Ljuvliga Linda och utomkvedshavandeskapet

Det är så känsligt det här med fertilitet och barn. Hur man än vrider och vänder på saker och ting så sårar man någon. 

Jag känner min kropp väl, jag känner av förändringar i kroppen väldigt fort, så det positiva graviditetstestet några dagar före jul var ingen chock. Jag hade redan hunnit känna på mig det. Strax efter mitt inlägg om svullen mage och risgrynsgröt kände jag på mig det. Det var en fullständigt oplanerad graviditet, inte på långa vägar var det något planerat.

Resultatet gav blandade känslor. Från panik till lycka och från lycka till panik inom loppet av timmar. Känslorna svallade åt bägge håll. Från: Hur skulle vi fixa det här? Till: självklart fixar vi det här! Det blir toppen. Det blir underbart!

Blödningen på julaftonsförmiddagen var inte rolig. Lyckokänslorna stjälptes undan, och det rann en tår eller två på kinden. Däremot blev det ingen jättesorg. Det var så tidigt. Det är så vanligt. Det var inte meningen. Vi har redan två underbara barn. Men, det är klart. Trist var det.

Hepp hepp. Vi går vidare, skakar lite på axlarna och planerar framtiden så som den var tänkt att planeras.

Sedan bestämde sig ödet och slumpen för att leka rövare med oss. Jag och Ljuvliga Maken ifrågasatte ingenting, men på inrådan av närstående bestämde vi oss för att kolla upp mitt tillstånd. Efter ett otrevligt bemötande på kvinnokliniken blev det trots allt bestämt att jag skulle komma dit för en kontroll.

Här startade förvirringen. Hos mig. Hos Ljuvliga Maken. Hos läkarna. Graviditetstestet var fortfarande positivt, vilket det visserligen kan vara en lång tid efter ett missfall, men hormonerna ökade fortfarande. Var jag alltså fortfarande gravid? Konstigare saker har skett. Men, hormonerna ökade för sakta. Något var fel, så mycket gick att bestämma - men vad?

Nu följde närmare en månad av undersökningar. Det var ultraljud och kontroller och tester och blodprov var och varannan dag. Men utan resultat.

Oj, oj, oj. Tyckte läkarna. Vi förstår ingenting. Varför syns det ingenting på ultraljud. Varför fortsätter graviditetshormonerna att öka. Är det utomkvedshavandeskap? Men, varför syns det ingenting? Och så vidare.

Förvirringen var total.

Men, efter ett x antal tester beslöts det att ett sista skulle tas och om hormonerna hade ökat även denna gång skulle operation ske.

Jepp. Så blev det. I måndags var det dags för titthålsoperation och ett utomkvedshavandeskap hittades i buken. Det hade börjat blöda, så det var visst tur att det hann tas bort. Det kan visst vara allvarligt det där.

Det är tydligen extremt ovanligt med utomkvedsgraviditeter i buken. De brukar som inte riktigt hamna där. Men, på mig ville det så.

Så, hur farligt är det här då? Inte alls, så här i efterhand. Inga problem alls. Faran är över och ingen skada skedd.

Jag är väl medveten om att jag ska vara tacksam över de två underbara barn jag har.

Jag är väl medveten om att jag ska vara tacksam över att det inte blev livshotande.

Jag är väl medveten om att jag ska vara tacksam över att det inte blev akut.

Jag är väl medveten om att många människor har det mycket värre än vad jag har haft det.

Jag är väl medveten om att många människor kommer att ha det mycket värre än vad jag haft det.

Jag är väl medveten om det. Det behöver ingen tala om för mig.

Men, det har varit jobbigt. Det har varit psykiskt påfrestande att inte veta någonting. Att inte kunnat få svar på frågor eftersom ingen har kunnat besvara dem. Det har varit psykiskt påfrestande att sörja någonting som inte var menat. Det har varit jobbigt att känna sig som en tickande bomb. Att veta att en plötslig smärta skulle innebära snabba ryck till akuten - annars kan det visst vara bye bye birdie!

Speciellt då jag är väl medveten om att jag ska vara tacksam. Det är så känsligt det här med fertilitet och barn. Jag är välsignad med två underbara killar, jag kommer att ha goda chanser att bli mamma igen - om det är något vi skulle vilja.

Men, just nu måste jag få känna att det varit en jobbig tid.