Olika typer av människor. Eller: Ljuvliga Linda tar tag i sina postpubertala mardrömmar

Det finns människor som oftast ljuger.
Det finns människor som oftast talar sanning.
Och så finns det människor som ljuger tills det blir deras egen sanning.

Den sistnämnda kategorin tycker jag är läskig. Vet de om det själva? Eller tror de på sin egen sanning? Visst är det obehagligt när man talar med en person som alltid lyckas vrida saker till sin egen sanning? Och som gärna hittar "bevis" och "förklaringar" så att det mest osannolika blir sanning?

Mycket obehagligt. Mycket läskigt. Och mycket märkligt på samma gång.

Jag har ett tourettesliknande behov att alltid säga vad jag tycker. Det är också läskigt, obehagligt och lite märkligt. Ibland borde jag bita mig i tungan och knipa käft. Men det är ju så svårt.

Jag tror att det är ett postpubertalt frigörelsebehov. När jag var yngre var jag så fruktansvärt konflikträdd. Att hamna i bråk och onåd var bland det mest skrämmande jag visste.

Jag minns mitt, förmodligen första, bråk med min bästis. Vi kan kalla henne bästis Å. Bästis Å var inte lika rädd som jag för att möta konflikter. När vi hade haft detta bråk gick jag hem med hög puls. Så hög att den förmodligen inte gick ner på flera dygn. (Jaa, nu ljuger jag nog liiiite... men, bara liiiite) Jag minns att Bästis Å sa till mig någon dag senare: "Vad glad jag är att du äntligen kunde bråka".

Jag var inte alls glad. Jag tyckte det var jättejobbigt och trodde att vi aldrig mer skulle vara bästisar.

Vi var bästisar i alla fall. Jag hade fel.

Det var nog bra att vi bråkade. Och, tänk vad det har satt sig i minnet på mig. Det där bråket.

Jag tycker fortfarande inte om att bråka. Men, jag gillar att diskutera och jag kan nog provocera fram en diskussion ibland - bara för diskussionens skull. Vad tusan? Jag har ju missat en massa års diskussioner, bara för att jag varit så konflikträdd.

Så bring it on, alla sanningslögnare! Jag är redo!