Igår var det tisdag och T som i Tisdag som i Tisdagsbarnrytmik i kyrkan i det lilla samhället öster om vår stad. Det var trevligt som vanligt och avslutningen i kyrkan bidrog till adrenalinpåslag som vanligt. Det var nämligen tända ljus överallt och överspeedade barn överallt. Läskigt. Tur att allt gick bra.
Men, nu var det ju inte det här detta inlägg skulle handla om.
Kvinnan i kyrkan som håller i avslutningen skulle prata om advent och väntan. Kvinnan berättade om hur jobbigt det kan vara att vänta på julafton när man är barn - och vuxen också för den delen. Helt plötsligt säger hon:
Men för Gud är det ingen tid alls. För han är all tid jättekort. Ett människoliv till exempel, det är jättejättejättekort. Ingen tid alls. Vi lever bara en liten, liten stund.
HJÄLP! Där kom det igen! Hur ska jag hinna med allt som jag vill hinna med? Jag har ju levt säkert minst en tredjedel av mitt liv redan. Och, det bara om jag lever länge och blir gammal och riktigt grå! Tänk om jag blir överkörd av en traktor eller något annat fasligt fordon i morgon?
Oj, oj, oj! Vojne, vojne, vojne!
 |
| Bästa Janne. Så rätt på spiken som vanligt. |
Meeeen så dumt av henne att säga så! Jag får mer licskris nu av att läsa det där. Jag tycker att jag livskrisar ändå! Nu ska jag gå runt och tänka på hur jättejättejätte kort livet är oxå.Pjuh....Varför blev man inte en sköldpadda istället?
SvaraRadera