I morgon är det tisdag. På tisdagarna besöker jag och barnen en annan öppen förskola än den som är närmast oss.
Där är det så fiffigt anordnat att det är bäbisrytmik på förmiddagen och småbarnsrytmik på eftermiddagarna. Det är mysigt och trevligt på alla sätt och vis, men för oss blir det lite stressigt att hinna dit på förmiddagen. Jag är som hård med det här med sovrutiner. Nu har Mikro verkligen fått in sina dagssovningar och dem ruckar jag inte på i onödan.
Nåväl. Småbarnsrytmiken är härlig. Barnen får skutta runt, dansa och spela på trummor. Att Pip avgudar pedagogen som håller i det hela gör det inte sämre. Det är fina dagar, tisdagarna.
Efter rytmiken brukar det vara en avslutande samling inne i kyrkan. Jag är, som de flesta redan vet, inte troende kristen, men jag tycker det är trevligt med den där avslutningen. Det är lugnt och fint på något sätt. En plats att hämta andan och tacka för en trevlig stund.
Nej, nu ljög jag. Det är inte alls lugnt. Det skulle kunna vara lugnt, men det är det inte. Jag brukar tycka synd om kvinnan som försöker berätta bibliska berättelser för barnen. Visst tusan har man som vuxen ett ansvar? Visst tusan kan man säga åt sina barn att sitta stilla på rumpan och visa hänsyn? Och nej. Det räcker inte att halvhjärtat hota "SÄTT DIG NER NU, ANNARS ÅKER VI HEM PÅ EN GÅNG" för att aldrig göra slag i saken. Ta hem ungen i så fall. Hot utan konsekvenser brukar inte vara någon finemang idé. Det vet jag, för det har jag provat.
Nej. Visa hänsyn för dem som ordnat så fint för oss. Annars kan man låta bli att delta, tycker jag.
Väl rutet! De ska lära sig veta hut, mesföräldrarna!
SvaraRadera