Ljuvliga Linda recenserar: Någonstans inom oss

"Gripande om att slarva bort sitt liv" skriver Skånska Dagbladet om Kajsa Ingemarssons senaste roman Någonstans inom oss.

Jag gillade den formuleringen. Jag har, som ni som läst hela min blogg, haft en del existentiella funderingar - speciellt efter barnen. Det är kanske det jag är så rädd för: att just slarva bort mitt liv.

Någonstans inom oss startar med att Rebecka, en kvinna i 30-års åldern, väljer att ta sitt liv genom att hoppa från en bro. Läsaren får sedan följa tre parallella historier. Dels Rebeckas historia innan döden, dels hennes makes fortsatta liv efter dödsbudet samt även Rebeckas tillvaro i limbo.

Limbo, förresten, det nämns aldrig vid namn, men jag tycker att det är det som beskrivs. På baksidan står att läsa: "[...] någonstans mellan himmel och jord tvingas hon möta det hon gjort allt för att undvika".

Jag gillar idén skarpt. Jag gillar tanken att kunna följa de tre parallella historierna. Jag gillar även huvudpersonen. Rebecka är en rätt speciell kvinna, hon är egoistisk och osäker som få. Att hon väljer att ta sitt liv är av rent egoistiska skäl, även om det finns anledningar till varför hon är så osäker. Jag kan dessvärre känna igen mig i några av hennes inte helt sympatiska drag - och det tror jag att många kan göra.

Ingemarsson är en välkänd författare i må-bra-genren. Jag har läst de flesta av hennes romaner och finner dem tämligen trevliga att läsa. Med detta i bakhuvudet borde jag ha förstått att även denna roman skulle sluta lyckligt. I mitt tycke är det dock inte endast ett "lyckligt" slut, utan ett rätt sliskigt och ett inte så lite icke trovärdigt slut.

Det är synd. För med romanens grundstomme skulle slutet kunna göras mycket mindre rosaskimrande och den skulle ändå kunna höra hemma i må-bra-genren.

Så? Är detta något Ljuvliga Linda kan rekommendera?

Absolut. Boken väcker en hel del tankar och funderingar - för den som vill det. Vill man inte tänka och fundera, så går boken att läsa precis som Ingemarssons övriga böcker, och bara må bra.

Ljuvliga Linda recenserar: Kråkflickan

Otäck bild, men om ni kopplar ihop den med en betydligt trevligare bild så är ni på rätt spår.

"Mord och psykoterapi", så står det på framsidan av Kråkflickan, skriven av Eriksson och Axlander-Sundqvist. Det var lite det som lockade mig, jag gillar ju som det där psykologiska. Att det sedan skulle ingå något slags mord hör ju sommaren till. Mysig sommardeckare, vi kör på det tänkte jag.

Nu var jag inte riktigt så blåögd som jag vill ge sken av. Nej, jag förstod att detta skulle vara en vidrig bok. Och, det var det.

Pedofili.
Incest.
Barnpornografi.

Vidrigheternas vidrigheter.

"Hur mycket lidande kan en människa utsätta andra för, innan hon själv upphör att vara människa och blir ett monster" frågar sig de två kvinnliga huvudpersonerna. Jag skulle vilja vända på frågeställningen: "Hur mycket lidande kan en människa utsättas för, innan hon själv upphör att vara människa och blir ett monster".

Boken handlar i huvudsak om kriminalkommisarie Jeanette Kihlberg (och nej, hon har inte alkoholproblem, men dock problem i äktenskapet - precis som sig bör) samt psykoterapeuten Sofia Zetterlund. De båda utreder olika fall, men som så småningom visar sig vävas samman tätare och tätare. Kihlberg utreder ett gäng olika mord på okända invandrarpojkar och Zetterlund utreder klienter som kopplas samman med morden.

Kråkflickan då? Jo, hon är en dold huvudperson. En, numera, vuxen kvinna som blivit utsatt för grymma saker. Ganska snart förstår läsaren att Kråkflickan ligger bakom en hel del av de mord som polisen utreder.

Nåväl. Jag tänker inte älta innehållet något mer, utan konstaterar att boken är bland det vidrigaste jag läst - innehållsmässigt. Dessutom är det första delen i en triologi. Andra boken "Hungerelden" finns ute som pocket i en affär nära dig. Och snart i en bokhylla nära mig.

Stilistiskt då? Jovars, det här är en rätt välskriven bok. Den är skriven av två författare: Jerker Eriksson och Håkan Axlander Sundqvist. Duon beskrivs som "mångkonstnärliga" och har tydligen turnerat runt i baltstaterna med sitt elektropunkband. Författarbilden föreställer två, förmodligen yngremedelålders, män med svår blick.

Jag har nippran på att lusläsa allt från "orginalets titel" och böckernas tillägnan till det obligatoriska tacket och när författarna väljer att avsluta med tack till: Inte en jävel, så blir jag mest irriterad.

Ljuvlig bok? Nej, men absolut läsvärd. Jag tyckte om den trots all misär och ser fram emot nästa, även om det tar emot att läsa mer i ämnet.

Ljuvliga Linda recenserar?

Förra julen recenserade jag glögg i tid och otid. Det var en trevlig idé tyckte jag. NU är det dags igen tänkte jag. Ja, det är ju inte säsong för glögg, men jag har rivit av en del böcker i sommar och tänkte att kanske borde de vädras av Ljuvliga Linda. Eller? Tja, ni kan ju delge er åsikt här eller på Fejjan om ni är nyfikna på litteraturen som lästs här i sommar.