Vi har just kommit hem från fredagslek på biblioteket. Ett mycket trevligt gratisnöje som lockar många föräldralediga (mammor) med barn.
Vi har rimsat och ramsat och klappat och klockat och lyssnat på en saga eller två. Dagens saga handlade om lilla Skär och lilla Brokig som lekte kurragömma. Sonen tyckte det var ruskigt fascinerande och ropade med inlevelse var lilla Skär hade gömt sig. Det gjorde förresten alla barn. Det var ståhejigt värre.
Pedagogerna som höll i det var väldigt inlevelsefulla. VÄLDIGT inlevelsefulla. Vilken energi. Phu. Tur att det inte var jag som skulle hålla i det. Risken är överhängande att jag skulle fnysa åt barnen och säga att vem som helst kan väl se att lilla Skär ligger i kastrullen.
Det roligast tyckte jag var när vi sjöng "var är tummen, var är tummen" och så vidare. När pedagogerna sjöng "var är långfingret, var är långfingret" så... ja, då räckte de faktiskt finger åt alla barn. Jag visste att deras rätta jag skulle skina igenom - förr eller senare. Jag trodde bara inte att de skulle vara så tydliga med vad de egentligen kände.
Det här kommer vi att göra om. Mycket trevligt var det.
Befriande ändå att kunna visa sitt barnahatande så där öppet på nåt vis. Det är tur att de här forumen finns just för det ändamålet för hur skulle det se ut om vi alla gick och räckte ungarna finger till höger och vänster. Nej, det ska ske inom trygga ramar tycker jag.
SvaraRadera.. mina barn och andras j-vla ungar... !!
SvaraRadera