Ljuvliga Linda sammanfattar, resonerar och avslutar

Ljuvliga Linda är trött. Något så fruktansvärt trött. Och nej, det beror icket på något välsignat tillstånd. Den frågan har jag fått flera gånger under hösten då jag uttryckt att jag tröttnat på tillvaron, men nej: mitt tillstånd har snarare gett mig kraft och energi. Graviditeter har den påverkan på mig.

Jag har fört många människors talan i höst, jag har stridit för en hel del saker som ligger mig varmt om hjärtat men nu är jag less. Jag vill inte ha en klapp på axeln: ”du är som jobbig du, och det är ju braaaaaa”. Det räcker inte längre. Jag vill inte vara jobbig, jag vill endast föra strider för min egen skull och för min egen vinnings skull.

När jag går igenom mina inlägg i höst så kan jag konstatera två saker. 1) de har minskat markant i antal och 2) den lättsamma Ljuvliga Linda-tonen har försvunnit och ersatts av en samhällskritisk ton. Jag orkar inte vara samhällskritisk längre. Inte offentligt i alla fall.

Jag tror att min trötthet startade då jag bestämde mig för att skriva en insändare om SALUT-projektets vikthets under graviditet. Även om 90% av de kommentarer jag fick efteråt var positiva så fick jag en del gliringar om att jag förmodligen var både överviktig och lat eftersom att jag blev så provocerad av viktrekommendationerna. Idag är jag en dag före beräknat datum och min viktuppgång har stannat på ensiffrigt, jag har alltså mot min vilja påverkats något alldeles enormt av det hela. Bäbisen verkar i alla fall må bra, och jag väntar och längtar efter att träffa den.

Efter SALUT-inlägget så har jag skrivit om böcker och miljöförstöring. Någonstans försvann inläggen om Pip och Mikro och familjen. Det beror inte på att de inte är intressanta, det beror på att mitt samhällsengagemang varit större under hösten än tidigare. Men, nu är det slut på det. Människor får föra sina egna strider. Jag har inte psyket för det uppenbarligen.

Det har varit en tung höst i år. Jag har tagit på mig mer än jag orkat, men jag tror ändå att jag spelat rollen som glad och tacksam väl. De som står mig närmast har naturligtvis sett en annan sida hos mig. Jag kommer att ta mig en rejäl funderare på vad jag vill göra med mitt liv under den kommande föräldraledigheten. Jag hoppas att jag kommer fram till något.

Jag kommer inte att blogga något mer på obestämd framtid. Jag kanske kommer att ändra form och skriva om glaserade muffins och kläder – eller så inte. Troligtvis inte.

Ljuvliga Maken har en underbar talang. Han brukar sjunga för mig på kvällen, de kvällar då jag varit ledsen och tårarna har runnit av en eller annan anledning.

”Än är jag prinsen. Klockan är tyst. Du är prinsessan som inte blivit kysst. Och än spelar tiden inte någon roll. För ingenting kan hindra oss, nej ingenting kan skada oss – innan klockan slagit tolv.” (BKO)

Eftersom vi alltid lägger oss innan midnatt så känns det väldigt tröstefullt. Ingenting kan skada oss och när vi vaknar så är det en ny dag. Och innan det är midnatt igen så har vi somnat.