, fick jag spendera tillsammans med Lill-Pip helt själv. Vi åkte bob, vi byggde snölyktor - som fortfarande brinner tjusigt utanför vårt hus - och vi myste. En riktig kvalitetsdag.
Efter middagen kände jag dock att jag behövde lite en stund för mig själv, så jag kröp ner i badkaret och läste en bok. Genom badrumsdörren hör jag Pip sjunga sången som vi sjunger tillsammans för att reta Ljuvliga Maken. Det är en sång som verkligen för oss närmare varandra, vi skriksjunger och skrattar och tycker att vi är fantastiskt roliga. Jag tänkte bjuda er på den i kväll.
Pappa är en långkalsong
Text: Ljuvliga Linda och Pip
Musik: Trad. (Ingen rädder för vargen är)
Pappa är en långkalsong
långkalsong
långkalsong
Pappa är en långkalsong
LÅNGKALSONG
Ibland är vi så tokiga att vi även sjunger en vers till.
Mikro är en minikalsong
minikalsong
minikalsong
Mikro är en minikalsong
MINIKALSONG
Ja, det är sådant som för oss närmare varandra, Pip och jag. Jag kan rekommendera kvalitetstid med barnen. Speciellt om man har flera barn. Att få pussa och krama och mysa med det äldre barnet på egen hand är obetalbart.
Förresten. Med en sådan fantastisk text inser jag just nu att jag är en gudabenådad talang på textförfattande. Jag borde skicka bidrag till Melodifestivalen.
Ljuvliga Linda och avsaknaden av gudabenådad talang
Jag är som hyfsad på det mesta. Jag målar ok. Jag sjunger ok. Jag dansar kanske inte fullt ok, men inte sämst heller. Jag är kanske lite mer kreativ än genomsnittet. Jag presterar klart sämre än medelmåttan i lagsporter, men jag presterar förmodligen bättre än medel vad gäller gruppträning.
Men. Jag besitter inte någon gudabenådad talang. Det är lite trist. Jag önskar att jag kunde vara bäst på något. Eller åtminstonde kunna tävla i något utan att måsta komma lååååååångt ner på placeringslistan. Det gäller väl främst idrott kanske. Jag har inga som helst planer på att tävla i kreativitet. Jag har i och för sig inga som helst planer på att tävla i fysisk aktivitet heller.
Det är lite frusterande att det liksom är kört nu. Jag kan inte gärna bli konståkningsstjärna vid 30 års ålder. Eller hockeyproffs. Eller speedwayförare.
Det är lite trösterikt att Åsa Sandell blev boxare vid dryga 27 års ålder. Då känns det inte kört.
Jag ska nog bli schackproffs. För det har jag garanterat tålamodet för.
Eller så inte.
Suck.
Men. Jag besitter inte någon gudabenådad talang. Det är lite trist. Jag önskar att jag kunde vara bäst på något. Eller åtminstonde kunna tävla i något utan att måsta komma lååååååångt ner på placeringslistan. Det gäller väl främst idrott kanske. Jag har inga som helst planer på att tävla i kreativitet. Jag har i och för sig inga som helst planer på att tävla i fysisk aktivitet heller.
Det är lite frusterande att det liksom är kört nu. Jag kan inte gärna bli konståkningsstjärna vid 30 års ålder. Eller hockeyproffs. Eller speedwayförare.
Det är lite trösterikt att Åsa Sandell blev boxare vid dryga 27 års ålder. Då känns det inte kört.
Jag ska nog bli schackproffs. För det har jag garanterat tålamodet för.
Eller så inte.
Suck.
Ljuvliga Linda recenserar glögg: Del 7 och 8
Så där ja. Då måste jag recensera två glögger i efterhand. Det är två starkvinsglögger, så de kan inte hittas på den lokala matvarubutiken. Så då vet ni det. Vill ni dricka dem, är det bäst att besöka "gröna skylten", som ungdomarna inte säger.
Glöggtest 7
Herrljunga starkvinsglögg med smak av rom och choklad
Shit pommes, här har vi en glögg som verkligen inte smakade saft. Jag kanske skulle kalla den Herrljunga sprit med smak av glögg i stället. För detta var starkt. Jag dunkade i en handfull russin, som snabbt blev romrussin - om ni förstår vad töntiga, men ack så ljuvliga, Linda menar.
