När jag gick högstadiet fick vi en gång testa på aerobics på idrotten. Det var pest tyckte den 14-åriga, kalvbenta Linda. Armarna var för långa, benen var för långa och ingen av kroppsdelarna ville följa mönstret i musiken. Otrevlig träning det där. Bättre gick det med friidrott. Där kunde jag få släppa loss mina felkonstruerade kroppsdelar och det gick riktigt bra.
Det var nog när jag som 19-åring flyttade till den lite större staden ca 12 míl söder om vår stad som jag upptäckte att gruppträning var en mycket trivsam träningsform. Här stod man mitt (eller längst bak och så småningom längst fram) och gjorde som en massa andra människor. Trevligt. I denna studentstad var det mer regel än undantag att träna tillsammans i grupp. Dessutom finns det ju ett så trevligt träningsställe där. Ett jättestort träningsplejs.
Efter några år flyttade jag tillbaka till vår stad. Arbetslös och uttråkad bestämde jag mig för att jag skulle börja instruera pass på det lokala, trevliga om inte än lika stora träningsplejs. Det gick prima det. Efter ett tag blev det fler och fler utbildningar och utmaningar.
Så tokigt det kan bli. Och, så rätt det kan bli.
Vilken himla tur att jag har ett sådant stå-i-centrum-behov.
Vilken himla tur att jag var arbetslös och uttråkad.
Så, inget ont som inte har något gott med sig - klyschar jag ur mig så här en lördagskväll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar