Ljuvliga Linda trotsar pappas principer

 Obs! Eventuella faktafel bryr jag mig inte om. Men, ni kan rätta mig om ni känner för det. Jag är på ett givmilt humör idag.

I Haparanda byggdes för några år sedan ett stort varuhus. Det var som en stor händelse det där varuhuset. Happis, som ungdomen säger, har gått från att vara en rätt tragisk stad till att bli en norrländsk metropol. Tänk vad vi svältfödda norrlänningar vallfärdar till detta blå-gula varuhus. Det går busslaster dit! Tänka sig.

Jag har tänkt åka dit. Jag ska sätta mig på en buss som har stort lastutrymme och åka dit. Och, det är facket som ordnar resan. Ljuvliga Maken tycker att skam går på torra land när facket ordnar resor dit för våra surt förvärvade fackliga avgifter. Det bryr jag mig inte om. Jag vill ju så gärna göra som alla andra och åka dit.

Min pappa är en väldigt principfast människa. Han har starka åsikter om det mesta och alltsomoftast håller han icket tyst om dem. Jag och pappa har haft många bråk. Oftast tycker vi samma, men ibland tycker vi olika. Och, då ska ni veta - då tycker vi väldigt olika. Jag älskar min pappa, vi är som lika med våra sydländska temperament.

- Grundaren är nazist! hojtar pappa, Det vet alla! Vad ska du dit och göra? Pappa fortsätter:

JAG ÄR SÅ STOLT ÖVER ATT JAG ALDRIG BESÖKT HANS VARUHUS. Och, aldrig ska jag göra det! Det är MOT mina principer!

Jag vet inte om pappa har rätt. Jag känner inte herr grundare privat, så jag vet inte vad han har för tvivelaktiga värderingar. Men, han har ju ett väldigt trevligt varuhus. Det där stora blå-gula i Happis.

Jag kommer att åka dit. Jag kommer att sätta mig på bussen, som facket betalar med våra fackliga avgifter, och jag kommer att besöka det stora varuhuset.

Men, om pappa frågar så ska jag till Fabriksbutiken som säljer finfint porslin till andrahandssorteringspriser.

Så, låt oss tala tyst om detta.