Ljuvliga Linda och den existentiella ångesten

För mig har barn aldrig varit självklart. Mina syskon fick barn och naturligtvis var det förtjusande bäbisar och senare småbarn. Men, jag var aldrig den som slogs om småttingarnas uppmärksamhet. Jag kunde till och med känna att det var lite ovärdigt att kämpa för deras uppmärksamhet. Och detta givetvis med följden att barnen inte valde mig först. Och det var helt ok. De gånger jag var själv med dem så var det hur roligt som helst och jag njöt av att leka med dem.

När jag träffade ljuvliga killen, numera Ljuvliga Maken, så deklarerade jag synnerligen snabbt att jag inte alls var så säker på att jag ville ha barn överhuvudtaget. Efter ett år så blev jag gravid och det med skräckblandad förtjusning. Jag förstod nog någonstans att det är en helt annan sak att ha egna barn.

Den första tiden var vidrig. Jag drabbades av förlossningsdepression och tänkte i mitt sjuka tillstånd att det förmodligen var straffet för att jag inte var så säker på att det här med föräldraskap var för mig. Självklart var det inte så, och med hjälp och stöttning kom jag ur depressionen och så småningom blev det fantastiskt att vara mamma.

Från att ha varit skeptisk till det mesta med barn, så tycker jag nu att de är rätt ljuvliga. Och, då menar jag inte bara mina egna, utan även de barn som finns i min omgivning. Vänners. Syskons. Svägerskors. Kalla det mognad om ni vill. Kalla det lappkast om ni vill. Kalla det kappvändning om ni vill. Så är det i alla fall. 

Nu är det en annan ångest som drabbar mig titt som tätt. Tänk om det här inte är på riktigt, jag kanske bara låtsas att det är så här. Jag kanske inte ens har barn, make, hus och ett liv. Jag kanske inte ens finns. Hjälp, jag blir då rent rädd bara av att skriva det här. Förmodligen är det tröttheten som talar och rädslan för att allt ska tas ifrån mig.

En kväll då jag och Ljuvliga Maken gått till sängs försökte jag projicera över detta på honom.

- Vad gör du? frågade jag.
- Jag läser om fjällräddning och utrustning, svarade Ljuvliga Maken trött.
- Visst vet du om att du inte finns? fortsätter jag.

Ljuvliga Maken tittar trött på mig. Vad i hela friden surrar hon om nu då, tänker han förmodligen.

- Det här är bara på låtsas, försöker jag skrämma honom, du bara TROR att du ligger här i sängen.
- Gäsp. säger Ljuvliga Maken. Nu är det nog dags att sova, Linda.

Vi fnissar litegrann åt min vilda fantasi och släcker lampan. Ljuvliga Maken somnar inom loppet av sekunder och kvar ligger jag och funderar vidare. Mitt projiceringsförsök har misslyckats och nu är det jag som inte kan somna. Trött och rädd ligger jag och lyssnar på Mikros andetag. Jo, han finns. Tyst smyger jag in till Pip. Jo, han finns där han också.Tänk så söta de är när de sover.

Vad vore livet utan Pip och Mikro? INGENTING! (klapp, klapp, klapp, klapp!) INGENTING! (klapp, klapp, klapp, klapp!) Tänk om jag hade vetat det tidigare?