Ljuvliga Linda och den existensiella ångesten del 3

Så där ja. Då var det dags att få lite ångest över hur fort livet går igen.

Igår var det tisdag och T som i Tisdag som i Tisdagsbarnrytmik i kyrkan i det lilla samhället öster om vår stad. Det var trevligt som vanligt och avslutningen i kyrkan bidrog till adrenalinpåslag som vanligt. Det var nämligen tända ljus överallt och överspeedade barn överallt. Läskigt. Tur att allt gick bra.

Men, nu var det ju inte det här detta inlägg skulle handla om.

Kvinnan i kyrkan som håller i avslutningen skulle prata om advent och väntan. Kvinnan berättade om hur jobbigt det kan vara att vänta på julafton när man är barn - och vuxen också för den delen. Helt plötsligt säger hon:

Men för Gud är det ingen tid alls. För han är all tid jättekort. Ett människoliv till exempel, det är jättejättejättekort. Ingen tid alls. Vi lever bara en liten, liten stund.

HJÄLP! Där kom det igen! Hur ska jag hinna med allt som jag vill hinna med? Jag har ju levt säkert minst en tredjedel av mitt liv redan. Och, det bara om jag lever länge och blir gammal och riktigt grå! Tänk om jag blir överkörd av en traktor eller något annat fasligt fordon i morgon?

Oj, oj, oj! Vojne, vojne, vojne!

Bästa Janne. Så rätt på spiken som vanligt.

Människor som imponerar på Ljuvliga Linda

En del människor imponerar på mig. Imponerar ohyggligt på mig. Sådana människor som får rejäla käftsmällar av livet och som ändå reser på sig, borstar av axlarna, slickar sina sår och på något sätt lyckas gå vidare.

Jag har en del sådana människor i mitt liv och jag har människor i mitt liv som har sådana människor i sitt liv. Människor som får sjukdomsdiagnoser som inte ser speciellt ljusa ut. Människor som får missfall efter missfall. Människor som blir bedragna och sämre behandlade än en billig badrumsmatta från det blågula varuhuset.

Jag är imponerad av er. Ni är värda all hyllning i världen.

Fantastiska människor.
Starka människor.

Ljuvliga Linda tycker inte alls att det är så mycket bättre

På lördagarna går det ett trevligt program på televisionen. Det är ett slags måbraprogram där ett gäng artister av diverse kvalitet och genre samlas och sjunger varandras, ibland för mig, okända låtar. Programmet hyllas i media och även på sociala medier, såsom fejjan (som vi ungdomar kallar den).

Förra året gick samma program, men naturligtvis var det andra artister som sjöng varandras låtar.

Mycket trevligt. Det är aldrig någon som röstas ut, även om någon sång titt som tätt slaktas och förstörs. Alla hyllar varandra och klappar glatt i händerna. När sången är slut kramas artisten som sjungit låten av artisten som vanligtvis sjunger låten. Ibland blir det tårkalas och allas ögon är blanka. Det brukar bli det när Laleh sjunger. Det tycker alla om.

Nja, jag vet inte jag. Om det är så himla mycket bättre i år?

Förra året blev jag förälskad och förförd av programidén. Vilket nytänk! Och vilket trevligt program! Det är ju aldrig någon som röstas ut!

I år hade jag skyhöga förväntningar. Tänka sig vilken trevlig programidé!

Men, surLinda, om än vansinnigt ljuvlig, tycker inte att det håller samma klass. Artisterna verkar inte ha så roligt. Alltid är det någon som klagar på aktiviteterna som genomförs och oftast är det Eva Dahlgren. Det är lite trist inställning tycker jag. Det är ju så trevligt att artisterna hittar på och genomför diverse tokigheter. Mikael Wiehe är väldigt arbetskygg. Det gillar jag. Hans fasad existerar inte. Han har nog ingen fasad. Han är bara lat och rolig.

Jag saknar Lill-Babs. Hon var för härlig. Och ljuvlig. Sedan sjunger hon hellre än bra, i mina ögon. Lite som jag faktiskt! Och det var ju så trevligt när Petter blev bästis och bundis med just Lill-Babs och Lasse Berghagen. För att inte tala om när Thomas Di Leva lekte burken. Det var underhållning.

Vi får se om det vänder. Om det blir så mycket bättre.

Här är de. De tokiga artisterna.

Ljuvliga Linda recenserar glögg! Del 6

Så var det dags igen. Det var ett tag sedan. Igår kväll drack jag en trevlig glögg. Det var den fjärde och sista flaskan i Herrljungas 4-pack.


Glöggtest 6


Herrljunga lättvinsglögg med en touch av lime

Denna glögg har en bas av vitt vin och med en rätt tydlig smak av lime. Inte för söt heller. God må jag säga! Jag drack den varm, men jag kan tänka mig att den är rätt smaskig kall också. Säkerligen gärna med några isbitar. Jag kan absolut rekommendera den här! Nam nam!

Betyg: LLLL


Förresten så måste jag ändra ett betyg på ett tidigare test. Jag drack Blossas 2011-glögg i helgen igen och nu var den betydligt godare. Jag ger den därmed LLLL i betyg i stället. Nam nam!

Ljuvliga Linda filosoferar om barnens fritidsaktiviteter i framtiden

Ljuvliga Familjen gillar längdskidåkning. Ljuvliga Familjen gillar även längdskidåkare. De verkar vara så trevliga och sympatiska. De flesta i alla fall, ingen regel utan undantag, som det så snusförnuftigt heter. Ljuvliga Maken är längdskidåkare. Han är både trevlig och sympatisk. Ljuvliga Maken är inte undantaget som bekräftar regeln.

Nåväl. I vår stad ska man gilla hockey. Föräldrarna ska drömma om sönernas framgångar på isen. Sönerna ska platsa i hockeylaget som styr vår stad med järnhand. Döttrarna kan göra annat. Spela fotboll kanske? Eller sticka och brodera. Det finns säkert något även för döttrar. Vad vet jag? Jag har inga döttrar.

Ljuvliga Familjen drömmer inte om hockeyspelare. Ljuvliga Familjen gillar trevliga och sympatiska längdskidåkare i stället. Så det är med klappande modershjärta jag konstaterar att Pip inte kan ett enda namn på någon hockeyspelare. Däremot har Pip fullständig koll på Markus, Petter, Johan, Charlotte och Anna.

Heja Marcus! Heja Marcus! Neeeej! Petter vann! Så har det låtit i TV-soffan på helgförmiddagarna. Följande helger hoppas jag på att få höra:

Heja Marcus! Heja Marcus! JAAA! Petter förlorade.

Förresten åker Pip snabbare än Petter. Det vet jag, för det har han själv sagt.

Förövrigt så anser jag att Marcus är väldigt lik min systerson. Och se hur trevlig och sympatisk han verkar!

Ljuvliga Linda googlar

Om jag googlar med telefonen och skriver ett k, och är sedan inte snabb nog att skriva något mer så föreslår telefonen Kjells vapen. Det är läskigt tycker jag. Det låter inte som en sida för mig.

Inte som på andra arbetsplatser! Eller: Charmanta Jess går loss med kniven

Igår träffades vi ett gäng lärare för att umgås och samtala. Vi gör dock inte detta på samma sätt som de flesta andra arbetskamrater. Någon gång per termin tränar vi tillsammans och avnjuter en god middag som avslutning.

Det gjorde vi igår.

Mattefröken E, som även extraknäcker som instruktör på ett friskt och svettigt plejs här i staden, ledde ett gympapass med oss andra. Sedan köpte vi skräpmat. Gott. Vi tog med oss den skräpiga maten och satte oss i personalrummet. Mycket trevligt.

En av lärarna, Charmanta Jess, blev lite galen efter ett tag. Jag tror att hon blev hög på endorfiner och chockad av lightläsken, för helt plötsligt började hon hugga i skräpmatslådan med en bordskniv. "Jag tycker det är roligt att göra så här!" skanderade Charmanta Jess.

Och inte nog med det. Charmanta Jess avslöjade även att hon älskar att trycka in kanterna på jästpaketen. UTAN ATT KÖPA DEM. Jag rasade och blev vild! Hur kan en en sådan, i övrigt, respektabel människa ha en sådan läskig hobby? Jag som alltid letar jästpaket som är fina och raka i kanterna. Det är mycket mer normalt.

I övrigt var det en mycket trevlig tillställning. Jag undrar dock vad lokalvårdarna kommer att säga på måndag, när det stinker skräpmatsskräp i hela personalrummet. De tycker nog synd om oss och tror att vi är hemlösa, vi fattiga, stackars lärare.

Bildbevis 1. Charmanta Jess har tryckt in kniven i lådan "för att det är roligt".

Plötsligt händer det. Igen!

Man klipper sig och så åker de obligatoriska klämmorna tillbaka vid håruppsättningen.

Vet ni vad det här är då?

Det är en nyfixad utväxt med tillhörande klippning. Nu är jag snygg.

Ha ha ha. Jag är för härlig. Och ljuvlig.

Vet ni vad det här är?

Det är en gräslig, fruktansvärd utväxt. (Nåväl, lätt överexponerad men ändå)

I morgon skall det rådas bot på detta vansinne!

Tack och lov för det.

Ljuvliga Linda och BVC-hetsen

När barn är små och pluttiga förväntas de gå upp saftigt i vikt, växa flera meter per månad och helst både ha tänder och kunna krypa vid, sisådär, tre månaders ålder. Tjockast och snabbast vinner, liksom. Barnen ska äta allt som serveras, med idel glada utrop. Men, å andra sidan ska man helst amma barnen tills de är 14 år - samtidigt. Det rimmar lite illa, men så är det faktiskt. Tro mig, eller ej. 

Idag var det dags igen. Mikro skulle mätas, vägas och plingas i öronen med fina små bjällror. Glad i hågen stövlade jag iväg med vagnen och ungen. Lite nervig var jag allt, ungen hade irriterande nog gått och blivit sjuk veckan innan till ära. Matlusten var lägre än vanligt och förmodligen hade han tappat några viktiga gram.

HUR SKULLE DETTA GÅ?

Jag brukar säga till andra mammor med viktigpetter-röst "men det är ju inte så viktigt det där med BarnaVårdsCentralen. Ungen växer i sin takt. Får tänder i sin takt. Kryper i sin takt. Har sömnmönster som passar DITT barn". Så det så!

Ha.

När dubbelmoral-Linda sedan sitter där på stolen inne hos BVC-kvinnan hålls det tummar till de blånar för att ungen ska ha vuxit och tjockat till sig ordentligt. Jag stirrar irriterat på vågen och försöker med blotta viljan att få den att lägga till några gram. Eller kilon, helst. När det är dags för mätning, så tycker jag innerst inne att "visst fasen kan kvinnan dra ut benen nåååågra centimeter till"? Eller meter, helst.

Tyngst och längst vinner. Liksom.

Mikro, han hade den dåliga smaken att inte alls lagt på sig speciellt mycket i vikt. Trots att han äter hela tiden.  Lång var han inte heller. En riktigt liten plutt. Trots att han äter hela tiden.  Han vill inte krypa eller masa. Han vill inte ligga på mage. Och, tänder? Nää, inte ett enda riskorn till tand. Mikro var inte heller så sugen på att lyssna efter bjällror. Han föredrog den röda pinnen som BVC-tanten viftade framför hans ansikte med. Till slut vände han huvudet efter plingeplongljudet och BVC-damen blev nöjd.

Men sitta vill han. Och det kan han. Så det så. Och sova vill han. Helst 16 timmar per dygn. Så det så.

På vägen hem möter jag min svägerska. Vi kan kalla henne Lilla L.

Jag talar om för Lilla L att Mikro inte är lång eller tung. Sedan tittar vi på varandra och utbrister:

"men det är ju inte så viktigt det där med BarnaVårdsCentralen. Ungen växer i sin takt. Får tänder i sin takt. Kryper i sin takt. Har sömnmönster som passar sig själv".

Så det så!

Den röda i norr vs den blåa i söder

I vår stad finns två stormarknader. Den ena ligger vid den norra infarten och har en röd logga. Den andra ligger vid den södra infarten och har en blå logga.

De är väldigt olika, de där stormarknaderna. Den röda är mer åt det privatägda hållet och den blå "ägs", så tjusigt, av konsumenterna.

Jag måste säga att konsumenterna "äger" en mycket trist affär. Trist och tråkig. Och, trista och tråkiga kassörskor. I alla fall de jag har träffat. Det tar fruktansvärt lång tid att handla där och när man väl har kommit sig fram i kassan möts man alltsomoftast av en trumpen kvinna i övre medelålderns. Den generella kvinnan har nog tappat sugen för sitt jobb för sisådär en miljon år sedan. Charmkurs, kanske? Eller, är det dags att byta ut staben, månne? Mycket otrevligt. Då blir jag också otrevlig.

Den röda butiken är trevligare. Kanske inte i sin utformning - men hur rolig kan en stormarknad vara? Men, personalen består av trevliga ungdomar. Serviceinriktade och snabba. Här hälsas det och frågas hur det har gått att handla. Mycket trevligt. Då blir jag också trevlig.

Så det så.

Förresten? Är det inte lite lustigt att den "privatägda" butiken är röd? Och att den "konsumentägda" butiken är blå? Som en parentes bara.

Olika typer av människor. Eller: Ljuvliga Linda tar tag i sina postpubertala mardrömmar

Det finns människor som oftast ljuger.
Det finns människor som oftast talar sanning.
Och så finns det människor som ljuger tills det blir deras egen sanning.

Den sistnämnda kategorin tycker jag är läskig. Vet de om det själva? Eller tror de på sin egen sanning? Visst är det obehagligt när man talar med en person som alltid lyckas vrida saker till sin egen sanning? Och som gärna hittar "bevis" och "förklaringar" så att det mest osannolika blir sanning?

Mycket obehagligt. Mycket läskigt. Och mycket märkligt på samma gång.

Jag har ett tourettesliknande behov att alltid säga vad jag tycker. Det är också läskigt, obehagligt och lite märkligt. Ibland borde jag bita mig i tungan och knipa käft. Men det är ju så svårt.

Jag tror att det är ett postpubertalt frigörelsebehov. När jag var yngre var jag så fruktansvärt konflikträdd. Att hamna i bråk och onåd var bland det mest skrämmande jag visste.

Jag minns mitt, förmodligen första, bråk med min bästis. Vi kan kalla henne bästis Å. Bästis Å var inte lika rädd som jag för att möta konflikter. När vi hade haft detta bråk gick jag hem med hög puls. Så hög att den förmodligen inte gick ner på flera dygn. (Jaa, nu ljuger jag nog liiiite... men, bara liiiite) Jag minns att Bästis Å sa till mig någon dag senare: "Vad glad jag är att du äntligen kunde bråka".

Jag var inte alls glad. Jag tyckte det var jättejobbigt och trodde att vi aldrig mer skulle vara bästisar.

Vi var bästisar i alla fall. Jag hade fel.

Det var nog bra att vi bråkade. Och, tänk vad det har satt sig i minnet på mig. Det där bråket.

Jag tycker fortfarande inte om att bråka. Men, jag gillar att diskutera och jag kan nog provocera fram en diskussion ibland - bara för diskussionens skull. Vad tusan? Jag har ju missat en massa års diskussioner, bara för att jag varit så konflikträdd.

Så bring it on, alla sanningslögnare! Jag är redo!

Ljuvliga Linda recenserar glögg! Del 5

I lördags var det tänkt att jag skulle på en trevlig tjejmiddag med mat och vin. Sjukdomar ställde till det för oss och middagen blev inte av. Bitter satte jag mig i soffan tillsammans med Ljuvliga Maken. MEN! Då kom jag på att vi kan ju alltid smaka på en ny glögg! Sagt och gjort. En mycket spännande flaska öppnades!

Test 5

Ripa starkvinsglögg med smak av peppar och chili

Det här mina vänner, det är en mycket god glögg! En glögg som faktiskt smakar glögg och med en distinkt smak av peppar och chili. Inte för söt heller. Den här kan jag verkligen rekommendera. Både jag och Ljuvliga Maken brast ut i lovord och hyllningar! Halleluja! Äntligen en glögg värd namnet!

Låt oss höra:

Ge mig ett R!


R!!!


Ge mig ett I!


I!!!


Ge mig ett P!


P!!!


Ge mig ett A!


A!!!


Vad blir det?


RIPA, RIPA, RIPA!!!

Tack Ripa för en trevlig smakupplevelse!

Betyg: LLLLL

Ljuvliga Linda recenserar glögg! Del 4

Igår kväll kände jag att det var dags att testa en starkvinsglögg. Sagt och gjort, jag korkade upp "årets glögg".

Test 4

Blossa starkvinsglögg, Julen 2011, "Arabica"

På baksidan av den ypperligt snygga flaskan står en rätt pretentiös beskrivning av innehållet. Det handlar om latituder och longituder och kaffebönor som väljs med omsorg för att sedan korsas samman med tre vita viner från Europa. Jag misstänker att glöggen ska smaka kaffe.

Gör den det då? Tveksamt! Ljuvliga Maken hävdar bestämt att den smakar blåbär. Jag hävdar bestämt att den inte smakar glögg. Kaffegök möjligen. Glöggen luktar glögg, ser ut som kaffe och smakar... ? Rätt obestämd smak faktiskt. Inte dålig, men jag hade förväntat mig en glögg - trots allt.

Blossas årgångsglögger brukar smaka bra. Jag blir sällan besviken, men i år blev jag det. Eller så börjar jag ha hiskeligt stora förväntningar på glögg. Har man väntat ett år, så vill man gärna ha något speciellt. Jag var dessutom gravid förra julen, så det var två år sedan jag smakade Blossaglöggen.

Betyg: LL

Ljuvliga Linda och himmelriket

Igår var det så kallad kundkväll i vår stads största blomsteraffär. Jag hade haft en rätt pissig dag för att använda ett starkt uttryck. Pip var hängig och klängig. Inte tillräckligt sjuk för att kallas sjuk men inte tillräckligt pigg för att vi skulle våga oss ut på äventyr.

Nåväl. När Ljuvliga Maken kommit hem från jobbet frågade han mig om jag inte skulle ta och hitta på något roligt? Jajjemen, svarade jag, jag ska köpa mig ett lass billiga orkidéer.

Sagt och gjort. Jag satte mig på cykeln och trampade iväg till blomsterbutiken. Det var dock inte bara jag som hade det i sinnet, denna torsdagskväll.

I affären bjöds det på snittar, småplock och bubbel. Det tyckte stadens alla snåla pensionärer var trevlig, så de stod där och trängdes med blomsterinköparna. Det var rent ganska jättetrångt, så att säga.

Helt plötsligt rullades den in: orkidéevagnen. Nu blev det liv i luckan! Folk klättrade på varandra, slet varandra i håret och plockade på sig av godbitarna! Jag högg tag i tre skönheter och stoppade dem, samt en ljuvlig vit azalea, i min korg. Sedan ställde jag mig i kön som ringlade lång inne i affären.

I kön fick jag stå närmare en halvtimme. Runt om mig hörde jag människor pusta och frusta: "Jag måste ut härifrån!" "Släpp ut mig!"

Själv njöt jag. Det var inte en enda person som frågade "va?" eller som tjöt "maaaaaaaammmmmma, kom!" eller något annat som kunde vara kopplat till mig.

Jag var i himmelriket, och jag fick vara där länge. I fred.

Ljuvliga orkidéer!

Ljuvliga Linda recenserar glögg! Del 3

Test 3

Herrljunga lättvinsglögg, mandarin och chili

Igår avnjöts alltså den tredje av fyra glöggsorter från Herrljunga. Denna var en glögg baserad på vitt vin med artificiell smak av mandarin och chili.

Chili? Tja, den kunde jag titta mig i stjärnorna efter. Ingen hetta alls i denna glögg. Däremot en märklig smak av citrus.

Glöggen hade liknande smak som gul läsk, och gul läsk tycker jag inte alls om. Men, om man gör det - ja, då uppskattar man förmodligen denna, i mitt tycke, märkliga glögg.

Tyvärr, Herrljunga. Det går inte så bra för er.

Betyg: L

Ljuvliga Linda recenserar glögg! Del 1 och 2

Nä! Nu får det banne mig vara nog! Nu har jag väntat tillräckligt länge. Julen nalkas inom kort och även om jag inte är något jättestort fan av just julen, så finns det ju vissa delar som är trevligare än andra.

Glögg.

Glögg är förmodligen det bästa med julen och nu ska Ljuvliga Linda recensera glögg. Jag har redan hunnit tjuvsmaka två glöggsorter. Vi börjar lite lätt med lättglögg för att så småningom komma in på lite starkare varor. Jag delar ut L, som i Ljuvliga Linda, i betyg. Fem L är ypperlig glögg och ett L är skandal!

Nu sätter vi igång! Jag ber förövrigt om ursäkt för de bedrövliga bilderna, men man kan inte få allt! Så det så!


Glöggtest 1

Herrljunga lättvinsglögg med en touch av cognac.

Njäää, det här var inte min typ av glögg så att säga. Alldeles för söt. Glögg ska inte vara för söt, då blir jag äcklad och besviken. Denna glögg gjorde mig besviken. Jag är SÅ besviken. Någon touch av cognac kunde då inte jag finna. Tyvärr, Herrljunga. Här har ni misslyckats.

Betyg: LL



Glöggtest 2

Herrljunga lättvinsglögg, choklad och mocca

Betydligt trevligare glögg, det här. Inte så söt och med en distinkt smak mocca och choklad. Den här var bättre, men jag hoppas på ännu godare glögg innan julen är här på riktigt.Glöggen är godkänd, men inte mer än så.

Betyg: LLL

Det var allt för denna gång. I kväll blir det vit glögg med smak av chili. Spännande, spännande!

Ljuvliga Linda samtalar med Pip

Vi har en mycket irriterande ovana i vår ljuvliga familj. Det har blivit så att det ofta läses sagor vid middagsbordet för att Pip ska äta upp sin mat ordentligt.

Oj oj oj! hör jag alla barnuppfostrare utropa, illa, illa!

Men nu är det så i alla fall.

Följande samtal utspelade sig vid lunch.

- Maaaammma, kan du berätta en saga?
- Nä
- Va?
- Nä, jag är rysligt hungrig. Nu måste jag få äta.
- Men... ... jag äter om du berättar en saga.
- Nej!
- Men... ... jag äter om du berättar en saga!
- Du behöver inte äta, Pip. Det bestämmer du själv.
- ???

Tystnad

- Mamma, nu sa du fel. Igen. Om du berättar en saga så äter jag!

Och så vidare. Och så vidare. Och så vidare.

Vem tror ni vann?

Ljuvliga Linda vabbar idag

Eller, kan man göra det som föräldraledig?

Jag vårdar mitt barn idag.

Med andra ord. Jag vabbar idag.

Så det så!

Vem ska man tro på månne?

Ljuvliga Maken och jag gillar att träna. Vi gillar även att läsa om träning vilket har resulterat i två prenumerationer på träningstidningar. Jag prenumererar på Magazine Fitness och Ljuvliga Maken prenumererar på Idrott och Kunskap. Vi slukar dock tidningarna bägge två och sedan diskuterar vi övningarna som finns med. Vi är för ljuvliga, Ljuvliga Maken och jag.

Jag som kan snöa in mig på ord och formulerar lägger genast värderingar i tidningarnas namn. Magazine Fitness (MF) låter betydligt oseriösare än Idrott och Kunskap (IK). Detta trots att ledningen för MF har skrivit en så kallad garanti för läsningen. Garantin låter väldigt seriös och genomtänkt. Men ändå!

På samma sätt värderar jag tidningarnas omslag och rubriker. Men, det är trevliga tidningar båda två. Det tycker jag allt.

Se vilken glättig och tjejig framsida. Men, låt er inte luras. Johanna på omslaget är skittuff och stark som få. Det vet jag, för jag har gått på hennes pass.

Se här vilken seriös tidning. Sanna Kallur springer för livet och har betydligt mer kläder på sig. Färgerna går dessutom i blått till skillnad från det rosa omslaget ovan.

Nåväl. I förra månadens nummer (tror jag) skrev MF om träningsformer som gynnar skelettet. Det är alltså inte bara musklerna som ska tränas utan skelettet ska också få sig en omgång. Allt för att förhindra benskörhet på ålderns höst.

I månadens nummer av IK skrevs om samma sak. Men, den tidningen menar att det inte går att göra så mycket för bentätheten efter puberteten. Det är liksom kört. Har man inte druckit sin mjölk samt hoppat och lekt som barn, ja... då får man stå sitt kast.

Jag blir lite nervös och orolig. Är det kört nu? Kommer jag att ramla av pinn i för tidig ålder. Rent bokstavligen alltså. Kommer mina stackars skelettdelar inte att orka mig nu när jag bara blir äldre och äldre och rent av gammal så småningom? Vojne vojne. Oj! oj! oj!

Jag vill ju gärna att MF ska ha rätt. Men jag litar mer på IK. Tidningen ger ju ett så mycket seriösare intryck.

Phu. Det här har jag inte tid med. Jag måste gå och proppa i kidsen mjölk för att sedan leka ståhejiga lekar.Sedan ska jag skärpa mig och växa upp. För man ska ju inte tro på allt man läser. Eller hur?

Ondskan i Pip

Pip är en ljuvlig unge. Han frågar och pratar och pratar och frågar och pratar lite mer. Men, ibland blir jag lite rädd för honom.

- Maaammma...
- Mmm, vad är det, hjärtat?
- Mamma, tycker du om ormar? säger barnet med något lurifaxigt i blicken.
- Joo, svarar mamman fast besluten om att inte ingjuta rädsla i pojken. Ormar är söta.
- Mamma, jag tror inte att du tycker om ormar! fortsätter barnet, fortfarande med något lurifaxigt i blicken.
- Ehhh... svarar mamman.

Då tittar pojken på mig och säger med ett läskigt leende:

- JAG tycker om ormar.

Hjälp. Det finns ondska i pojkstackarn. Jag måste nog ta hit en ondskeutdrivare. Detta måste vi råda bot på, omedelbums.

Vad Ljuvliga Linda tänker på en måndagförmiddag...

Det är två kilometer till Pips förskola. Det är alltså även två kilometer hem. Logiskt va? Om jag då går fram och tillbaka, fram och tillbaka, så har jag gått åtta kilometer. Lägg då till en vagn med en tungklump till bäbis samt en ståbräda med en 17 kilos 3-åring så har du bra vardagsmotion.

Livet är gött. Jajjemen, idag också!

Ibland blir jag så sugen på att tatuera mig igen. Men då funderar jag på om jag bara är pubertal och har någon slags 30-årskris.

Det ska jag fundera på idag.

Ljuvliga Linda konsumerar. Eller: Fröken S blir riktig norrlänning

Igår var det dags. Ljuvliga Linda trotsade pappas principer och tog med sig sin goda vän - vi kan kalla henne Fröken S till Haparanda och det stora blågula varuhuset.

Fröken S var, fram till igår, en bussreseoskuld. Nu skulle det bli ändring på det. Eller som Fröken S själv uttryckte det: nu var det dags att verkligen bli en riktig norrlänning. Det där får dock stå för henne, jag betvivlar starkt att bussresor är ett kriterium.

Här står Fröken S. Redo att kliva ombord på bussen. Observera att hennes vänstra hand har förvandlats till en propeller. Det kan lätt bli så då det är dags att mista bussreseoskulden.

Nåväl. Tidigt som attan drog vi iväg med bussen. Bussen var fullastad med köpglada damer och en och annan herre. Trötta var vi, men det kaffe inte kan råda bot på är inte värt att tala om.

Naturligtvis hade vi själva tagit med kaffe och tillbehör

Så småningom kom vi fram till målet. Se själva så glad Fröken S var över att komma fram oskadd.

Väl framme i Haparanda shoppade vi loss och äcklades samtidigt över hur mycket det faktiskt konsumeras. Vi personifierade dubbelmoralen kan man säga.

Inne i varuhuset kan man äta mat. Det gjorde vi. Vi trängde oss även i kön och skämdes lite över det. Nu skulle vår karma försämras, tänkte vi. Men, vad kan man inte råda bot på? Vi ställde alla våra varor med streckkoden mot den gulliga tanten som satt i kassan. Tanten blev rysligt glad och utropade: "vilken tur jag har att ni ställde er i min kassakö". Så där ja, nu var karmabalansen återställd.

Se så snyggt vi har paketerat varorna!

Inte nog med att vi handlade på varuhuset. Vi hann även åka utomlands. Till gränsen så att säga.

Tänk en dagsutflykt till ett annat land! Det är inte varje lördag man hinner med det.

På vägen hem var vi trötta och fattiga. Vi hade pratat så mycket under hela dagen att vi till slut nästan inte hade något kvar att prata om. Vi bestämde oss för att vara ungdomliga och umgås genom telefonen i stället. Vi beslutade således att vi skulle spela ett populärt bokstavsspel mot varandra. Fröken S var mycket duktig och krossade mig med råge. Det bjuder jag på. Hon är ju så ljuvlig, Fröken S.

Snipp, snapp snut, så var bussresan slut!

Pip säger sanningen - igen!

F som i fredag och fredag som i fredagslek på bibliotek! På vägen hem lyssnade vi på Rihanna som sjöng på radion. Då utbrister Pip:

- Mamma! Hör du? Det är du som sjunger på radion! Du sjunger bra, konstaterar han vidare.

Tack och bock säger jag och ja, jag tänker låta honom leva i ovisshet om sanningen.

Livet är fortfarande gött.

Plötsligt händer det!

Solen lyser, det är frost på gräsmattan och håret har vuxit sig tillräckligt långt att kunna sättas upp i en svans utan de sedvanliga hårklämmorna.


















Livet är gött!

Ljuvliga Linda personifierar martyren

Igår var jag martyren personifierad. Jag slamrade extra högt med disken, drog fram dammsugaren och viftade energiskt med munstycket. Allt detta under högljudda pustar, suckar och frustar. Sedan tog jag mig en titt i spegeln och tänkte: "de där ögonbrynen är inte att leka med" - dags att göra något åt dem.

Sagt och gjort. Jag tittade på pincetten och insåg att det där hade jag minsann inte tid med. Jag hade ju så mycket annat att sysselsätta mig med. Då kom jag på den briljanta iden att jag kunde vaxa ögonbrynen i stället. Det torde gå mycket snabbare.

I en låda hittade jag två gamla vaxremsor. Jag klippte till dem i önskad form och placerade dem under ögonbrynen. Tyvärr råkade även några ögonfransar fastna i vaxet. Det gjorde FRUKTANSVÄRT ont.

Jag rekommenderar ingen att vaxa ögonfransarna. Det är inte värt det. Det vet jag, för det har jag provat.

Ljuvliga Linda svarar anonym: Nej, jag tänker inte växa upp.

Jag har fått en kommentar till detta inlägg, som jag tycker är värd att belysa. Kommentaren lyder:

Många år i skolbänken är knappast värdefullare än många år i arbetslivet! Väx upp Linda!

 Den ljuvliga anonyma läsaren har en poäng. Arbetslivserfarenhet ska belönas. Det finns fall som jag tycker är rent löjliga. Min ljuvliga pappa till exempel, han har - jag vet inte HUR många år - inom sitt yrke och betalas med en ren skitlön. Det är skandal. Naturligtvis ska yrkeskunskap och erfarenhet belönas. Naturligtvis.

Arbetslivserfarenhet krävs även för vissa högskoleutbildningar och det tycker jag är helt rätt. Det gillas starkt. Kanske det borde krävas i fler utbildningar?

Många år inom ett yrke i allmänhet och kanske läraryrket i synnerhet behöver dock inte betyda att yrkesutövaren är skickligare än någon som har färre år i verksamheten.

Jag vet dock inte vad kommentaren egentligen syftar till. Kanske var det detta citat?:

Jag har fem års högskolestudier i ryggen, men lägre lön än vad vissa av mina elever har som ingångslön efter gymnasiet.

 Det retar mig enormt. Direkt efter gymnasiet har man inte "många år i arbetslivet".

Eller är det kanske möjligheten för lärare att göra karriär som retar dig, anonyme läsare. Vad vet jag? Jag tycker att det inte är mer än rätt att vi ska kunna göra något för att påverka vår lön. Gudarna ska veta att det inte har funnits många sätt att göra det på.

Gymnasial utbildning bidrar inte bara till ämneskunskaper. Gymnasieskolan är en utmärkt start på det begynnande vuxenlivet.

Arbetslivserfarenhet ska belönas. Men, utbildning är också erfarenhet, så i så fall ska även utbildning  belönas.

Så, om det krävs att jag ska omvärdera min syn på skola, utbildning och den erfarenhet som detta ger, så säger jag nej, anonyme läsare, då vill jag inte växa upp.

Just nu...

... jublar jag över att Berlusconi ska avgå. Tjoho!

Baj baj Berlusconi. Nu kanske Italien får en bättre frontperson.

Ljuvliga Linda tar pedagogiken till en högre nivå

I tisdags var det föräldramöte på Pips förskola. Det hade jag glömt. Kära grannen 28:an ringde och påminde mig, så med andan i halsen flängde jag iväg dit. Det var inte många föräldrar där. Inga pappor, bara mammor - och bara några få mammor dessutom. Trist. (Men, jag hade ju glömt det själv så...)

Nåväl. På föräldramötet genomfördes en typisk samling som barnen har varje dag. Det sjöngs om skrutteluttan och piggekott som sover i lövhögen. Vi fick räkna hur många flickor och pojkar som var där och vi fick så småningom fika.

Vid rundturen visade fröknarna hur de placerar barnen vid lunchbordet. Varje plats pryds med en bild på respektive barn. Finemang, tänkte jag. Det där ska vi göra hemma. Då kanske middagen blir roligare.

Sagt och gjort.

Så här ser vi ut.

Snygga va?

Ljuvliga Linda och martyrskapet

När jag stod i de värsta förlossningsvärkarna under senaste förlossningen kom en barnmorska fram till mig, ställde sig på knä, fattade mina händer och sa med mild röst:

Är det jobbigt nu, Linda? Vill du åka hem?

Vad tror ni själva? Ja, det var jobbigt. Ja, jag ville åka hem. Men, det gick ju inte. Mikro skulle ju ut - så var det bara. Det var till att bita ihop och klämma fram ungen.

I och med en födsel blir man inte bara förälder. Man blir även en martyr. Så ska det vara, annars är man inte en i gänget så att säga.

Nä ni, som förälder och kanske framförallt som föräldraledig ska man inte ha det för lätt och roligt. Då är man inte trovärdig i sin roll. Det ingår liksom att flänna lite i tid och otid. Det är städning och matning och fixning och doning och sömn ska jag inte ens gå in på.

Gud nåde den som får sova.

Vet hut!

Nej. Som föräldraledig ska man vanka omkring, hålögd och skabbig. Helst ska man inte sova alls utan ha kolikbarn som gråter nätterna igenom.

Då är man trovärdig.

Enbarnsförälder? Ha! Ett barn är inget barn! Så det så!

För det där med att det är en stor omställning att gå från person till förälder - nämensi, det är välan inga problem? Helst ska man ha en hel skara med barn som inte sover, inte äter och gnäller dagarna igenom.

Då är man trovärdig.

Jag kastar gärna stenar runt om hela glashuset. Splitter och skärvor överallt! Jag gillar också att flänna, att gnälla och att diskutera problem.

Men kanske inte alltid.

Mina barn sover i stort sätt hela nätter. Den du! In your face, martyren!

Nu har jag inte tid med det här längre. Nu ska jag städa, fixa, dona och om jag får tid ska jag ta mig en titt i spegeln och begrunda påsarna under ögonen. Sedan ska jag flänna ett tag.

Tjingeling på er!

Ljuvliga Linda stressas över saker och ting

Tänka sig vad tiden går fort. Mikro utvecklas, om än inte så fort, alldeles för fort. Tack och lov så är han mest rund och glad och tycker att livet fungerar förträffligt i sittande position. Det där med att krypa eller ens rulla intresserar inte honom. Men tung har han blivit, det må jag säga. Men, man kanske blir det om man bara vill äta och sitta. Vad vet jag?

En annan sak som stressar mig är det här med befolkningen. Tänk att vi är så många på jorden. 7 000 000 000. Det är galet. Fullständigt tokgalet och lätt stressande. Tänk om jorden blir så överbefolkad att den inte orkar hålla sig inom vårt solsystem längre. Tänk om den liksom släpper taget och fladdrar ut i universum? Tänk om...

Hjälp.

Nu tänker jag för mycket igen.

Nä, bäst att hålla fötterna på jorden. Så länge den orkar alla fötter vill säga.

Men snälla ...

Idag när vi kom hem från barnrytmiken (det har förövrigt blivit lugnare i kyrkan - trevligt) så hämtade Pip in posten. Det är viktigt det där med posten, det är hans uppgift och nåde den som tar den ifrån honom.

Nåväl. Det var inte så rolig post idag, men hur ofta är det det?. Min uppmärksamhet fångades dock av ett reklamblad från en, för mig, okänd fotofirma. Där fanns det information om hur man enkelt gjorde sin egen fotobok. Finemang! tänkte jag, det har jag ju funderat på att göra. Men när jag såg bilden som illustrerade den finfina fotoboken ...

Jag må vara en språkfascist, men "våran" julfest? Snälla, skriv inte våran då det är tänkt användas till ett reklamutskick för allmänheten.

Någon måtta får det vara!

M som i pango

Pip gillar som sagt att prata. Och att fråga. Han hör inte alltid på, så "va?" är ett vanligt ord här hemma.

P verkar vara en favoritbokstav för Pip.

- Mamma, vad är det där? frågar Pip
- Det är en mango. svarar jag.
- Åh! Jag gillar PANGO tjoar Pip.
- Gillar du mango?
- Va? frågar Pip
- GILLAR DU MANGO? förtydligar jag.
- Ja! Jag älskar pango!

Utanför vårt fönster sitter det ofta ett gäng fåglar och mumsar på frön.

- Vad heter fågeln? frågar Pip
- Det är en talgoxe. svarar jag.
- En PALGOXE! utropar Pip, förtjust. Mormor och morfar har också PALGOXAR!

Så där fortsätter vårt samtal.

Mysigt.

Ord som retar gemene man

Ljuvliga Maken är gympalärare och jag är svenskalärare.

Nää

Ljuvliga Maken är idrottslärare och jag är svensklärare.

Nää, fel igen.

Ljuvliga Maken arbetar som idrottslärare och jag arbetar som svensklärare.

Nu blev det rätt.

Små ord kan verkligen reta människor i allmänhet och mig i synnerhet. I vårt avlånga land är vi ofta vårt yrke. Det känns lite märkligt. Jag är ju så mycket mer. Men, jag säger ofta att jag är mitt yrke. Synnerligen märkligt. Ibland undrar jag om ordfascister som jag själv bryr oss så mycket för att höja vår egen status. Läraryrket har, som många vet, relativt låg status. Jag har fem års högskolestudier i ryggen, men lägre lön än vad vissa av mina elever har som ingångslön efter gymnasiet. (!) Det retar mig.

Att vi lärare är lata, gnälliga och har oerhört mycket ledighet retar många.

Att vi lärare arbetar 45 timmar per vecka vill lika många inte lyssna på.

Nu ska vi lärare söka lärarlegitimation. Det gillar jag. Det retar mig inte alls.Vi ska även kunna göra karriär inom yrket. Då krävs det att vi forskar till oss en lektorsexamen. Jag vet inte hur många som kommer att nappa på erbjudandet att göra karriär. Jag gillar tanken. Varför ska inte mina dryga 200 universitetspoäng kunna leda till något mer?

Vi får se om jag kommer att forska vidare. Just nu tänker jag inte göra det. Just nu tänker jag dricka kaffe och sedan pussa på Mikro. Det räcker så idag.

Ljuvliga Linda och den existentiella ångesten: del 2

Igår var jag på en mycket trevlig tillställning. Ett gäng hyvens människor samlades för att avnjuta middag tillsammans samt för att trivas i varandras sällskap. Vi samtalade om himmel och jord. Bokstavligen.

Jag vet inte riktigt hur det hela började, men samtalet ledde snart in på existens, tro, brist på tro samt även vissa konspirationsteorier. Jag tror att det hela sattes igång med ett samtal om Big Brother. Men, det behöver inte ha varit så.

Jag berättade om min rädsla för att inte finnas. Jag vet dock inte om den togs på så stort allvar. Det gör ingenting, i så fall, de är duktiga lyssnare - de där människorna.

Vi pratade om sekter och tvivelaktiga samfund, men å andra sidan kom vi fram till att vi inte visste så mycket om just detta. Med andra ord så vädrade vi främst våra antaganden och fördomar om detta. Intressant var det.

Dessa religiösa trosfunderingar ledde så småningom in på hur man tjänar mest pengar inom kortast tid. Det är intressant att vi så snabbt kunde hitta en koppling mellan just tro och ekonomi. Det verkar som att pengar är användbart inom diverse sektrörelser. Som jag förstod det så är det speciellt gångbart med mycket pengar inom Scientologin.

Vi funderade på det här med universum också. Hur läskigt det är att det inte finns något stopp, vissa tyckte det var mindre läskigt att vända på det hela. Att tänka på att allt fortsätter i all evinnerlighet, Jag förstår inte varför det skulle vara mindre läskigt. Jag blir mest snurrig i huvudet och lite yrslig av att tänka på hur liten jag är.

Så småningom avrundades kvällen med att titta på lite skojiga filmklipp. Mats och älgen var ett roligt sådant. Det knöt liksom ihop kvällen på ett trevligt sätt.

Ljuvliga Linda och det skamliga hyresbolaget.

Igår såg jag på nyheterna just innan det var dags att släcka lampan och sjunka in i en ljuvlig, drömlös sömn. Det skulle jag inte ha gjort. Nu blev det ingen ljuvlig sömn. Snarare arga tankar.

En av huvudnyheterna handlade om det kommunala hyresbolaget här i staden. Hyresbolaget hyr ut lägenheter åt migrationsverket i ett samhälle väster om vår stad. Observera: de HYR ut lägenheter åt Migrationsverket. Migrationsverket placerar sedan asylsökande flyktingar i dessa bostäder.

Och vilka lägenheter sedan. Olägenheter snarare. Det var döda råttor i källaren, fullständigt nedgångna trapphus med livsfarliga spikar kors och tvärs. En familj hade fått en spis placerad i vardagsrummet och vid denna spis skulle det sedan lagas mat.

Vad säger då hyresbolaget om detta illdåd? Jo, de skyller vidare på Migrationsverket och tycker att de har misskött lägenheterna.Vidare säger chefen för hyresbolaget att de i fortsättningen inte vill hyra ut till Migrationsverket.

Ursäkta mig. Jag kanske har missförstått något, men är inte det hela poängen med att hyra? Att hyresbolaget ska ta hand om bristfälligheterna? I övrigt finns det inga som helst fördelar med att hyra, tycker jag. Att chefen bara har mage att uttala sig på detta pinsamma, genanta vis.

Skäms, hyresbolaget. Skäms.

Skäms, Skebo. Skäms.

Nästa gång vill Pip ha en tjej

Pip pratar väldigt mycket. Han har åsikter om det mesta. Bland annat tycker han väldigt synd om mig, som inte har någon storebror. Att han inte heller har någon storebror, det låter vi vara en hemlighet. Pip tycker att mina kompisar kan vara mina storebröder.

För övrigt så vill Pip ha en tjej nästa gång. Han har ju redan en lillebror.

Så nu vet ni det. Pip har bestämt att det blir en tjej nästa gång. Och, som ni vet så går det inte att vinna över en 3-åring. Så nu blir det så.

Ljuvliga Linda presenterar: Project Runway - resultatet!

Så där mina vänner. Det är dags för trummor och fanfarer. Resultatet av Ljuvliga Lindas Project Runway-projekt är klart och redo att presenteras.

Till råga på allt bjuder jag på en "så här går du till väga" beskrivning.

1. Inhandla tyg. Jag köper naturligtvis på Ohlssons tyger. En riktig tygaffär.

2. Fundera på vad du ska göra. Det kan man även göra innan man köper tyg, men då försvinner lite av spänningen tycker jag.


3. Rita mönster och börja nåla fast det på tyget.

4. Var NOGA med att skriva vad som är vad. Annars blir det lätt tokigt. Det vet jag, för det har jag testat.

Observera vilka raka och fina linjer jag har ritat. Ett riktigt mästerverk. 

5. Glöm inte vad du har lärt dig på textilslöjden. Sömsmån är viktigt! Glöm inte heller att märka ut det på mönsterpappret. Snyggt blir det också.
 

Det står alltså att du ska lägga till 1cm extra tyg för att det ska bli rätt när du syr. Fascinerande va?

6. Rita ut sömsmånen. Ja, du ska rita - inte klippa på måfå. Det blir så lätt olyckligt då. Sedan ska du nåla ordentligt. Jag har inte så många nålar, men det gick bra ändå.

7. Nu kan du börja sy. Låt mig presentera mina två vänner:

Hobbymaskinen. En mycket trevlig kompis, som har varit till mycket nytta genom åren.

Strykjärnet. En annan mycket trevlig kompis, som inte ska underskattas vid ett syprojekt. Används efter varje söm.

8. Så där ja. Nu är projektet klart.

Lägg märke till den dubbla sömmen. Snitsigt värre.

Helt plötsligt förstår jag varför Irina dök upp under projektets gång. Det var ju pälskragen som gjorde det!

Ljuvliga Linda och damen i kön bredvid

Idag skulle jag inhandla diverse ting från apoteket närmast hemmet. Bredvid apoteket finns en sådan där lite läskig billighetsaffär. Jag brukar undvika den, just för att jag tycker att den är lite obehaglig - eller så är det bara TV-reklamen som är genant och läskig. (Ni vet, "billiga skämt"-reklamen. Otäck.)

Nåväl. Väl inne på apoteket gick jag först runt och spanade på lite ansiktskrämer och sådant tjejigt och trevligt. När jag kom fram till kassan, så hade jag naturligtvis glömt pengarna hemma. Jag gör så ibland och det är ju hemskt förargligt.

Det var bara att cykla hem igen. På vägen hem tänkte jag på ansiktskrämerna och erinrade mig att jag sett samma - just på den där billighetsaffären. Mycket billigare - så klart, det är ju hela poängen.

Sagt och gjort. Med pengarna stadigt i väskan stegade jag in. Jag hade rätt. Ansiktskrämerna stod där på en hylla och lockade mig. "Intet ont som inte har något gott med sig. Tur att jag glömde pengarna" tänkte jag lite snusförnuftigt.

I kön bredvid stod en dam. När jag betalat, tittade hon på mina varor och sa:

- Har du hittat de där här?
- Ja. svarade jag.
- Intressant. sa damen. Mycket intressant.

Jag och damen i kön bredvid log mot varandra i samförstånd. Nu känns det som att vi har en hemlighet ihop.

Jag och damen i kön bredvid.

Minns ni breven?

Jag har just läst boken "Radhusdisco" av Morgan Larsson. En mycket trevlig bok för övrigt. Rekommenderas om ni vill läsa en bok som bara är trevlig.

Nåväl. I boken skriver Morgan bland annat om brevvänner. Minns ni dem? Man kunde sätta in annonser i exempelvis veckotidningar eller serietidningar. Ett exempel kunde vara "Hej! Jag är en tjej på 12 jordsnurr som söker kompisar att pennfajtas med".

Jag hade många brevvänner. Både utomlands och inrikes. Jag minns speciellt en tjej som jag faktiskt brevväxlade med länge. Flera, flera år. Hon hann till och med få barn vill jag minnas. Men, de flesta relationerna varade bara några få brev. Det blev liksom lite tråkigt att bara skriva: "Hej! Hur mår du? Jag mår bra. Idag har jag varit i skolan. Sedan lekte jag med min kompis. Hej då! Ps. Skriv Snart Svar." Det sista PS:et var viktigt. Det skulle vara ett jättestor S och sedan skrev man kriv nart var bredvid S:et. Det var tufft, tyckte vi.

Men! Som om detta inte var nog, skrev jag och mina riktiga kompisar brev till varandra. Långa brev. Jättelånga brev där vi redogjorde för dagarna. Att kompisarna varit med på dagarna spelade inte någon roll. Vi skrev om det i alla fall. Vi skrev även dagbok och ringde sedan till varandra och läste upp vad vi hade skrivit. Mycket märkligt beteende. Var inte hela poängen med dagbok att det skulle vara hemligt?

Det här höll vi på med ända upp till gymnasieåldern. Jag minns att jag och min allra bästa vän skrev långa brev på kvällarna och sedan läste vi varandras brev på bussen på väg till skolan. Och som vi ältade. Vi skrev om samma saker varje dag. Om killar vi var kära i. Vi tröttnade aldrig. Kunde skriva om det om och om och om igen. Ibland var vi dessvärre kär i samma kille. Då kom vi oftast överens om vem som skulle få vara kär i honom. Det löste sig alltid. Vi skrev brev på lektionerna också. Det ser jag aldrig nu. Nu ser jag bara mobiler och sms på lektionerna.

Jag kanske borde börja med det här igen. Eller, är det det jag redan gör? Bloggeriet är ju ett slags brevskrivande. Jag skriver vad jag vill men nu är det tillgängligt för dem som tycker det är intressant nog att läsa.

Note to self: Du kan inte vinna mot en 3-åring.

- Vill du ha jordgubbsfil? frågar den ljuvliga mamman.
- Ja! utropar sonen, och tänker förmodligen hon är underbar, min mamma.

Den ljuvliga mamman öppnar filpaketet. DÅ rasar himlen, jorden börjar skaka och undergången är nära.

- JAAAAG skulle öppna filet! gråter barnet. JAG, JAG, JAG!
- Det går inte, nu är det redan öppnat. Men, du kan få hälla upp det om du vill. fortsätter mamman pedagogiskt.

Men, det är för sent. Nu är det kört. Nu är stämningen bruten, lyckan är borta och den harmoniska familjen har bytts ut till en skrikande, bullrig familj.

Till slut bryter mamman ihop och tillsammans med sonen så öppnas paketet på andra sidan också.

Än en gång har sonen vunnit slaget.

Filen är uppäten och lugnet sänker sig över köket.

- Vill du cykla? frågar mamman.
- Ja, svarar sonen. Nu är det harmoniskt igen.
- Då får du cykla en liten stund. Snart ska vi äta lunch. säger mamman.
- Jag vill inte cykla en liiiiiiiiten stund. skrikgråter sonen. Igen.

Så där ja. Ordningen är återställd. Halleluja.

Signaturläppar

En av de stora dagstidningarna har en trevlig söndagsbilaga. För några veckor sedan var det ett reportage om kvinnor som alltid målar läpparna röda. Det såg trevligt ut, tycker jag.

Jag kanske också borde börja med det. Matcha mina kräkfläckade, grötfläckade, snorfläckade kläder med ett par saftigt röda läppar.

Varje dag.

Jäsiken också. Det ska jag göra.

Vem äter detta?

Jag gillar godis. Godis är gott. Ibland ber jag Ljuvliga Maken att köpa godis åt mig. Och, det ska vara surt, salt och hårt godis. Gärna med pulver i. Jag gillar allt godis som skriker tillsatser och konstigheter.

Ljuvliga Maken har inte lagt detta på minnet.

I lördags var det dags igen. Jag ville att det skulle köpas hem ljuvligheter och skickade Ljuvliga Maken på den stora affären inte långt från vårt hem.

Vad han kom hem med? Ja, inte var det sådant som jag efterfrågat i alla fall. Redan innan jag tittat i påsen säger Ljuvliga Maken.

- Det här kommer du inte att gilla.
- Nähä. svarar jag, gillar du sånt här?
- Nää. Säger Ljuvliga Maken.

Men varför? Varför köper han hem sådant här? Om ingen gillar det? Har han ett månne ett sponsoravtal med de dåliga godistillverkarna?

                                              
                                               Vem äter sådant här? Vem i hela världen?