Gott då? Jovars. Men glögg ska, i min värld, smaka glögg i första hand.
Betyg: LLL
Glöggtest 8
Biskopens blandning, starkvinsglögg
Jag vet egentligen inte vad Biskopen har blandat i glöggen. Förmodligen samma sak som de flesta andra glöggtillverkare. Basen är rött vin med normala, vanliga glöggkryddor. Jag kan personligen tycka att Biskopen inte var så vågad i sin blandning. Lite trist. Det hade varit häftigt om herr Biskop tryckt in något oväntat som vitpeppar eller salt eller någon annan spännande krydda.
Lite för söt. Lite för trist. Lite för väntad för att tillfredsställa en mycket petig, och svårflirtad - men ack så ljuvlig - Linda.
Betyg: LL
Glöggtest 7
Herrljunga starkvinsglögg med smak av rom och choklad
Shit pommes, här har vi en glögg som verkligen inte smakade saft. Jag kanske skulle kalla den Herrljunga sprit med smak av glögg i stället. För detta var starkt. Jag dunkade i en handfull russin, som snabbt blev romrussin - om ni förstår vad töntiga, men ack så ljuvliga, Linda menar.
Gott då? Jovars. Men glögg ska, i min värld, smaka glögg i första hand.
Betyg: LLL
Glöggtest 8
Biskopens blandning, starkvinsglögg
Jag vet egentligen inte vad Biskopen har blandat i glöggen. Förmodligen samma sak som de flesta andra glöggtillverkare. Basen är rött vin med normala, vanliga glöggkryddor. Jag kan personligen tycka att Biskopen inte var så vågad i sin blandning. Lite trist. Det hade varit häftigt om herr Biskop tryckt in något oväntat som vitpeppar eller salt eller någon annan spännande krydda.
Lite för söt. Lite för trist. Lite för väntad för att tillfredsställa en mycket petig, och svårflirtad - men ack så ljuvlig - Linda.
Betyg: LL
fredag 9 december 2011
Ljuvliga Linda tänker tillbaka på lördagen den 17 juli, 2010
Jag och Ljuvliga Maken gifte oss för ett och ett halvt år sedan. Det var en ljuvlig dag. På alla sätt och vis.
Ibland tänker jag att det är sorgligt att jag aldrig mer kommer att få gå på ett sådant underbart bröllop, som vi hade. Det var perfekt. Ljuvlig musik. Ljuvliga gäster. Ljuvligt värdpar.
Det ljuvliga värdparet hade planerat festen på så sätt att det inte kan slås. Det var den bästa bröllopsfesten i mannaminne. Jag har bara ljuva tankar om vår bröllopsdag. Det finns ingenting jag skulle vilja ändra på. Men, så hade vi Lizzy Be och Nikolaus Deo som värdpar. Ett vinnande koncept, så att säga.
Kanske vi borde skilja oss, Ljuvliga Maken och jag. Så, att vi kan göra om det igen.
Ibland tänker jag att det är sorgligt att jag aldrig mer kommer att få gå på ett sådant underbart bröllop, som vi hade. Det var perfekt. Ljuvlig musik. Ljuvliga gäster. Ljuvligt värdpar.
Det ljuvliga värdparet hade planerat festen på så sätt att det inte kan slås. Det var den bästa bröllopsfesten i mannaminne. Jag har bara ljuva tankar om vår bröllopsdag. Det finns ingenting jag skulle vilja ändra på. Men, så hade vi Lizzy Be och Nikolaus Deo som värdpar. Ett vinnande koncept, så att säga.
Kanske vi borde skilja oss, Ljuvliga Maken och jag. Så, att vi kan göra om det igen.
 |
| Se så hemlig han är, Ljuvliga Maken. Men, se även så ljuvlig vi var på bröllopsdagen. Dessutom var vi grymt tuffa. |
Ljuvliga Linda combattar elever.
Så har Ljuvliga Linda combattifierat ännu en klass på skolan. Underbart. Jag skulle kunna combatta varenda klass på hela skolan. Ja, i hela världen faktiskt.
Jag gillar ungdomar i gymnasieåldern. De är som härliga och rättfram. De flesta i alla fall.
Det blir tipp topp att börja om att jobba!
Jag gillar ungdomar i gymnasieåldern. De är som härliga och rättfram. De flesta i alla fall.
Det blir tipp topp att börja om att jobba!
torsdag 8 december 2011
Vad Ljuvliga Linda funderar på så här en eftermiddag
Varför har ett företag valt att sätta Jungfru Maria på en medelstark salsasås? Gillade Maria starka såser, eller var det just den medelstarka hon föredrog. Om någon vet svaret, så berätta det gärna för mig.
Annars då? Jo, jag kan berätta att jag på dryga halvtimmen köpte alla julklappar med undantag för tre idag. Och nej, jag har inte klickat hem dem på nätet, som vi ungdomar säger. Jag har köpt dem i en fysisk affär. Imponerande va? Men, så är jag superkvinnan också. Klarar allt liksom.
Förresten! Sköljer ni ert ris innan ni kokar det? Tydligen är det en massa smuts och otrevligheter i riset. Jag gör det. Och, det blir fluffigt och fliffigt som inget annat. Det kan jag rekommendera.
Så där ja. Pip är hos sin farmor och Mikro ligger ute i vagnen och sover. Själv ska jag ta i tu med detta:
Spännande värre! Det finns som ingen ände på min energi och livslust.
Tjoho!
Ljuvliga Linda och åldrarna
Har ni tänkt på att åldersskillnader blir mindre och mindre ju äldre man blir. När jag var yngre kunde några år göra hela skillnaden, så att säga. Nu är det rätt ointressant det där med åldrar. Åldersfascist är jag ej. Tror jag i alla fall.
Ha!
Nu skojar jag allt. Det är väl klart som tusan att det är intressant det där med åldrar. Varför skulle annars frågan "och när är du född" ställas titt som tätt. Däremot vill jag påstå att jag är mycket mindre intresserad av åldrar än vad jag var för några år sedan.
Nåväl.
När jag pluggade på universitetet var jag bara barnet. Vi hade en lärare, som förmodligen var rätt ung - men i mina ögon var han inte speciellt ung, som var singel. Jag tyckte som synd om denna man. Hur i helskotta skulle han kunna träffa någon - han som var så gammal? Jag förstår att ni är ruskigt nyfikna på hur gammal denna ungkarl var. Jag skulle tippa dryga 30. Ja, gammal som gatan alltså.
Det var även en studiekamrat till mig som bestämde sig för att separera från sin kille under denna tid. Hon var ju fyllda 30! Hur tänkte hon där? Ville hon vara ungmö för resten av sitt liv?! Hon var ju redan uråldrig!
De borde ju ha träffat varandra de där två. Då hade problemet varit löst och jag hade sluppit fundera på dessa världsliga ting.
När jag började arbeta som lärare var jag ruskigt ung. Så ung att den lokala dagsblaskan bestämde sig för att göra ett reportage om denna skandalöst unga lärarinna. Blaskan ville gärna vinkla artikeln på så sätt att jag skulle få problem med min ungdom. Jag var ju trots allt bara fem år äldre än eleverna. (Ja, på min arbetsplats kunde eleverna vid denna tidpunkt gå 4 år på gymnasiet)
Jag blev så less på denna etikett "ung lärare". Jag var ju för tusan gubbar lärare. Sedan var väl min ålder ointressant. Tilläggas bör att en kollega till mig gissade fel på ca 9 år, när han skulle gissa min ålder. Åt fel håll. Han trodde jag var lastgammal. Mycket märkligt. Jag antar att det var min vishet och klokhet som ledde in honom så fel.
Tänk att det har gått flera år nu och jag är inte ett dugg äldre. Inte yngre heller för den delen. Däremot håller mina kompisar på att närma sig pensionsålder. Snart är det 40-årskalas till höger och vänster.
Mycket märkligt det där med åldrar.
Ha!
Nu skojar jag allt. Det är väl klart som tusan att det är intressant det där med åldrar. Varför skulle annars frågan "och när är du född" ställas titt som tätt. Däremot vill jag påstå att jag är mycket mindre intresserad av åldrar än vad jag var för några år sedan.
Nåväl.
När jag pluggade på universitetet var jag bara barnet. Vi hade en lärare, som förmodligen var rätt ung - men i mina ögon var han inte speciellt ung, som var singel. Jag tyckte som synd om denna man. Hur i helskotta skulle han kunna träffa någon - han som var så gammal? Jag förstår att ni är ruskigt nyfikna på hur gammal denna ungkarl var. Jag skulle tippa dryga 30. Ja, gammal som gatan alltså.
Det var även en studiekamrat till mig som bestämde sig för att separera från sin kille under denna tid. Hon var ju fyllda 30! Hur tänkte hon där? Ville hon vara ungmö för resten av sitt liv?! Hon var ju redan uråldrig!
De borde ju ha träffat varandra de där två. Då hade problemet varit löst och jag hade sluppit fundera på dessa världsliga ting.
När jag började arbeta som lärare var jag ruskigt ung. Så ung att den lokala dagsblaskan bestämde sig för att göra ett reportage om denna skandalöst unga lärarinna. Blaskan ville gärna vinkla artikeln på så sätt att jag skulle få problem med min ungdom. Jag var ju trots allt bara fem år äldre än eleverna. (Ja, på min arbetsplats kunde eleverna vid denna tidpunkt gå 4 år på gymnasiet)
Jag blev så less på denna etikett "ung lärare". Jag var ju för tusan gubbar lärare. Sedan var väl min ålder ointressant. Tilläggas bör att en kollega till mig gissade fel på ca 9 år, när han skulle gissa min ålder. Åt fel håll. Han trodde jag var lastgammal. Mycket märkligt. Jag antar att det var min vishet och klokhet som ledde in honom så fel.
Tänk att det har gått flera år nu och jag är inte ett dugg äldre. Inte yngre heller för den delen. Däremot håller mina kompisar på att närma sig pensionsålder. Snart är det 40-årskalas till höger och vänster.
Mycket märkligt det där med åldrar.
tisdag 6 december 2011
Pip funderar på Lucia-tuff-tuff-tåg
På söndag blir det spännande. Då ska Pip få vara med i ett stort Luciatåg. Han och ungefär sju miljoner andra barn ska tillsammans sjunga julsånger i kyrkan. Det är samma kyrka som vi besöker varje tisdag. Pip undrar vem som bor i kyrkan. Han tycker det är konstigt att ingen bor där på kvällarna och nätterna. Mycket märkligt det där, tycker Pip.
Nåväl. På vägen hem i bilen pratar Pip om den kommande händelsen.
- Mamma!
- Jaa
- Sluta säg så! fnyser Pip
- Vad? Vad sa jag? undrar jag
- Du säger va hela tiden! fortsätter Pip
- Det gör jag väl inte!
- Va? undrar Pip
- ??? undrar jag.
Efter en stund fortsätter samtalet:
- Jag kan krokodilen.
- Jasså, det kan du. säger jag fundersamt, vad ska komma härnäst?
- Den ska jag sjunga på tåget, de andra kan sjunga något annat. säger Pip och fortsätter, jag ska köra tåget. Det är bara jag som kan det.
- Vad menar du nu?
- Lucia-tuff-tuff-tåget. Då behöver man en nyckel. Så att man kan köra tåget. Du har en nyckel, mamma.
Jag har lite svårt att hålla mig för skratt, som ni kanske kan förstå.
- Jasså, du ska köra tåget på söndag. fnissar jag.
- Ja, jag och kusin T. Jag ska bestämma var vi ska sitta på tåget och sedan ska jag köra. Kusin T ska sitta bredvid mig och sedan ska jag sjunga krokodilen.
Det blir nog bra det här.
Spännande blir det i alla fall. Det kan jag garantera.
Spännande värre. Hoppas att Pip inte kör så fort, så att alla trillar av tåget. Det vore ju förargligt, när det är så många andra människor där.
Nåväl. På vägen hem i bilen pratar Pip om den kommande händelsen.
- Mamma!
- Jaa
- Sluta säg så! fnyser Pip
- Vad? Vad sa jag? undrar jag
- Du säger va hela tiden! fortsätter Pip
- Det gör jag väl inte!
- Va? undrar Pip
- ??? undrar jag.
Efter en stund fortsätter samtalet:
- Jag kan krokodilen.
- Jasså, det kan du. säger jag fundersamt, vad ska komma härnäst?
- Den ska jag sjunga på tåget, de andra kan sjunga något annat. säger Pip och fortsätter, jag ska köra tåget. Det är bara jag som kan det.
- Vad menar du nu?
- Lucia-tuff-tuff-tåget. Då behöver man en nyckel. Så att man kan köra tåget. Du har en nyckel, mamma.
Jag har lite svårt att hålla mig för skratt, som ni kanske kan förstå.
- Jasså, du ska köra tåget på söndag. fnissar jag.
- Ja, jag och kusin T. Jag ska bestämma var vi ska sitta på tåget och sedan ska jag köra. Kusin T ska sitta bredvid mig och sedan ska jag sjunga krokodilen.
Det blir nog bra det här.
Spännande blir det i alla fall. Det kan jag garantera.
Spännande värre. Hoppas att Pip inte kör så fort, så att alla trillar av tåget. Det vore ju förargligt, när det är så många andra människor där.
 |
| Lucia-tuff-tuff-tåg |
måndag 5 december 2011
Ljuvliga Linda och det lättkränkta, trygghetsknarkande folket
Vi har det för bra. Jo, så är det. I detta land har vi ett sådant gräsligt behov av trygghet att vi förfasas över det ena och det andra.
Förskolor, till exempel: vilket fruktansvärt plejs att lämna sina kottar på. De kan ju ramla och slå sig! Förstår inte människor det? Eller, de kan bli smittade av någon läskig sjukdom. Förkylningar till exempel. Förstår inte människor det? Hur kan personalen ha koll på alla småttingar på samma gång? Tänk om någon inte ser att min kotte ville ha just den cykeln som din kotte tog? Fruktansvärt, säger jag. FRUKTANSVÄRT.
Det finns människor som är rädda för gå-stolar. Ni vet, sådana där bil-liknande fordon som små, små barn rasar runt med. Det finns människor som vill stämma tillverkarna för att deras älskling körde ner gåstolen nerför trappen. Förstår inte tillverkarna det? De är ju livsfarliga!
Det finns finfina lekland där barn kan stoja på. Men, de är också jättefarliga. Där sitter en tjusig lattemamma och dricker kaffe med sina tjusiga väninnor i den så kallade "föräldraloungen" medan barnen på egen hand river stället. Tänk om barnet ramlar och slår sig. Då är det leklandets fel. Föräldrarna har ju fullt upp att uppdatera sig om det senaste, heta skvallret på stan. Förstår inte leklandet det? Det är ju livsfarligt!
Men, om man ifrågasätter föräldraansvaret - då kränker man föräldrarna.
Gud nåde den som viftar med pekpinnen framför en förälder. Gud nåde den som ifrågasätter det personliga ansvaret.
Då blir föräldrarna kränkta.
Och lättkränkta föräldrar är inte att leka med.
Nämen, om vi i stället skulle ta och glädjas över att det har kommit snö till vår stad. Se så vackert det är:
Eller, kränkte jag någon nu? Det är ju inte alla som har hunnit få snö ännu.
Jag ber så mycket om ursäkt. Naturligtvis ska jag inte skryta över att vi fått snö. Jag vill ju verkligen inte kränka någon.
Förlåt.
Förskolor, till exempel: vilket fruktansvärt plejs att lämna sina kottar på. De kan ju ramla och slå sig! Förstår inte människor det? Eller, de kan bli smittade av någon läskig sjukdom. Förkylningar till exempel. Förstår inte människor det? Hur kan personalen ha koll på alla småttingar på samma gång? Tänk om någon inte ser att min kotte ville ha just den cykeln som din kotte tog? Fruktansvärt, säger jag. FRUKTANSVÄRT.
Det finns människor som är rädda för gå-stolar. Ni vet, sådana där bil-liknande fordon som små, små barn rasar runt med. Det finns människor som vill stämma tillverkarna för att deras älskling körde ner gåstolen nerför trappen. Förstår inte tillverkarna det? De är ju livsfarliga!
Det finns finfina lekland där barn kan stoja på. Men, de är också jättefarliga. Där sitter en tjusig lattemamma och dricker kaffe med sina tjusiga väninnor i den så kallade "föräldraloungen" medan barnen på egen hand river stället. Tänk om barnet ramlar och slår sig. Då är det leklandets fel. Föräldrarna har ju fullt upp att uppdatera sig om det senaste, heta skvallret på stan. Förstår inte leklandet det? Det är ju livsfarligt!
Men, om man ifrågasätter föräldraansvaret - då kränker man föräldrarna.
Gud nåde den som viftar med pekpinnen framför en förälder. Gud nåde den som ifrågasätter det personliga ansvaret.
Då blir föräldrarna kränkta.
Och lättkränkta föräldrar är inte att leka med.
Nämen, om vi i stället skulle ta och glädjas över att det har kommit snö till vår stad. Se så vackert det är:
 |
| Se, vi har både julgran och snö på vår gård |
Eller, kränkte jag någon nu? Det är ju inte alla som har hunnit få snö ännu.
Jag ber så mycket om ursäkt. Naturligtvis ska jag inte skryta över att vi fått snö. Jag vill ju verkligen inte kränka någon.
Förlåt.
lördag 3 december 2011
Ljuvliga Linda filosoferar om träning och sådant
När jag gick högstadiet fick vi en gång testa på aerobics på idrotten. Det var pest tyckte den 14-åriga, kalvbenta Linda. Armarna var för långa, benen var för långa och ingen av kroppsdelarna ville följa mönstret i musiken. Otrevlig träning det där. Bättre gick det med friidrott. Där kunde jag få släppa loss mina felkonstruerade kroppsdelar och det gick riktigt bra.
Det var nog när jag som 19-åring flyttade till den lite större staden ca 12 míl söder om vår stad som jag upptäckte att gruppträning var en mycket trivsam träningsform. Här stod man mitt (eller längst bak och så småningom längst fram) och gjorde som en massa andra människor. Trevligt. I denna studentstad var det mer regel än undantag att träna tillsammans i grupp. Dessutom finns det ju ett så trevligt träningsställe där. Ett jättestort träningsplejs.
Efter några år flyttade jag tillbaka till vår stad. Arbetslös och uttråkad bestämde jag mig för att jag skulle börja instruera pass på det lokala, trevliga om inte än lika stora träningsplejs. Det gick prima det. Efter ett tag blev det fler och fler utbildningar och utmaningar.
Så tokigt det kan bli. Och, så rätt det kan bli.
Vilken himla tur att jag har ett sådant stå-i-centrum-behov.
Vilken himla tur att jag var arbetslös och uttråkad.
Så, inget ont som inte har något gott med sig - klyschar jag ur mig så här en lördagskväll.
Det var nog när jag som 19-åring flyttade till den lite större staden ca 12 míl söder om vår stad som jag upptäckte att gruppträning var en mycket trivsam träningsform. Här stod man mitt (eller längst bak och så småningom längst fram) och gjorde som en massa andra människor. Trevligt. I denna studentstad var det mer regel än undantag att träna tillsammans i grupp. Dessutom finns det ju ett så trevligt träningsställe där. Ett jättestort träningsplejs.
Efter några år flyttade jag tillbaka till vår stad. Arbetslös och uttråkad bestämde jag mig för att jag skulle börja instruera pass på det lokala, trevliga om inte än lika stora träningsplejs. Det gick prima det. Efter ett tag blev det fler och fler utbildningar och utmaningar.
Så tokigt det kan bli. Och, så rätt det kan bli.
Vilken himla tur att jag har ett sådant stå-i-centrum-behov.
Vilken himla tur att jag var arbetslös och uttråkad.
Så, inget ont som inte har något gott med sig - klyschar jag ur mig så här en lördagskväll.
fredag 2 december 2011
Ljuvliga Linda lever inte som hon lär
Jag är petig med mina elever. De ska inte skriva "dom" utan lära sig skillnad på "de" och "dem" - oavsett vad nya fåniga regler säger. Jag tycker inte heller om satsradningar och meningar som inleds med "och" och "men".
Men, (!!!) jag startar meningar med "men" och "och" hela tiden här på denna ljuvliga blogg. Varför då, då? Jo:
FÖR JAG GÖR VÄL SOM JAG VILL!
Ha!
Men, (!!!) jag startar meningar med "men" och "och" hela tiden här på denna ljuvliga blogg. Varför då, då? Jo:
FÖR JAG GÖR VÄL SOM JAG VILL!
Ha!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)