När jag stod i de värsta förlossningsvärkarna under senaste förlossningen kom en barnmorska fram till mig, ställde sig på knä, fattade mina händer och sa med mild röst:
Är det jobbigt nu, Linda? Vill du åka hem?
Vad tror ni själva? Ja, det var jobbigt. Ja, jag ville åka hem. Men, det gick ju inte. Mikro skulle ju ut - så var det bara. Det var till att bita ihop och klämma fram ungen.
I och med en födsel blir man inte bara förälder. Man blir även en martyr. Så ska det vara, annars är man inte en i gänget så att säga.
Nä ni, som förälder och kanske framförallt som föräldraledig ska man inte ha det för lätt och roligt. Då är man inte trovärdig i sin roll. Det ingår liksom att flänna lite i tid och otid. Det är städning och matning och fixning och doning och sömn ska jag inte ens gå in på.
Gud nåde den som får sova.
Vet hut!
Nej. Som föräldraledig ska man vanka omkring, hålögd och skabbig. Helst ska man inte sova alls utan ha kolikbarn som gråter nätterna igenom.
Då är man trovärdig.
Enbarnsförälder? Ha! Ett barn är inget barn! Så det så!
För det där med att det är en stor omställning att gå från person till förälder - nämensi, det är välan inga problem? Helst ska man ha en hel skara med barn som inte sover, inte äter och gnäller dagarna igenom.
Då är man trovärdig.
Jag kastar gärna stenar runt om hela glashuset. Splitter och skärvor överallt! Jag gillar också att flänna, att gnälla och att diskutera problem.
Men kanske inte alltid.
Mina barn sover i stort sätt hela nätter. Den du! In your face, martyren!
Nu har jag inte tid med det här längre. Nu ska jag städa, fixa, dona och om jag får tid ska jag ta mig en titt i spegeln och begrunda påsarna under ögonen. Sedan ska jag flänna ett tag.
Tjingeling på er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar