Pip är en ljuvlig unge. Han frågar och pratar och pratar och frågar och pratar lite mer. Men, ibland blir jag lite rädd för honom.
- Maaammma...
- Mmm, vad är det, hjärtat?
- Mamma, tycker du om ormar? säger barnet med något lurifaxigt i blicken.
- Joo, svarar mamman fast besluten om att inte ingjuta rädsla i pojken. Ormar är söta.
- Mamma, jag tror inte att du tycker om ormar! fortsätter barnet, fortfarande med något lurifaxigt i blicken.
- Ehhh... svarar mamman.
Då tittar pojken på mig och säger med ett läskigt leende:
- JAG tycker om ormar.
Hjälp. Det finns ondska i pojkstackarn. Jag måste nog ta hit en ondskeutdrivare. Detta måste vi råda bot på, omedelbums.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar