Ljuvliga Linda förlossningsfrossar

Godkväll!

God kväll?

Jag är inte helt övertygad. Men den går åt rätt håll, så att säga.

Jag börjar så smått inse att den här graviditeten lider mot sitt slut. Barnet räknas tydligen som fullgånget nu, även om det kan vara upp till 5 veckor kvar. Ja, kanske ännu längre men det tror jag inte.

Jag är i vecka 38 nu, som det heter på gravidspråk.

Innan jag fick barn, eller rättare sagt: innan jag blev gravid första gången så förstod jag inte alls vad folk pratade om när de surrade om veckor hit och dit. Så pretto, liksom. Vad var det för fel på att säga 4:e, 7:e månaden? Nu har jag ingen aning om vilka veckor som är vilken månad, förutom att jag vet att jag är i slutet och således bör vara i 9:e månaden. Jag har alltså gått över till mammaprettosidan.

Nåväl. Jag är snart trebarnsmor och det leder mig in på mina tidigare förlossningar. Jag tänker inte ge er några blodiga beskrivningar av trasigt underliv och smärtsamma eftervärkar. Synd va? Snuvade på äckelkaramellen.

He he he he... ehh..?

Pip kom ut som ett skott. Beräknad den 7:e maj, men då var han inte redo. Den 11 maj, kände Pip att det var dags. Första värken kom klockan åtta på morgonen och klockan tio hade jag rejäla värkar. Och vad gör Ljuvliga Linda då?

Sminkar sig.

Hepp! Jag som inte brukar ha några problem att gå till jobbet i mjukisbyxor eller ta en promenad på stan i power boots ställer mig för att sminka mig innan förlossningen. Jag har ett vagt minne av att jag även letade rätt på någon gammal hårvaxburk för att fixa frisyren. Som att Pip skulle rata en icksminkad mamma?

Knäppt. Det var i och för sig enda gången han fick se mig fixad på ett tag, för sedan grinade jag mer eller mindre två månader i sträck och då är inte mascara någon jättebra ide. En fixad frisyr matchar inte heller rödsprängda ögon, kan jag tycka.

Mikro, han lurade mig. Han sparkade hål på hinnorna så att jag trodde att jag kissat ner mig i sängen. "ÅHH NEJ!!!" utbrast Ljuvliga Maken, som att det är något jag gör i tid och otid. Det har aldrig hänt, varken förr eller senare kan jag informera om. Liks piks.

Men efter vattnet hände inte så mycket mer. Tiden gick och med dropp i armen sattes jag igång. Mikro lyckades krångla in sig i navelsträngen två varv och hängde liksom fast i magen. Ett inombordsklipp fick lös grabben och med hjälp av sugklocka såg även han dagens ljus.

Jag minns inte om jag hade fixat mig denna gång. Jag minns däremot att jag var sjukt kaxig innan för att sedan hulkandes gråta: Jag vill nog åka hem nu. Det fick jag inte, det var liksom bäst att ungen fick födas på sjukhuset tyckte personalen.

Och nu är det alltså snart dags igen. Vi får väl se vad Krumelur har tänkt sig. Och när hen har tänkt sig det.

Jaha.

Och vad har detta med frågetecknet efter god kväll att göra?

Ingenting faktiskt.

Nu fick jag lust att bli väldigt bloggtjejig, så här kommer det:

Pussisar och kramisar på er!