15 minuter i rampljuset

God morgon!

Att synas eller inte synas, det är frågan.

Jag brukar fundera på det här med att stå i rampljuset och synas. Och, framförallt så brukar jag fundera på det här med att vilja stå i rampljuset och synas.

Ljuvlig som jag är, så räcker det inte med ett jobb. Nej, nej, jag måste ha två jobb. Det gäller ju att synas på fler platser än en. På min ena arbetsplats, så står jag framför ungdomar och försöker få dem intresserade av svenska och psykologi. På min andra arbetsplats, så står jag framför människor och skriker åt dem att lyfta tyngre, sparka högre, skaka mera rumpa eller att dra in naveln mot ryggraden.

Lite snabbt så förstår ni nu att jag tycker om att synas och höras.

Ibland stöter jag ihop med människor som säger "oh, NEJ! Jag vill absolut inte synas och höras. Oj, oj, oj. VOJNE VOJNE"

Ibland stöter jag ihop med människor som har en "jättehemlig blogg". Så hemlig att "identiteten är skyddad". Tänk om det skulle bli folkrusning och ... och... och allt möjligt?!

Ibland stöter jag ihop med människor som plockat bort sin hemliga identitet och som visar den offentligt! Jösses Amalia!

Kan det vara så att det var liiiite tråkigt att ha en superdupermegahemlig blogg - som folk tröttnade på att följa, just för att den var så hemlig?

Kan det vara så att det krävs lite mer för att få sina 15 minuter i rampljuset?

Jag gillar att synas. Och, jag gillar att höras!

Super Saturday 2011, Skellefteå. Jag står där framme på scenen och jag NJUTER av uppmärksamheten och av att synas och höras. Bild från Friskvårdskompaniets facebooksida.