Pip tänker, pratar och växer. Samtidigt.

I fredags hade vi besök av Lizzy Be, grabbarna och jag. Det var ett tag sedan Lizzy hängde med Pip, så hon hade nog glömt bort hur mycket han pratar.

Han pratar Hela Tiden. Non Stop.

Lizzy, hon pustade och frustade och fnissade, är han aldrig tyst? Nä. Han är inte det!

Ibland när jag ställer frågan "vem är det som pratar hela tiden?" så svarar Pip glatt: det är jag det! och sedan fortsätter han att prata.

Just nu är det siffror som gäckar honom. Han har inte riktigt koll, men hävdar bestämt att han har koll. Snart fyller han fyra, så långt är jag också med. Sedan blir han fem, sex, sju, åtta och sedan - trettiosex!Och, när han fyller trettiosex, ja då ska han sluta växa.

Det tycker jag låter bra. Jag tycker att det vore förfärligt om han fortsatte att växa även efter trettiosex. Tänk så lång han skulle bli då. Han är redan väldigt lång, den där lillelångemannen. Ibland när jag går in till honom och ser till honom just innan jag ska lägga mig, så ser han så fridfull ut. Det där barnsliga ansiktet med de tre meter långa ögonfransarna. Och sedan ser jag dem: armarna och benen. Långa, skrangliga lemmar. Det är nog det enda pojkstackarn fått från sin mor. Ansiktet från pappa och den magra barnakroppen från mamsen.

Nä, snälla Pip. Fortsätt inte växa tills du är trettiosex. Fortsätt att vara liten så att du ryms i knät på mig!