Ljuvliga Linda recenserar: Kråkflickan

Otäck bild, men om ni kopplar ihop den med en betydligt trevligare bild så är ni på rätt spår.

"Mord och psykoterapi", så står det på framsidan av Kråkflickan, skriven av Eriksson och Axlander-Sundqvist. Det var lite det som lockade mig, jag gillar ju som det där psykologiska. Att det sedan skulle ingå något slags mord hör ju sommaren till. Mysig sommardeckare, vi kör på det tänkte jag.

Nu var jag inte riktigt så blåögd som jag vill ge sken av. Nej, jag förstod att detta skulle vara en vidrig bok. Och, det var det.

Pedofili.
Incest.
Barnpornografi.

Vidrigheternas vidrigheter.

"Hur mycket lidande kan en människa utsätta andra för, innan hon själv upphör att vara människa och blir ett monster" frågar sig de två kvinnliga huvudpersonerna. Jag skulle vilja vända på frågeställningen: "Hur mycket lidande kan en människa utsättas för, innan hon själv upphör att vara människa och blir ett monster".

Boken handlar i huvudsak om kriminalkommisarie Jeanette Kihlberg (och nej, hon har inte alkoholproblem, men dock problem i äktenskapet - precis som sig bör) samt psykoterapeuten Sofia Zetterlund. De båda utreder olika fall, men som så småningom visar sig vävas samman tätare och tätare. Kihlberg utreder ett gäng olika mord på okända invandrarpojkar och Zetterlund utreder klienter som kopplas samman med morden.

Kråkflickan då? Jo, hon är en dold huvudperson. En, numera, vuxen kvinna som blivit utsatt för grymma saker. Ganska snart förstår läsaren att Kråkflickan ligger bakom en hel del av de mord som polisen utreder.

Nåväl. Jag tänker inte älta innehållet något mer, utan konstaterar att boken är bland det vidrigaste jag läst - innehållsmässigt. Dessutom är det första delen i en triologi. Andra boken "Hungerelden" finns ute som pocket i en affär nära dig. Och snart i en bokhylla nära mig.

Stilistiskt då? Jovars, det här är en rätt välskriven bok. Den är skriven av två författare: Jerker Eriksson och Håkan Axlander Sundqvist. Duon beskrivs som "mångkonstnärliga" och har tydligen turnerat runt i baltstaterna med sitt elektropunkband. Författarbilden föreställer två, förmodligen yngremedelålders, män med svår blick.

Jag har nippran på att lusläsa allt från "orginalets titel" och böckernas tillägnan till det obligatoriska tacket och när författarna väljer att avsluta med tack till: Inte en jävel, så blir jag mest irriterad.

Ljuvlig bok? Nej, men absolut läsvärd. Jag tyckte om den trots all misär och ser fram emot nästa, även om det tar emot att läsa mer i ämnet.