Ljuvliga svartsjuka, ack denna ljuvliga svartsjuka!

Det är inte så ljuvligt just nu. Va? undrar ni förstås, har ni det inte alltid ljuvligt?

Nä, vi har inte det. Och, lite snusförnuftigt tänker jag "om det alltid är ljuvligt, hur skall vi då kunna uppskatta ljuvligheten?".

Nä. Så tänker jag inte alls. Jag önskar att det alltid vore ljuvligt och underbart.

Pip är arg och frustrerad över Mikro. Mikro tar allt större plats. Han reser sig och går efter möbler. Han tar Pips leksaker och stjäl alltmer uppmärksamhet.

Lille Pip kan inte hantera detta. Eller, jo han hanterar det visserligen men hanteringen går ut på att putta, slå, trycka ner och lyfta Mikro. Gärna i halsen.

Jag KAN förstå honom.
Jag HAR förståelse för hans känslor.
Jag vet mycket väl hur det känns att vara frustrerad och besviken. Och svartsjuk. Gudarna skall veta att jag, trots att jag är yngst, har varit frustrerad, besviken och svartsjuk på mina systrar.

Det är ok.

Men att slå, göra illa och dra sitt syskon i halsen...

DET ÄR INTE OK.

Ibland känns det som att vi har testat allt. Vi kramas. Vi lockar bort med trevligheter. Vi pratar. Vi pratar ännu mer. Vi kramas en stund till. Vi skäller. Vi gnäller. Vi vrålar tillslut. Mikro lyfts bort. Pip lyfts bort.

Nej, säger Pip. Jag vill inte vara snäll mot Mikro. Nej, jag tänker inte vara snäll i morgon heller. 

Och inte blir det bättre.

Pip är ett klokt och kompetent barn. Det vet vi, men ibland tar vår frustration över och när orken tryter försvinner all superpedagogik.

Igår kväll tog Ljuvliga Maken till högre makter.

Tomten.

"Du vet väl att Tomten ser allt och skriver ner i sin bok när barn inte är snälla".

Det tog skruv. Pip pratade om det även i morse.

"Mamma, såg Tomten att jag var snäll med Mikro?"
"Jajjemen, lilla vän. Tomten såg att du var snäll med Mikro".

Jesper Juul, Katerina Janouch och alla andra förståsigpåare kan ta sig i rumpan. Det är Tomten som vet hur man handskas med barn.

För Tomten han ser allt. Och, han skriver ner det i sin lilla bok.